Scandinavian Jewish Forum

 

 

OSCAR IVAR LEVERTIN 

 1862 - 1906

 

Oscar Ivar Levertin,var en svensk forfattare, kulturskrivent och litteraturhistoriker.

Han var en dominerande röst i den svenska kulturdebatten från 1897, när han började skriva i Svenska Dagbladet. Från 1899 var han också den förste innehavaren av den nyinrättade professuren i litteraturhistoria vid Stockholm universitet (dåvarande Stockholm högskola).

Jag drömt som främling på en främmad strand

Gud vet hur många år

Nu vill jag hem. Jag redan lagt från land

I silkesseglet stormen slår

Framåt mot obefarna vattendrag

Forbi Herakles stoder

Mot fjärran ö i blå arkipelag

Jag vridit skeppets roder

Oscar Levertin - Ithaka

Under åren 1885–1896 var Levertin kritiker i Aftonbladet, innan han övergick till Svenska Dagbladet. Han blev docent i litteraturhistoria på avhandlingen Teater och drama under Gustaf III. Han publicerade flitigt och inflytelserikt som docent och professor, framför allt studier i svensk sjuttonhundratalslitteratur.

I början av sitt eget författarskap på 1880-talet var Levertin liksom August Strindberg en del av den unga naturalismen, men han blev starkt påverkad av den romantiska och bakåtblickande tonen i Verner von Heidenstams första diktsamling Vallfart och vandringsår (1888). Levertin och Heidenstam kritiserade naturalismen i en gemensam pamflett, Pepitas bröllop (1890), och trots att Levertin i motsats till många generationskamrater aldrig övergav sin vetenskapliga och materialistiska historiesyn skulle han från denna tid och framåt kanalisera det mesta av sin litterära energi i romantisk diktning med medeltidsteman. Levertins verk hämtade också tankar och näring från hans flitiga umgänge med olika västeuropeiska intellektuella personer, som Wilhelm Wundt och Anna Achmatova.

Oscar Levertin - Wikipedia

Levertins första diktsamling Legender och visor (1891), som skrevs på ett sanatorium i Davos där han vårdades för tuberkulos, gav tillsammans med Heidenstams dikter upphov till en våg av intresse för dylika teman på 1890-talet. I motsats till Heidenstams och många andras diktning vid denna tid är Legender och visor fri från svensk nationalism, och hämtar inspiration ur medeltida källor från såväl Mellanostern som Europa.

Under sina sista dagar drabbades Oscar Levertin av halsfluss, och hans läkare ordinerade ett särskilt slags gurgelvatten. När Levertin sedan, omtöcknad av sjukdomen, steg upp mitt i natten för att dricka ett glas vatten, svalde han i stället av misstag ett glas gurgelvatten, drabbades av en allergisk reaktion, och avled. 

Föräldrar: konst- och antikvitetshandler Wilhelm Philip Levertin och Sophia Albertina Davidson.

Gift med 

 1) Maria, m Lovisa (Lisen) Fransiska Svanström, 

2) Ebba Nathalia v Redlich, Hamburg

Oscar Leventin's barndoms- och uppväxtmiljö präglades av stark familjesammanhållning. Sina estetiska intressen och sin anknytning till franskt 1700-tal torde han tidigt fått från fadern, antikvitetshandlaren som hellre emotsåg ekonomisk kris än offrade sina mest älskade försäljningsobjekt.

Författare Oscar Levertin och fru Ebba i hemmet på Karlaplan

Stockholm Statsmuseum

Hos fadern fanns också ett starkt inslag av upplysningsrationalism, som gjorde honom öppen för sonens generationsproblem. Hemmet blev härigenom för Levertin ett självklart centrum för estetisk och social diskussion med bl a de jämnåriga kamrater som senare kom att bilda gruppen Det unga Sverige. Det judiska arvet förmedlades främst genom modern, vars ortodoxa föräldrahem Levertin på ett sensibelt och mångtydigt sätt skildrat i novellen Kalonymos (i Rococo-noveller). 

Georg Brandes och Strindberg var två ledstjärnor gymnasisten Levertin åberopade i sin verksamhet vid Norra Latins litterära förening Concordia, utan att därför åsidosätta två äldre samtida diktare som Viktor Rydberg och Carl Snoilsky. 

