Thursday, May 26, 2016




















T H E  V I S I B L E  W A L L

Jews and other ethnic outsiders in Swedish film

Rochelle Wright




Though virulent or violent anti-Semitism has been rare in Sweden anti-Jewish sentiment has nevertheless been evident at least from medieval times. As in the rest of Europe, it may ultimately be traced to religious and clerical sources though in the eighteenth and nineteenth centuries, opposition to the Jewish presence was also widespread among merchants and craftsmen who saw them as competitors. 

The influx of Eastern European Jews moreover coincided with the national romanticism of the 1890s, a movement that fostered ethnocentricity by idealizing Sweden’s glorious past, by regarding provincial, agrarian society with nostalgia, and by promoting insular values.

Negative depictions of Jewish characters are not uncommon in Swedish literature of the late nineteenth and early twentieth centuries; August Strindberg’s Röda rummet published in 1879 (The Red Room 1967) and Det nya riket (The New Kingdom), published in 1881, both contain portraits that a present day reader would likely find offensive. 

The anti-Semitic views of fellow writers Bengt Lidforss (1868- 1913) and Ola Hansson (1860-1925) were emphatic and well publicized. Lidforss in particular attacked the poet and critic Oscar Levertin (1862-1906) claiming that as a Jew he was constitutionally incapable of appreciating Germanic (that is Swedish) values. Literary scholars Henrick Schück, Karl Warburg and Martin Lamm were similarly subjected to anti-Semitic rhetoric.


Popular literature and art of the time mirrored the attitudes of the culture that produced and consumed it. Albert Engström’s widely circulated weekly humor magazine Strix, published from 1898 to 1924 featured numerous cartoons that caricatured Jews in an especially blatant manner. 



They are depicted as ugly hunched over and hook nosed; they are greedy, calculating, unscrupulous and often stupid; and they are foreign-born, as indicated phonetically in the dialogue captions. At the turn of the century such cartoons appeared as often as every other issue. Though the frequency of the motif declined in later decades, the coarseness of the caricature remained fundamentally the same.

Anti-Semitism in Sweden had little impact as an organized political movement, but beginning in the late nineteenth century and continuing through the 1930s the pseudoscience of radical biology provided additional ammunition. Since proponents of the doctrine believed that Jews constituted a separate race the negative characteristics previously attributed to them on religious grounds now were proclaimed to be hereditary and hence immutable. 

In Uppsala, Herman Lundborg at Rasbiologiska Institutet (the Institute for Racial biology), founded in 1921 expounded racial theories that incorporated moral as well as physical characteristics and distinguished between various social classes of ethnic Swedes as well as different non Swedish groups. His formations included pronounced elements of anti-Semitism and xenophobia and during the 1930s his view came more and more to reflect those of German National Socialism.

Through the Swedish Nazi Party never played a significant role in politics, its racial tenets - the belief that Germanic or Aryan peoples were intrinsically superior to other ethnic groups - had considerable appeal to isolationists, agrarian interests The 1933 platform of Bondesforbundet (the Farmers Party codified this presumption in the following passage:

It is a national task to protect the Swedish people from admixture with inferior foreign racial elements and to oppose immigration to Sweden of undesirable foreigners. The preservation and strengthening of our distinct ethnic characteristics are of vital importance to our development as a nation.

During the 1930s, furthermore, propaganda directed against individual prominent Jews or Jewish families and against Jewish owned business became more virulent; it was claimed, for instance, that the Bonnier family, owner of Sweden’s largest publishing house, exerted an undue, pernicious control over Swedish cultural and literary life. 

As Hitler’s anti-Semitic campaign intensified, the possibility of mass immigration of continent Jews to Sweden aroused widespread opposition because it was perceived as both an economic threat and an assault on racial purity.

Swedish legislation and official policy of the 1930s promoted social justice and equality as the foundations of the Welfare State. Governments cannot, however, regulate social attitudes. Though it may seem odd, given their small numbers, that Jews as a group would be viewed as a threat, there can be no doubt that in the decade or so before World War II, anti-Semitism increased and became, at least in its milder forms, more acceptable to broad segments of the Swedish population. 

