Lenke Rothman - FOTO: Elias Arnér ©

L E N K E  R O T H M A N

'Sy ihop orden, orden till ett stort täcke, ord och meningar, det sedda, det som sker. Sy ihop. Sy ihop fogarna, trottoarens kvadratiska stenar. Sy ihop. Sy ihop fotsulorna med skorna. Sy ihop skosulan med gatstenarna. Sy, sy ihop. Sy ihop madonnas röst med din egen. Sy ihop Mona Lisas leende. Sy ihop.'

"Citatet är hämtat ur Lenke Rothmans sista bok Stygn från 2001. Hennes sätt att sy ihop tillvarons olika delar i både bild och text ser jag som den mest fascinerande metaforen som en människa kan komma på i sin strävan att laga världen efter Förintelsen. Att hålla ihop splittringen och föra samman element är för mig den röda tråden som syr sig igenom hela Lenke Rothmans konstnärskap vilket är varken psykoterapi eller sorgearbete"

 Imola Mokos

'Ett estetiskt förhållningssätt hjälpte mig också i Auschwitz'

Att hålla ihop splittringen och föra samman element går som en röd tråd genom Lenke Rothmans konstnärsskap. Ett försök att laga världen efter Förintelsen.

- Mitt skapande är ingen psykoterapi, inget sorgearbete. Skapandet är för mig ett svar på Förintelsen. Frågan som upptar mig är hur livet ska räddas och bevaras från den ständigt pågående förgörelsen.

Den chassidiska mystikens syn på tillvaron och skapelsen har varit centrala för Lenke. Ett judiskt arv som hon hade med sig hemifrån. 'En innersta kärna och många skal. Skal över skal blev skapat, skal som kärna för nästa är.' Dessa ord, som Lenke ofta citerar, är hämtade ur den kabbalistiska boken Sohar (Glansen).

- Jag tolkar det som en innersta möjlighet/kraft/ande som hör ihop med allt skapat och alla skeenden. Förvissningen att det förhåller sig så ger mig tillförsikt som jag behöver i min tillvaro. Jag är nyfiken på vad mer man kan få reda på i tillvaron, vad man kan få tillgång till.

En regnig natt våren 1944 anlände den då 15-åriga Lenke tillsammans med sin mor och sju syskon till Auschwitz efter att under flera dygn ha färdats i plomberade godsvagnar från hemorten, den lilla ungerska staden Kiskunfélegyháza. Fadern hade redan tidigare tagits ut till krigstjänst.

- Innan vi steg av tog jag med ett påslakan. Jag minns fortfarande dess rosa små kvadrater på vit botten. Det tog jag över huvudet för att jag inte skulle bli blöt. Så tar jag ett steg för att följa min mamma och barnen då den som jag senare fick veta var Dr Mengele drar mig tillbaka, öppnar lakanet, tittar rakt på mig och kastar mig åt andra hållet. Till den kö som inte gick direkt till förintelsen utan bara så småningom.

Lenke och hennes två år yngre bror Alexander togs ut till en långsam död genom arbete. Modern och de övriga sex småsyskonen, den yngsta fyra år, förintades samma natt i gaskamrarna, som påstods vara duschar.

De ungerska judarna klarade sig från deportationer ända fram till 1944 då landet ockuperades av tyska Wehrmacht. Då kom Eichmann personligen till Budapest, och på sju veckor, mellan den 15 maj och den 9 juli, deporterades 450 000 ungerska judar till Auschwitz.

Efter några månader kom en företagsledare på jakt efter arbetskraft.

-  Han ställde upp oss i rader och tittade om vi hade vackra händer. Och mina händer befanns vara vackra. Och det märkliga var att när min mamma gjorde manikyr på mig så sa hon att det som är vackert på dig är dina händer. Sen är det de som räddar livet på mig, åtminstone tills vidare. Tillvaron är så ihopflätad, sammansatt.

Strax innan nyår1945 blev Lenke förflyttad till koncentrationslägret Bergen-Belsen. När de allierade soldaterna kom den 14 april låg hon i en sjukbarack.