Via Brandes och Strindberg fick Levertin också tidigt en orientering i tänkare som Spencer och Mill. När han 1882 påbörjade sina studier i Uppsala, kom han genom dåvarande docenten Henrik Schuck in i ett litteraturhistoriskt forskningsklimat, där franska föregångare som Taine och Brunetière visat vägen.

Redan dessförinnan hade Levertin fått stifta en mer direkt bekantskap med det franska klimatet. Efter sin studentexamen 81 reste han av hälsoskäl — hans lungsjukdom visade sig redan tidigt — till Mentone tillsammans med bl. a Lisen Svanström. Resultatet av resan förelåg 1883 i bokform, Levertin's debutbok, Från Rivieran, en samling lyriska stämningsskisser på prosa med novellistiska inslag. 

Återkommen från sin resa kom Levertin att knytas till generationsgruppen Det unga Sverige. 1883—1886 medarbetade han i Ahnfelts periodiskt utkommande Ur dagens krönika med anmälningar av främst nordisk och fransk genombrottslitteratur samt i Aftonbladet, där tonvikten låg på den franska sennaturalistiska litteraturen. Vid sidan av Ola Hansson blev Levertin nu dess främste introduktör på svenska.

När Aftonbladet 1885, delvis som en följd av Giftasåtalet mot Strindberg, stängdes för Det unga Sverige, fortsatte Levertin sin introduktionsverksamhet i nordiska granntidningar. I två novellsamlingar, Småmynt och Konflikter, gav han skönlitterära exempel på sitt sociala engagemang. Ett sådant är På julafton (i Småmynt) som skildrar stalldrängsdottern Evas tjänstgöring en julaftonsnatt i en tobaksbod, ett laglöst utnyttjande av den anställningsotrygga. 

Men det fanns också en tydlig motpol i dessa ungdomsnoveller som i Evoi (i Konflikter), en historisk skildring av en dionysosfest kompletterad med sakliga noter, vars hedonistiskt orgiastiska yra starkt tilltalade Strindberg, men bidrog till Leventin's fjärmande från Aftonbladet. Dessa två tidiga noveller illustrerar en dualism mellan förnuft och känsla som allt framgent skulle karaktärisera Levertin's skönlitterära alstring. 

I den långa novellen Livets fiender förlägger han denna dualism till ett aktuellt politiskt skeende, där huvudpersonen Otto Imhoffs yttre fasad rivs ned av paranoida reaktioner. 1888 planlades denna slutsten i Levertin's sociala 1880-talsengagemang, där han samtidigt tagit starka intryck av den sennaturalistiska psykologi författare som Bourget och Ola Hansson ställt upp som alternativ till Zolas mer fysiologiskt centrerade. 

1887 ingick Levertin äktenskap med sin reskamrat från Rivieran, Lisen Svanström. De bosatte sig i Uppsala, och året därpå disputerade han i litteraturhistoria på avhandlingen Studier öfver fars och farsörer i Frankrike mellan renaissancen och Molière. Själv tillhörande kretsen kring Verdandi, hade han tillfälle att lyssna till, träffa och i sitt uppsalahem hälsa gästföreläsaren Georg Brandes. Men i mars 1889 dog, plötsligt och oväntat, hustrun Lisen efter en kort tids sjukdom. Den häftiga sorgen tog sig hos den unge änklingen psykosomatiska uttryck. Lungsjuk vistades han under sommaren och hösten i Varberg och Davos. På båda ställena sökte Verner och Heidenstam upp honom. Ett helt nytt kapitel i Levertin's liv och dikt tog här sin början.

I den nya vänskapens tecken skrevs, på Heidenstams initiativ, pamfletten Pepitas bröllop, en litteraturanmälan av en fiktiv roman. Men citaten var ordagrant hämtade från skilda böcker, skrivna av representanter för Det unga Sverige. De vederfors alla ironisk och skarp kritik för sin ytliga "skomakarrealism", och Levertin's egen novellistik hörde inte till det som lindrigast kom undan. 

Kilde Wikipedia

Pamfletten var närmast tänkt som ett litterärt skämt men togs ytterst illa upp av de berörda, särskilt av gruppens ledare, Gustaf af Geijerstam, som i privatbrev och i en senare smädedikt karaktäriserade Levertin som en förrädare mot 1880-talets grundläggande idéer. Kanske utan att mena allt så allvarligt drog författarna till Pepitas bröllop här en gräns mellan 1880- och 1890-tal som för eftervärlden blivit bestående. 