In Judarna i Sverige (The Jews in Sweden), historian Hugo Valentin presents a convincing case that this development corresponded with the increasing dominance of Hitler and the dissemination of anti-Semitic propaganda that was generated or influenced by Nazism. Valentin concludes:

“It is certain that millions of eyes, and not only benevolent eyes, were turned to the county’s Jews and that people were widely inclined to magnify their faults and ignore their virtues.”

Valentin is discussing social attitudes in general rather than their specifically filmic representations, but his visual metaphor is nevertheless telling, for the evidence demonstrates that cinematic anti-Antisemitism also intensified during the same time period the fact that films before and after the 1930s do not reveal the same concentration of the motif, suggests a correlation to contemporary events.



Published with kind permission from
Southern Illionois University Press
Rochelle Wright

Monday, May 16, 2016














Lenke Rothman - FOTO: Elias Arnér ©







L E N K E  R O T H M A N


'Sy ihop orden, orden till ett stort täcke, ord och meningar, det sedda, det som sker. Sy ihop. Sy ihop fogarna, trottoarens kvadratiska stenar. Sy ihop. Sy ihop fotsulorna med skorna. Sy ihop skosulan med gatstenarna. Sy, sy ihop. Sy ihop madonnas röst med din egen. Sy ihop Mona Lisas leende. Sy ihop.'





"Citatet är hämtat ur Lenke Rothmans sista bok Stygn från 2001. Hennes sätt att sy ihop tillvarons olika delar i både bild och text ser jag som den mest fascinerande metaforen som en människa kan komma på i sin strävan att laga världen efter Förintelsen. Att hålla ihop splittringen och föra samman element är för mig den röda tråden som syr sig igenom hela Lenke Rothmans konstnärskap vilket är varken psykoterapi eller sorgearbete"

 Imola Mokos



'Ett estetiskt förhållningssätt hjälpte mig också i Auschwitz'



Att hålla ihop splittringen och föra samman element går som en röd tråd genom Lenke Rothmans konstnärsskap. Ett försök att laga världen efter Förintelsen.

- Mitt skapande är ingen psykoterapi, inget sorgearbete. Skapandet är för mig ett svar på Förintelsen. Frågan som upptar mig är hur livet ska räddas och bevaras från den ständigt pågående förgörelsen.

Den chassidiska mystikens syn på tillvaron och skapelsen har varit centrala för Lenke. Ett judiskt arv som hon hade med sig hemifrån. 'En innersta kärna och många skal. Skal över skal blev skapat, skal som kärna för nästa är.' Dessa ord, som Lenke ofta citerar, är hämtade ur den kabbalistiska boken Sohar (Glansen).

- Jag tolkar det som en innersta möjlighet/kraft/ande som hör ihop med allt skapat och alla skeenden. Förvissningen att det förhåller sig så ger mig tillförsikt som jag behöver i min tillvaro. Jag är nyfiken på vad mer man kan få reda på i tillvaron, vad man kan få tillgång till.

En regnig natt våren 1944 anlände den då 15-åriga Lenke tillsammans med sin mor och sju syskon till Auschwitz efter att under flera dygn ha färdats i plomberade godsvagnar från hemorten, den lilla ungerska staden Kiskunfélegyháza. Fadern hade redan tidigare tagits ut till krigstjänst.

- Innan vi steg av tog jag med ett påslakan. Jag minns fortfarande dess rosa små kvadrater på vit botten. Det tog jag över huvudet för att jag inte skulle bli blöt. Så tar jag ett steg för att följa min mamma och barnen då den som jag senare fick veta var Dr Mengele drar mig tillbaka, öppnar lakanet, tittar rakt på mig och kastar mig åt andra hållet. Till den kö som inte gick direkt till förintelsen utan bara så småningom.

