M A R I A H E L E N A P O L L A K
Redan som sjuåring debuterade
Maria Helena (Mimi) Pollak på Karlstads Teater.
Mimi regisserade ett 60-tal pjäser
och gjorde ett 30-tal roller
på film och TV
Maria Helena Pollak (Mimi) var födt 9 april 1903 på Hammarö i Värmland.
Pollak var gift 1927-1938 med skodespelar Nils Johan Israel Lundell,(1889–1943) og hadde en son.
Med sitt korpsvarta hår och österrikisk-judiska påbrå hänvisades Mimi Pollak gärna till excentriska och mystiska biroller på filmduken. Något affischnamn blev hon aldrig, även om hon regisserade några filmer på 1950-talet.
Skådespelaren och regissören Mimi Pollak föddes 1903 i Karlstad och dog 96 år gammal 1999 i Stockholm. Hennes foreldre immigrerade från Böhmen som idag er en del av Tchechoslovakien. Hennas far J. Pollak var utbildad ingenjören och arbetade på Karlstad Mekaniska Verksted der han evt blev direktör.
Efter sin egen skådespelarutbildning på Dramatens elevskola 1922-1925, då hon var kurskamrat med bl.a. Greta Garbo och Alf Sjöberg, arbetade hon på olika scener tills hon från 1942 återkom till Dramaten för att stanna, (Royal Dramatic Theatre), Helsingborg City Teatern och Blanche Teater, Stockholm. På film är hennes karriär sporadisk, ibland frekvent men rollerna befinner sig genomgående i handlingens marginal, namnet står ofta långt ner i rollistan.
 |
| Dramatens elevskoleklass 1922-1924: Från vänster Lena Cederqvist, Karl-Magnus Thulstrup, Mona Mårtensson, Mimi Pollak, Vera Schmiterlöw, Greta Garbo, Alf Sjöberg and Håkan Westergren. |
 |
| Greta Garbo and Mimi Pollak 1928 |
På teatern var hon däremot ett betydande namn, som skådespelare men än mer som uppskattad lärare på Dramatens elevskola åren 1942-1964 och som regissör till ett sextiotal uppsättningar vid Dramaten mellan 1948 och 1975. Regidebuten innebar för övrigt att nationalscenen hade fått sin första kvinnliga regissör.
Hennes två största roller på 1940-talet är som mordmisstänkt sekreterare åt titelpersonen i Mannen som alla ville mörda (Arne Bornebusch, 1940) och som Fredrika Bremer i den av LO och Fredrika Bremer-förbundet producerade feministhistoriken Den långa vägen (Torsten Bergström, 1947). I övrigt syns hon som "anställd vid modehus" (Gustaf Molanders En, men ett lejon!, 1940), "balettlärarinna" (Schamyl Baumans Spökreportern, 1941) eller rätt och slätt "kvinna" (Stig Järrels Sjätte budet, 1947).
Biobesökarna minns henne nog mest för temperamentsfulla gestalter i marginalen som friherrinan Réenchrona i Vi hemslavinnor (Schamy Bauman, 1942) och som modehuschefer i Klänningen (Vilgot Sjöman, 1964) och Nattmara (Nattmara, 1965). Fast ibland dök hon upp i helt andra roller, t.ex. statarkvinnan Erika i Bara en mor (Alf Sjöberg, 1949). Senare i karriären var hon mystikomgärdad gumma, bl.a. som mörk dödsgestalt i Ingmar Bergmans Sommarlek (1951), synsk mentalpatient i Marianne Ahrnes Långt bort och nära (1976), mormor i Lars Lennart Forsbergs Kristoffers hus (1979), mormorsmor i Agnes Cecilia (Anders Grönros, 1991) och "rymdkvinna" i Birgitta Öhmans TV-film I staden bor en ängel (1995).
 |
Att hon hade ett starkt feministiskt engagemang vittnar hennes två kortfilmer och enda långfilm om. Kooperativa Förbundet-producerade kortfilmen Mamma gör revolution (1950) efter Elsa Appelquists manus skildrar hur en mor (Anna Lindahl) lämnar sin förtryckande familj, som först då inser värdet av hennes arbete och kärlek. Den omarbetades senare av Schamyl Bauman till den betydligt uddlösare långfilmen Mamma tar semester (1957), något som författarinnan öppet beklagade. KF producerade även Pollaks andra kortfilm, Malin går hem (1953), i vilken den på ålderdomshemmet placerade titelpersonen (Naima Wifstrand) vägrar finna sig i den nedlåtande behandlingen och flyr till sin gamla stuga.
Mimi Pollak var alltid mycket förtegen när det ställdes frågor om Greta (Gustafsen) Garbo, men hon berättar i intervjun med Kent Finell att hon hittade på namnet Garbo när de båda tillsammans var på väg till Justitie-departementet för att byta bort "gustafsson-namnet" till något mera artistiskt gångbart.
 |
| Greta Gustafson "Garbo" och Mimi Pollak |
Mimi Pollak gjorde en lång rad filmroller högt upp i åren, men hon var framför allt regissör, och debuterade som Dramatens första kvinnliga regissör med Jungfruleken 1948. Som Jarl Kulles mamma i Tjechovs pjäs ”Onkel Vanja” 1990 var hon Dramatens då äldsta skådespelare någonsin.
Att Karlstad Mekaniska Werkstads chefs lilla dotter skulle uppträda inför publik var det aldrig någon diskussion om. Redan som sjuåring debuterade Mimi Pollak på Karlstads Teater.
imi regisserade ett 60-tal pjäser och gjorde ett 30-tal roller på film och TV, men det är nog hennes livslånga vänskap med Greta Garbo som kommer att göra henne mest ihågkommen.
Från Wikipedia