Men för Levertin's del betydde mötet och vänskapen med Heidenstam något mycket mer än denna stridsskrift — han kunde uttrycka sitt sorgearbete i dikt. Resultatet blev Legender och visor, Levertin's debutdiktsamling (1891), till stora delar skriven i Davos.

Oscar Levertin 1906 - konstnar Carl Larsson Wikipedia

"Min dikt är svart med purpurröda sömmar". Med dessa ord öppnar Levertin sin Epilog till samlingen. De karaktäriserar rätt väl den levertinska lyriken också i fortsättningen. Känslan, som debutdiktsamlingen byggts upp kring, är sorg, oförtäckt och förlamande gestaltad i dikter som Sömnens slott och I sorgens arm, mer distanserat och pas-tischartat utformad i den nyanserade Florez och Blanzeflor, senare tonsatt av Stenhammar, en dikt som två unga studenter, Bo Bergman och Hjalmar Söderberg, läste i en rökig kroglokal i Uppsala, omedelbart och gemensamt inseende att Sverige här hade fått en ny, stor diktare. 

Pastischdraget kommer tydligt fram i andra "visor", och förebilder är hämtade från äldre tiders dikt och konst. Ett avsnitt tar upp judiska motiv, och här återfinns den kanske oftast citerade strofen i Levertin's lyrik, inledningen till På judiska kyrkogården i Prag:

"Lägg icke blommor, band och fransar

på vården över deras ben,

ej livet gav dem gröna kransar

men sten. På vårdarna lägg sten!" 

Men det finns också inslag av sensuell lidelse ("purpurröda sömmar") i debutboken, och i en dikt som Lycka sammansmälter lidelse- och dödsmotiv på ett sätt som associerar till Stagnelius (Till förruttnelsen) och Baudelaire (Kadavret), men också till samtida franska dekadenta sensualister som Richepin (jfr Fehrman).

1889 hade Levertin blivit docent i litteraturhistoria (speciminerade med avhandlingen Teater och drama under Gustaf III), och under 90-talet fortsatte han sitt vetenskapliga arbete, främst inriktat på litteratur-, konst- och kulturhistoria. Svensk 1700-tal och fransk rokoko stod i centrum för hans forskningsarbete. Lärofadern Schücks magistrala totalkartläggning av kulturlandskap ville Levertin aldrig tävla med. I stället valde han, med Sainte-Beuve som föredöme, att punktvis tränga in i den kulturella atmosfären och skildra den inifrån enskilda diktar- och konstnärstemperament. 

Levertin's rokokouppfattning, i mycket bestämd av bröderna Goncourt, där sinnesberusning och förgänglighetskänsla förenas, har åtskilligt av samtidens sekelskiftespessimism inom sig och Bellmansteckningen i essäsamlingen från Gustaf III's dagar formar sig även till ett tidsaktuellt diktarporträtt, som röjer sin släktskap med fransk symbolism. 

Under senare delen av 1890-talet kom dock Levertin, som Ahlenius först påpekat, att allt tydligare ta avstånd från rokokon och i stället söka sig till andra, äldre och senare källsprång för den sv dikten. Som ett skönlitterärt slutdokument av Levertin's 1890-talsforskning kan man betrakta Rococo-noveller, där Levertin på en utsökt och tids-troget pastischerande prosa tar upp och varierar för honom själv starkt känsloladdade motiv som exempelvis erotik kontra vänskap i Hovmannen (där Heidenstam spelar en huvudroll) eller den judiska isoleringen och utvaldheten i den tidigare nämnda Kalonymos. 

Forskningsarbetet åren 1889—1897 medgav inte, att Levertin utåt kunde markera sin hållning till den aktuella litteraturen på samma sätt som tidigare. Publiceringsmöjligheterna var också begränsade, men i och med att Karl Wåhlin 1892 startade tidskriften Ord och Bild kom L att tämligen regelbundet medverka med recensioner och essäer. Här publicerade han bl.a. en lång anmälan av Heidenstams Hans Alienus, av Böök karaktäriserad som "en väns förord till Hans Alienus". I utvidgad form skulle den återkomma i Diktare och drömmare (1898), en essäsamling som kronologiskt spänner från Lucretius till det slutande 1800-talet. Här återfinns också studier över Nietzsche och Renan, två tänkare som ofta skymtar bakom Levertin's andra diktsamling, Nya dikter (1894).