Lenke och hennes två år yngre bror Alexander togs ut till en långsam död genom arbete. Modern och de övriga sex småsyskonen, den yngsta fyra år, förintades samma natt i gaskamrarna, som påstods vara duschar.

De ungerska judarna klarade sig från deportationer ända fram till 1944 då landet ockuperades av tyska Wehrmacht. Då kom Eichmann personligen till Budapest, och på sju veckor, mellan den 15 maj och den 9 juli, deporterades 450 000 ungerska judar till Auschwitz.

Efter några månader kom en företagsledare på jakt efter arbetskraft.

-  Han ställde upp oss i rader och tittade om vi hade vackra händer. Och mina händer befanns vara vackra. Och det märkliga var att när min mamma gjorde manikyr på mig så sa hon att det som är vackert på dig är dina händer. Sen är det de som räddar livet på mig, åtminstone tills vidare. Tillvaron är så ihopflätad, sammansatt.

Strax innan nyår1945 blev Lenke förflyttad till koncentrationslägret Bergen-Belsen. När de allierade soldaterna kom den 14 april låg hon i en sjukbarack.

- Jag försökte masa mig upp och gå ut. Soldaterna lät våra tyska plågoandar som inte hade hunnit fly rensa gatorna från liken som låg i stora högar. Soldaterna frågade oss vem vi ville att de skulle straffa. Det skreks huller om buller: 'de har mördat min syster', 'de har mördat mina föräldrar'. Jag kände att jag måste göra något. Jag tittade ner på marken och såg en bit kålrotsskal som jag tog upp och försökte kasta på någon av tyskarna. Men skalet bara föll ner där jag stod för jag hade inte kraften att kasta det.

Lenke kom till Sverige med en Röda Kors-transport. Att hon hamnade här var lite av en tillfällighet.

- Efter befrielsen delade jag rum med en flicka. En dag berättade hon att någon hade kommit och frågat om vi ville åka till Sverige och att hon hade svarat ja. Sa du ja?, frågade jag henne. I så fall gör vi det.

Genomperforerad av TBC fick hon tillbringa sina första sex år i Sverige på sjukhus, varav två år liggande orörlig i gipsvagga.

- När jag var som mest sjuk med en sänka på 270 drömde jag att jag plötsligt ser en grupp judiska män med sina bönesjalar. Jag frågar: vad gör ni? Vi ber att du ska bli frisk, svarade de. Från och med den drömmen kom en förvissning inom mig att om de ber att jag ska bli frisk så kommer jag att bli det. Det gäller hela tiden att se och ta vara på det ingen annan kan ge en för att hålla ut.

- Vi kommer väldigt olika rustade med olika gener i våra celler när vi kommer till världen. Jag tror att jag var hjälpt av att jag var äldsta barnet. Det fanns en speciell atmosfär i vårt hem - ett estetiskt förhållningssätt trots fattigdom och förföljelse. Det hjälpte mig också i Auschwitz. Det fanns olika sätt att äta den där lilla brödbiten man tilldelades, att man bröt den på ett visst sätt. Att man betedde sig människovärdigt i utsattheten hjälpte mycket.

Det som också hjälpte mig att överleva var att jag ville att min pappa skulle åtminstone hitta en levande i familjen. Jag var övertygad om att han skulle klara sig. Det visade sig senare att han hade gått bort i tyfus två dagar efter befrielsen.

- Hur kunde Förintelsen äga rum?

- Det frågar jag mig varje dag. Det kunde ske när allt för många var överens om att det fick ske. Det börjar steg för steg och det är för sent att ingripa när det har accelererat. Man måste vara uppmärksam. Om man inte känner igen symptomen och stegen efter andra världskriget då vet jag inte när man ska göra det. Då är vi verkligen illa ute.