- Jag försökte masa mig upp och gå ut. Soldaterna lät våra tyska plågoandar som inte hade hunnit fly rensa gatorna från liken som låg i stora högar. Soldaterna frågade oss vem vi ville att de skulle straffa. Det skreks huller om buller: 'de har mördat min syster', 'de har mördat mina föräldrar'. Jag kände att jag måste göra något. Jag tittade ner på marken och såg en bit kålrotsskal som jag tog upp och försökte kasta på någon av tyskarna. Men skalet bara föll ner där jag stod för jag hade inte kraften att kasta det.

Lenke kom till Sverige med en Röda Kors-transport. Att hon hamnade här var lite av en tillfällighet.

- Efter befrielsen delade jag rum med en flicka. En dag berättade hon att någon hade kommit och frågat om vi ville åka till Sverige och att hon hade svarat ja. Sa du ja?, frågade jag henne. I så fall gör vi det.

Genomperforerad av TBC fick hon tillbringa sina första sex år i Sverige på sjukhus, varav två år liggande orörlig i gipsvagga.

- När jag var som mest sjuk med en sänka på 270 drömde jag att jag plötsligt ser en grupp judiska män med sina bönesjalar. Jag frågar: vad gör ni? Vi ber att du ska bli frisk, svarade de. Från och med den drömmen kom en förvissning inom mig att om de ber att jag ska bli frisk så kommer jag att bli det. Det gäller hela tiden att se och ta vara på det ingen annan kan ge en för att hålla ut.

- Vi kommer väldigt olika rustade med olika gener i våra celler när vi kommer till världen. Jag tror att jag var hjälpt av att jag var äldsta barnet. Det fanns en speciell atmosfär i vårt hem - ett estetiskt förhållningssätt trots fattigdom och förföljelse. Det hjälpte mig också i Auschwitz. Det fanns olika sätt att äta den där lilla brödbiten man tilldelades, att man bröt den på ett visst sätt. Att man betedde sig människovärdigt i utsattheten hjälpte mycket.

Det som också hjälpte mig att överleva var att jag ville att min pappa skulle åtminstone hitta en levande i familjen. Jag var övertygad om att han skulle klara sig. Det visade sig senare att han hade gått bort i tyfus två dagar efter befrielsen.

- Hur kunde Förintelsen äga rum?

- Det frågar jag mig varje dag. Det kunde ske när allt för många var överens om att det fick ske. Det börjar steg för steg och det är för sent att ingripa när det har accelererat. Man måste vara uppmärksam. Om man inte känner igen symptomen och stegen efter andra världskriget då vet jag inte när man ska göra det. Då är vi verkligen illa ute.

För några dagar sedan fick jag telefonsamtal från en kollega på denna tidning som gjorde en enkät. Hon ville veta om det borde finnas en minnesdag för förintelsen. Jag skickade frågan vidare via mejl till Lenke:

- Genom Förintelsen har behov väckts - ofta i något slags rättvisepatos - att minnas andra folkmord. Men det som gör att Förintelsen är ojämförbar med andra folkmord är att det är första gången i historien som en industri har planerats och byggts upp med speciellt anlitade arkitekter med ett enda syfte att effektivt förinta barn som vuxna, sjuka som friska i alla åldrar. Framtiden och kommande generationer kommer att behöva kunskapen om Förintelsens ohyggliga karaktär. Den skall inte jämföras med andra aldrig så ohyggliga mördande, därför att man då täcker över och spär ut Förintelsen som måste förbli unik - då den är unik - till ett varningstecken för de ondas planering, industrialisering.

Att man förnekar att det har hänt är bland det ohyggligaste jag har varit med om efter alla plågor och förluster. Jag har frågat mig om de som har överlevt tsunamin kommer att få uppleva att man inte tror dem. Undan för undan har den lilla rest som genom ett under överlevt blivit allt mindre. Men om man i vår närvaro, medan vi ännu finns på denna sargade jord, förnekar att det vi har varit med om är sant, hur kommer då förnekelsen att se ut när ingen av oss finns kvar? Du frågar och vill veta hur det är efter 60 år. Så här är det efter 60 år.

Tidl. publiserad 9. september 2013

Fria Tidningar Yvonne Granath