Sorgen efter hustruns död är här ersatt av livskraft och hoppfullhet. Ambivalensen finns dock kvar, hoppet om en ny förening förkvävs och sinnesruset förtär och hotar konstnärsskåpet. Drömmen om en tillvaro utanför den hektiska erotiken gestaltas tydligast i dikten Ithaka, inspirerad av 1890-talets favoritmålare Böcklin, vars Toteninsel med mörka susande popplar suger diktaren bort från "världens vägar". Men det erotiskt lockande bryter tydligast fram i De visa och de fåvitska jungfrurna med dess omvänt bibliska budskap, lovprisandet av de fåvitska: 

"I sitten i säven vid lustgårdens sjö 

och lösen spänne och sölja . . ."

Samlingens märkligaste dikt, Sång före natten, skrevs i schweiziska Riffelalp — i ett landskap som i fortsättningen alltid verkade stimulerande på Levertin's poetiska skaparkraft, i juli 1894. Här tar han definitivt avstånd från sin ungdoms sociala radikalism och söker sammanfatta sin mogna livshållning med Renan (Böök) och Nietzsche (Fehrman) som ledstjärnor.

Här finns också en bejakelse av livet på ont och gott som kan resultera i en kärleksbekännelse utan andra förebilder än de privata upplevelsernas:

"Jag älskar dig för att jag dig ej tror, 

för att med dig jag måste le och gråta, 

för att på dina tunna läppar bor 

all livets himmelska och hemska gåta." 

Redan här kan man ana en väg in i resignationen, i avståendet från sinneslycka som tänkare från Predikaren till Schopenhauer anbefallt. Den vägen skulle också bli Levertin's, men sommaren 1894 låg ännu de privata upplevelserna alltför nära. Förhållandet till en ung kvinna, Maria Roth, hade tagit slut, mycket beroende på hennes familjs antisemitiska inställning. Levertin's häftigaste livsengagemang, Anna Sjöberg, gift trebarnsmor, kallad Nike av Levertin, Nicke av vänkretsen, kunde inte leda till äktenskap, ekonomiskt helt otrygg som han var. 

Det tredje och sista kapitlet i Levertin's liv började 1897. Hans våldsamma satsning på specimineringsarbete, speciellt i konsthistoria (t ex boken om Niclas Lafrensen dy, 99), till professuren i estetik i Lund, hjälpte inte. Men vid denna tid hade Svenska Dagbladet reorganiserats med ekonomisk hjälp av bl a Ernest Thiel, och Levertin fick fast anställning som litteraturbevakare. Här förändrades hans yttre liv. Alla lösa uppdrag som föreläsare o fri skribent ersattes av en fast lön, evertin's första, uppnådd vid 35 års ålder. 

1899 inrättas en personlig professur vid Stockholm tack vare Ernest Thiel och Karl-Otto Bonnier, och Levertin tillträdde sommaren 1899. Han gifte sig för andra gången, med Ebba Mesterton, en berest, språkkunnig och socialt stabil officersänka med tre barn, och flyttade in i en ljus, stor våning nära Karlaplan i Sthlm. Intellektuellt och praktiskt blev hustrun Ebba hans trofasta medarbetare. Kamratskap och samarbete växte mellan dem. Men kyla fanns också och distans. 

Den varma känslan fanns däremot inte. I stället växte för Levertin's del resignation cho önskan att göra upp med sitt tidigare, irrationella förflutna. 

Levertin's tredje diktsamling, Dikter (1901), bär många spår av det förändrade känsloklimat han nu kom att vistas i. "Vad vintern är lång i fiendeland" klagar han i dikten I fiendeland, tillkommen under bröllopsresan med Ebba till Italien. Domar är en dikt om fursten "som skildes från hund och följe". Den handlar om den bergtagne, till sömn och död förvandlade — "men jag vill sova i tidernas tid" — som avskärmar sig från alla de sökande. Berömd och ofta citerad är också hans rapport från Nifelhem, där det judiskt varma familjeuppgåendet implicit ställs mot det nordiskt frusna, som tränger in också till det mest intima: "även på samma örongott / hjärtana bli eremiter". 