För några dagar sedan fick jag telefonsamtal från en kollega på denna tidning som gjorde en enkät. Hon ville veta om det borde finnas en minnesdag för förintelsen. Jag skickade frågan vidare via mejl till Lenke:

- Genom Förintelsen har behov väckts - ofta i något slags rättvisepatos - att minnas andra folkmord. Men det som gör att Förintelsen är ojämförbar med andra folkmord är att det är första gången i historien som en industri har planerats och byggts upp med speciellt anlitade arkitekter med ett enda syfte att effektivt förinta barn som vuxna, sjuka som friska i alla åldrar. Framtiden och kommande generationer kommer att behöva kunskapen om Förintelsens ohyggliga karaktär. Den skall inte jämföras med andra aldrig så ohyggliga mördande, därför att man då täcker över och spär ut Förintelsen som måste förbli unik - då den är unik - till ett varningstecken för de ondas planering, industrialisering.

Att man förnekar att det har hänt är bland det ohyggligaste jag har varit med om efter alla plågor och förluster. Jag har frågat mig om de som har överlevt tsunamin kommer att få uppleva att man inte tror dem. Undan för undan har den lilla rest som genom ett under överlevt blivit allt mindre. Men om man i vår närvaro, medan vi ännu finns på denna sargade jord, förnekar att det vi har varit med om är sant, hur kommer då förnekelsen att se ut när ingen av oss finns kvar? Du frågar och vill veta hur det är efter 60 år. Så här är det efter 60 år.


Tidl. publiserad 9. september 2013
Fria Tidningar Yvonne Granath



Wednesday, May 11, 2016








Lenke Rothman  - FOTO: Elias Arnér ©










L E N K E  R O T H M A N 

(1929 - 2008) 



"Mitt skapande är ingen psykoterapi, inget sorgearbete. Skapandet är för mig ett svar på Förintelsen. Frågan som upptar mig är hur livet ska räddas och bevaras från den ständigt pågående förgörelsen."



Lenke Rothman-Arnér, född 28 mars 1929 i Kiskunfélegyháza i Ungern, död den 27 november 2008 i Lidingö i Sverige, var en svensk konstnär, skulptör och författare.


Lenke Rothman studerade under 1950-talet måleri på Konstfack. Fram till 1970-talet var måleriet hennes främsta medium, därefter kom hon att alltmer ägna sig åt collage och blandformer. 

Det är framförallt de senare verken, collage och assemblage med blandat material, som gjort henne känd. Hon sammanförde teckningar med tyg, stygn, brända papper och upphittade föremål i sköra, starka och expressiva konstverk. Dessa verk bär på både smärta och försoning; de är som besvärjelser: bilder, tecken, gestaltningar av det som ord inte kan uttrycka.







"Den chassidiska mystikens syn på tillvaron och skapelsen har varit centrala för Lenke. Ett judiskt arv som hon hade med sig hemifrån. 'En innersta kärna och många skal. Skal över skal blev skapat, skal som kärna för nästa är.' Dessa ord, som Lenke ofta citerar, är hämtade ur den kabbalistiska boken Sohar (Glansen).

- Jag tolkar det som en innersta möjlighet/kraft/ande som hör ihop med allt skapat och alla skeenden. Förvissningen att det förhåller sig så ger mig tillförsikt som jag behöver i min tillvaro. Jag är nyfiken på vad mer man kan få reda på i tillvaron, vad man kan få tillgång till."

Yvonne Granath Stockholms Fria



Lenke Rothman arbetade också med skulpturer, böcker och filmer. I hennes konst återkommer minnen och avlagringar av de traumatiska händelserna i hennes ungdom. Ett av hennes sena kända verk är ”Spår” från 1995, en permanent skulptur på Göteborgs Konstmuseum. Skulpturen är en avgjutning av en bit räls vid vilket det ligger en färggrann boll. Kontrasterna mellan dessa vardagliga objekt och de associationer de ger lämnar inte någon oberörd. (se bild på länk nedan).


