JUDARNAS SPRÅK
Stig Bendixon
1932
De världsomvälvande händelser som gavo sin prägel åt fem årsperioden 1924-1929 blevo ju även, som alla veta, av ingripande betydelse i judarnas historia.
En forändring härvidlag, som icke så ofta uppmärksammas, är den pågående omdaningen på det språkliga området.
Den till circa 5 1/2 miljoner människor uppgående judiska folkstocken innom förkrigstiden ryska kjesardöme blev genom Polens återupprattande kluven i tva ungefar lika stora delar så att det i närvärande stund beräknas leva ungefär 3 miljoner judar i Polen ock 2 3/4 miljoner i Sovjet Unionen.
Inom dessa båda väldiga befolkningsgrupper har under det sista årtiondet en parallel utveckling i språkligt avseende ägt rum, i det att jiddisj alltmera börjar vika för polskan resp, ryskan. Att utvecklingen går i den räktningen i Polen är rapporterat av många iakttagare.
I Ryssland är fenomenet såtillvida mera omstritt, som myndigheterna ur propagandasynspunkt äro angelägna om at for utlänningar, som vilja studera judeproblemet, särskilt framvisa de judiska jordbruks kolonierna med deras kulturella autonomi och deras jiddisj språkiga skolor såsom typiska uttryck för den judiska kulturens framtid i Ryssland.
Men det låter sig väl i alla fall knappast förneka, att for det stora flertalet av den judiska befolkningen i Russland bolsjevisme betytt uplösande i atomer av den tidligare nationella gemenskapen och därfor torde det nog vara klart, att de ryska judarna trots alla reformer i kulturautonomisk jiddisjvänliga riktning (det hebräiska språket är som bekant strängt bannlyst inom Sovjet Unionen), äro på väg att bliva språkligt russificerade.
Att utveklingen i Rumänien också går i riktning mot ett utplanande av jiddsh fingo vi nyligen höra på Kurt Blumenfelds föredrag på mosaiska församlingshuset i Stockholm. Han berättede at den uppväxade judiska ungdomen i Rumänien icke ens längre förstår jiddish.
Att på nordamerikanska botten jiddish går en liknande framtid til mötes är ofta omvitnat Avgörande härfor är den omständigheten att judenheten i USA icke längre får nägra sådana forstärkningar i form av immigration från östereuropa varigenom det gamla språket tidligare kunde hallas vid liv. Man kan altså räkna med att de fyra miljoner nordamerikanska judar innom en ganska nära framtid komma at vara lika engelsk språkiga som sin omgivning.
Ock samtidig med denna på olika häll fortgående utveckling tränges det med jiddisj närmast besläktade språket tyskan alltmera undena från de posisjoner det tidligare indehaft inom judiskt kulturliv. Den händelse som här vidlag mest spelat in är den osterriksisk ungerska monarkiens upplösning. De tyskspråkliga judarna i Böhmen överga f.n i stor utsträcking til att tala tjeckiska liksom de i Kroatien överga till sydslaviska.
Ock i väster medförde världskriget Elsass Lothringen åtregang til Frankrike varigenom de 30,000 elsassjudarna statiskt sett en obetydelig men i kulturelt avseende inflytelsesrik grupp börjat att åter framskas. I det hela spelar Frankrige tack vare en stärk judisk invandring ifrån östeuropa numera en langt större roll inom det judiska kulturlivet än förut. Medan vid seksekiftet de franska judarnas antal beräknade till blott 120,000 anslas de nu till 200,000 (derav 140,000 i Paris).
Liksom jiddisj länge varit ett gementsamt språk for östjudarna har spanioliskan varit medelshavsjudarnas språk. Men även här har de sista årtionderna medfört avsevarda förandring i det att judarna i rätt stor utsträkning överga till sina respective länders språk (i Palestina til hebraiskan).
Franskan har i dessa trakter fart ett ganska stort inflytande dels genom de av Allianse Israelit upprättad skolorna, dels också genom den undan för undan företagende förfranskning av judarna i Algeriet och Tunis samt numar även i Fransk Marocko. I Spanska Marocko och i Tanger söker därmed ot naturligtvis Spanien att trygga spanioliskas ställning som judespråk.
Under de sista åren ser det ut som om jamväl italienskan skulle börja att träda ind i den här antydda tävlingskampen Mussolinis strävna att göra Rhoda til et italiensk judisk centrum fra väl ses i samband med forhöppningar att locka de spansktalande judarna kring östfra Medelhavet från spanskan över til den närbeslektade italienska.
Emellertid har ju under tiden efter kriget spanskan på ett helt annat häll nämligen i Sydamerika fått en stärkan förankring inom den judiska nationan, detta tack väre den valdsamt ökande judiska invandring til atskilliga sydamerikanska stater.
Allt som allt synes den nuvarande utveklingen karakteriseras av en allt stärkare tendens hos judarna att språkligt ansluta sig till de folk, i vars mitt de bo. Samtliga nationella staters undervisningspolitik verka i den riktningen ock den sociala ock ekonomiska utvecklingen driver ju på åt samma håll.
Det fans en tid da vid diskussionen om hurudvida jiddisj eller hebräiskan skulle bli framtidens judespråk, jiddisj anhängarna garna pekade på den stora faktiska spridningen av jiddisj verkligheten talade dog jiddisj och blott de utopiska fantasierna för hebraiskan. Nu er stälningen en annan.
Det språka som man ville rakan som judarnas ”faktiska’ språk er ett språk vars användig för varje dag krymper samman. Vilja judarna ha ett språk för sin egen literature, ett språk för att oberoende av landgränserna kunna meddela sig med varandra, då er det nog hebreiskan som har alla utsiktet för sig. Den er från år växande hebraiska litteraturen är ett av de techen som peka i denne riktning.
Stig Bendixon
Judiska Krönika
1932