I sin tredje diktsamling använde Levertin fullt medvetet ett mindre melodiskt språk än tidigare. Mottagandet blev också kärvare, lyrikern Levertin tycktes ha mist mycket av sin tidigare tjusning, och omställningen stod många anmälare helt främmande för. Resignationen satte också sin prägel på prosaboken Magistrarne i Österås, där ungdomsdrömmarna kapslats in i en småstadstillvaro, och möjligheterna att överleva bara fanns kvar i fixeringen vid traditionen och det förgångna. Samma tema upprepades i dikten Dykaren i tredje samlingen, samtidigt på ett privat och på ett historiskt plan: "Dykarn är fången/hos det som förlist."

Sin egentliga livsgärning kom Levertin att under dessa år (1897—1906) utföra i SvD. Sammanlagt skrev han 356 artiklar för sin tidning och av dessa var närmare 300 recensioner (Rydén 1977). Främst bevakade han nyutkommen sv skönlitteratur. Levertin blev den första sv recensent som mötte diktarna på deras egna villkor. Han blev den inkännande, den "sympatiske" (Fehrman) kritikern i motsats till tidigare "kriarättare", där Carl David af Wirsén stod som Levertin's självklara antipod med rödpennans moraliska och estetiska bockar i diktmarginalen. Men sympatin hindrade inte, att Levertin oavbrutet värnade om det estetiskt fullgångna och hårt motarbetade varje form av kulturell dilettantism. 

Levertin's recensionsverksamhet i SvD blev banbrytande, och hans inlevelse i de anmälda böckerna skapade en ny respekt för dagskritikerns uppgift. Visserligen var han traditionell och genrebunden (påvisat av Rydén och Hägg) och stod därigenom främmande för nya impulser som exempelvis ungdomsidolen Strindbergs nyorientering efter Infernokrisen, eller vissa sidor av Vilhelm Ekelund, och visserligen misspryds hans recensioner ofta av ett vidlyftigt blomstrande bildspråk, som vid olyckliga tillfällen kunde slå knut på sig själv. 

Men kvar finns ändå Levertin's totala inlevelseförmåga, hans för framtiden banbrytande gärning att i Sverige förvandla dagskritiken till "den tionde musan", som han i ett personligt tal till Georg Brandes i slutet av 1880-talet uttryckte sina intentioner härvidlag. Levertin's recensioner var tongivande i det borgerliga Sverige — hans domar ifrågasattes efter hans död av den socialistiskt stridbara Bengt Lidfors och av Strindberg i den fejd han kastade sig in i åren kring 1910. Systemet att reklamera för nya böcker i annonser med recensionsutdrag, helst ur Leventin's anmälningar, växer fram under dessa år. 

En ung diktare som Sven Lidman uttryckte saken så att det var Leventin som spände för den vagn som förde den unge poeten ända in i det Thielska galleriets innersta salar. Vid sidan av recensionerna skrev Levertin också mycket annat i SvD — resebrev, framför allt från Schweiz, nekrologer, kåserier och ledarartiklar. Levertin stod också i främsta ledet, när det gällde oppositionen mot det första Nobelprisets utdelande till Prudhomme. I en öppen protest, publicerad i SvD, slogs det fast, att Tolstoj borde varit den givna, första Nobelpristagaren.

Utåt sett var de första åren av 1900-talet Levertin's mest lysande. Hans föreläsningar vid Sthlms högskola lockade en stor publik, långt utanför de få studerande, och hans ord i SvD var vägande för bokförsäljningen och hans essäsamling Svenska gestalter (1903) blev en stor framgång. Men själv trevade han sig fram på andra vägar. Han for med sin hustru Ebba till London och planerade noveller i en ny realistisk riktning, som låg i linje med aktuella Stockholmsförfattare som ved Melsted, Henning Berger eller Hugo Öberg. Han fördjupade sig i den naturvetenskapliga bakgrunden till Linnés livsuppfattning (några kapitel blev färdiga) och påbörjade till och med privatlektioner i matematik för att förändra sin humanistiska snedbelastning.

Somrarna 1904 och 1905 vistades Leventin i Schweiz för att fullborda diktsamlingen Kung Salomo och Morolf, som han betraktade som krönet på sin diktarbana. Diktsamlingen är cykliskt uppbyggd med en precision som gör den jämförbar med verk som Frithjofs saga, Kung Fjalar eller, för att ta ett senare exempel, Aniara. Här summerar Levertin hela sitt livs erfarenheter. Frestelsen och lockelsen ut till ett aktivt liv, ungdomens sociala engagemang och 1890-talets hektiska erotiska hunger ställs i den senare delen mot det passiva livet, det speglande, dödsinväntande. 