” Sy ihop orden, orden till ett stort täcke, ord och meningar, det sedda, det som sker. Sy ihop. Sy ihop fogarna, trottoarens kvadratiska stenar. Sy ihop. Sy ihop fotsulorna med foten. Sy, sy ihop. Sy ihop madonnas röst med din egen. Sy ihop Mona Lisas leende. Sy ihop. „
— Lenke Rothman i Stygn (2001)

” Rothmans sextioåriga konstnärskap visade sig där [på den stora retroaktiva utställningen i Helsingborg 2008] som det som det i grund och botten alltid var: ett utopiskt museum, en försoningens och rättvisans plats som med sina måttlösa samlingar gestaltade ett trotsigt löfte om att ingenting egentligen försvinner. „
— Dan Jönsson

Lenke Rothman föddes 1929 i en ungersk-judisk hantverkarfamilj i staden Kiskunfélegyháza tio mil från Budapest. Fadern Jenö Rothman var paraplymakare och religionslärare och modern var damfrisörska. 1944 kom tyskarna till Kiskunfélegyháza. Jenö Rothman blev inkallad som s.k. arbetssoldat, vilket innebar att han med sitt liv skulle pröva om broarna höll och om fälten var minerade, innan soldaterna beträdde marken. 

Modern och de åtta barnen deporterades till Auscwitz. Vid selektionen fördes Lenke och hennes 13-årige bror åt sidan som arbetsdugliga. Modern och de sex mindre barnen togs till gaskammaren. Efter en kortare tid i Auschwitz flyttades Lenke till en radiofabrik för flygplan och ubåtar i Guben utanför Berlin. 1945 överfördes hon till koncentrationslägret Bergen-Belsen där hon blev sjuk i tbc. 

Efter krigsslutet kom Lenke Rothman med en Röda Korset-transport till Malmö. Lenke Rothmans far ligger i en massgrav i Wels i Österrike; hennes bror Alexander överlevde och kom 1947 till Sverige.


I Sverige vårdades hon på sjukhus och sanatorier under sex års tid, bland annat låg hon i två omgångar i gipsvagga. 1951 börjar hon på Konstfackskolans målarlinje. 

1954 lär hon känna författaren och Nobelpristagern Nelly Sachs. Hos Nelly Sachs träffar hon författaren Sivar Arnér som hon gifter sig med 1959 och 1966 föddes deras son Elias. 








1960 har Lenke Rothman sin första separatutställning på Sturegalleriet.


Utställningar och offentliga verk (urval)


1960 Sturegalleriet, Stockholm
1960 Nutida Konst, Uppsala
1963 Gröna Paletten, Stockholm
1964 Galleri 54, Göteborg
1968 Galerie Burén, Stockholm
1970 Vävnad till Kanslihuset
1972 Nyköpings Museum
1976 Retrospektiv på Konstakademien, Stockholm
1989 Yttringar av liv, Malmö konsthall
1990 Ytringar av liv, Göteborgs konsthall
1995 ”Spår” permanent skulptur, Göteborgs konstmuseum (ursprungligen skapad för Etnografiska museet i Stockholm, flyttad till Historiska museet i Stockholm innan verket installerades i Göteborg)
2008 Dunkers kulturhus, Helsingborg


Offentliga verk i urval
Väggmålningar(1975-76), 16 olika teckningar, överförda på maskinsydd spinnakerväv i samarbete med Handarbetets Vänner 2008, hörsalen i Kungliga biblioteket i Stockholm
Spår – ett minnesmärke (1995), brons, Göteborgs Konstmuseum
Minnesmärke över den goda gärningen och Raoul Wallenberg (1999), Riksdagshuset i Stockholm

Litteratur och media
Magnus Jensner & AnnCatrin Gummesson (red): Lenke Rotman – Gåvor = gifts, 1948-2008, Dunkers Kulturhus 2008, 
Lenke Rothman, Arena, Stockholm 1995,  med en inledande essä av Torsten Ekbom: Ett skrin fullt med samlade saker – om Lenke Rothmans konst
Lenke Rotman: Stygn, Gidlunds förlag, Hedemora 2001