Mot det sydländska, öppet känslostormande judiska står det kalla, förfrusna avståendet. Salomo, Sulamith och Drottningen av Saba återfinns i diktarens eget liv i triangelspelet mellan Levertin, Nike och Ebba. Morolf, hans motpart i samlingen är mer svårfångad. Till största delen är han tecknad efter vännenkonkurrenten Heidenstams kontur. Heidenstam bekräftar själv detta i ett tackbrev till Levertin, undertecknat "din egen Morolf". Men det finns också drag av folkkära naturskalder som Fröding och Karlfeldt i Mo-rolfgestalten: "Att folket älskar Morolfs sånger, / men finner främmande och tunga / och föga glada Salomos — / jag väl förstår." 

De två viktigaste dikterna i Kung Salomo och Morolf är kanske Salomos månhymn, där L definitivt tar avstånd från sin ungdoms och mannaålders drömmar ochgenomskådar erotiken som "naturens snara" i Schopenhauers efterföljd, och dödsmässan Drömmen om mullen och vindarna. Här förenas längtan till liv med längtan efter död, det sydländskt livslockande med det nordiskt inkapslade i slutorden: 

"Jord på händerna, som vridit 

sig i lust och kval, men frid ej funnit. 

Jord på ögonen, som svidit.

Jord på hjärtat, som förbrunnit.

Höljen i jorden mig, vindar." 

När Levertin's Kung Salomo och Morolf kom ut hösten 1905, bemöttes den hövligt men behärskat, frånsett Georg Brandes som skrev ganska oförstående. Dödstanken, som dominerat Levertin's två sista diktsamlingar, fick en sällsam bekräftelse i sept 1906. Levertin hade insjunknat i influensa och ordinerats att gurgla sig med klorsyrat kali. På kvällen 22 sept ställde hustrun ett glas nära hans säng. På natten hade Levertin (troligen av misstag) druckit ur detta glas och återfanns på morgonen död. Dödsattesten uppgav "idiosynkrasi mot klorsyrat kali". 

Kulturell landssorg proklamerades. Gustaf Hellström har långt senare, i romanen Det var en tjusande idyll uttryckt sin författargenerations reaktion med orden "det var som en hel epok gått i graven". Books ord om att detta dödsfall ägde "en sällsam inre logik, som gör att man däri tycker sig spåra något annat än slumpens verk", är nog det sannaste man kan komma fram till beträffande händelseförloppet natten mellan 22 och 23 sept, 1906.

Som lyriker kom Levertin endast i sällsynta undantagsfall upp till den nivå de tre andra stora 90-talistema, Heidenstam, Fröding och Karlfeldt, nådde. Hans lyrik var ojämn og trevande; den har föga av samtidskollegernas virtuositet i sig. Men i enstaka dikter som Ithaka, Domar eller Folket i Nifelhem når han otvivelaktigt deras nivå, och i sin sista samling, Kung Salomo och Morolf, förmådde han skapa en lyrisk helhetskomposition som gör honom ensamstående i sin författargeneration. Som tolkare av äldre sv och fransk litteratur i essäens form är han också unik och som recensent är han, trots sin traditionalism, banbrytande just genom sin inlevelse, sin förmåga att tolka diktarna på deras egna villkor. 

Språkliga inadvertenser har ofta lagts Levertin till last, och de korrigeringar som hans änka Ebba Levertin, tillsammans med Axel Lundegård, utfört i hans Samlade skrifter (1—24) kan bara delvis skyla över vad en eftervärld främst anklagat Levertin för. Men bakom den genialt smidiga pastischören och det ofta efterhärmade blomsterspråket dolde sig en livsfrämling. Med "hjärtats slag i diktens form" ville han uttrycka sin starka känsla — "men vers är ord och ord är känslans skugga". Det är i den skuggan Leventin har fått möta en eftervärlds dom. Hans känsla var hans egentliga styrka. Allra hetast brann den för svensk dikt. Fattigare vore den utan Leventin's satsning. 

Oscar I Levertin, urn:sbl:11294

Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Julén)