JUDEHATET KOM FÖRE
JUDARNA
JUDARNA
av Sverker Oredsson
Antisemitismen i Sverige har längre anor än judarna i landet. Först 1775 fick judar rätt att bosätta sig i Sverige utan att tvingas överge sin religion.
Men redan under medeltiden kunde judar angripas i kyrkomålningar. Det visar att målningarnahade kontinentala förlagor och att antisemitismen tidigt var en importprodukt.
Enhet i religion var något mycket viktigt i det svenska riket, samtidigt som många olika språk mycket väl accepterades. Det var inte bara judar som förbjöds bosätta sig i Sverige. Under stormaktstiden och den så kallade frihetstiden gällde detsamma för katoliker. Något mer positiv var man mot människor med reformert trosåskådning, men det berodde på att den svenska ekonomin hade stort behov av Louis De Geer och hans valloner. De fick utöva sin religion, men de fick inte göra propaganda för den och ingen svensk fick lämna den lutherska trosuppfattningen.
Men redan under medeltiden kunde judar angripas i kyrkomålningar. Det visar att målningarnahade kontinentala förlagor och att antisemitismen tidigt var en importprodukt.
Enhet i religion var något mycket viktigt i det svenska riket, samtidigt som många olika språk mycket väl accepterades. Det var inte bara judar som förbjöds bosätta sig i Sverige. Under stormaktstiden och den så kallade frihetstiden gällde detsamma för katoliker. Något mer positiv var man mot människor med reformert trosåskådning, men det berodde på att den svenska ekonomin hade stort behov av Louis De Geer och hans valloner. De fick utöva sin religion, men de fick inte göra propaganda för den och ingen svensk fick lämna den lutherska trosuppfattningen.
 Louis De Geer (17 November 1587 i Liège, död 19 juni 1652 i Amsterdam) var en nederländsk handelsman och industriman. Han anses vara far till svensk industri. |
Enstaka judar kunde dock komma in i landet, bland annat som läkare åt Gustav Vasa och drottning Kristina. Judar som döpte sig till den kristna, lutherska tron var välkomna, och dessa dop kunde firas som stora segrar för kristenheten. Det var alltså inte judarnas ”blod” eller sysselsättningar som vid denna tid utestängde dem från Sverige. Det var just deras religion. Ett viktigt skäl till detta var den kristna uppfattningen att judarnas förfäder bar skuld till Jesu död.
Gustav III var på flera sätt en upplysningsfurste. År 1781 genomdrev han mot prästeståndets vilja den första svenska religionsfrihetslagen. Den gav främmande trosbekännare, bland andra katoliker, rätt att fritt utöva sin religion, men den förbjöd dem att missionera och locka lutheraner att lämna sin trosuppfattning. Tidigt uttalade kungen också sin övertygelse att det skulle vara en stor fördel för Sverige ”om ett så idogt folk som judarna skulle kunna bosätta sig här”. Den förste som fick denna rätt var stämpel- och sigillgravören, tillika gårdfarihandlaren, Aaron Isaac. Han kom med sin familj till Sverige från Tyskland 1774.
 |
Aaron Isaac (1730 - 1817) var en judisk sigillgravör och köpman. Han kom från Pommery (Svenska Vorpommern), en tysktalande området då en del av det svenska riket, under regeringstiden av Gustav III, och övertalades att komma till Sverige där det fanns ingen sigillgravörer på gång. Han gjorde detta på villkor att han kunde ta med sig minst tio judar, för att ha en minyan (kvorum) för bön. Hans modersmål var Jiddisch. |
Kungen och den övriga överheten var långt mer toleranta än det svenska folket i stort. När Aaron Isaac hade fått tillstånd att utöva sin tro, vågade han inte visa sig utomhus av rädsla för att bli överfallen.
År 1782 tillkom ett allmänt judereglemente. Judarna skulle kunna bo och äga fastigheter i städerna Stockholm, Göteborg och Norrköping, senare också i Karlskrona. De fick endast gifta sig med varandra, blandäktenskap var förbjudna, och de fick endast syssla med hantverk som inte föll under skråstadgan.
Åren 1815 och 1838 är betydelsefulla i den svenska antisemitismens historia. 1815 beskylldes judarna för att ha åstadkommit den rådande lågkonjunkturen. Vidare anklagades de för ”lurendrejeri”, det vill säga smuggling, och de sades också ha drivit upp hyrorna i Stockholm så att det inte gick att hyra någon affärslokal. Till bilden hör att det vid denna tid fanns ungefär 800 judar i Sverige, varav drygt hälften i huvudstaden.
År 1838 avskaffades det särskilda judereglementet och ersattes med ett emancipationsedikt. Många menade dock att judarna i och med detta fick för stora friheter, och myndigheterna vågade inte omedelbart offentliggöra den nya förordningen. Det förekom upplopp i Stockholm mot den judiska befolkningen.
Under de närmast följande decennierna fick judarna allt större rättigheter. 1854 fick de tillstånd att bosätta sig i alla svenska städer. 1859 fick judiska barn lov att gå i svenska skolor och 1863 upphävdes förbudet mot äktenskap mellan judar och icke-judar. 1870 fick slutligen judar i huvudsak fullständiga medborgerliga rättigheter. Dock måste man även i fortsättningen tillhöra Svenska kyrkan för att få ingå i den svenska regeringen.
Efter 1870 började en ny judisk invandringsvåg. De tidigare judarna hade kommit från Tyskland och hade varit hantverkare. Deras ättlingar fick i många fall intellektuella sysselsättningar – hit hör välkända familjer som Bonnier, Schück, Warburg och Levertin. De kom också att betyda mycket för uppbyggandet av ett modernt svenskt bankväsen. Här gjordes insatser av bland annat firman Michaelsen och Benedicks, Eduard Heckscher, Louis Fraenckel och Theodor Mannheimer.
De nya invandrande judarna kom från Östeuropa. De hade under decennierna vid sekelskiftet drabbats av förföljelser (pogromer) i sina hemländer och drivits i landsflykt. De var fattiga och klyftan var ofta djup i förhållande till de tidigare invandrade judarna. I många fall livnärde de sig på gårdfarihandel, och de bosatte sig gärna nära varandra. En sådan liten svensk shtetl växte fram i Lund i den stadsdel som inte enbart kallats för ”Nöden” utan också ”Judéen”.
Liksom de svenska judarna var av olika kategorier, var densvenska antisemitismen det. August Strindberg utvecklade ett mönster vid angreppen på de intellektuella judarna. I romanen Röda rummet förekommer den osympatiske förläggaren Smith, som synes vara en karikatyr av Strindbergs egen förläggare Albert Bonnier. Smiths verksamhet dikteras helt av profitintresse och han är föga intresserad av litteratur.
I Det nya riket gisslar Strindberg bland andra Henrik Schück och Karl Warburg. Den sistnämnde är förebild för ”en ung Moses”, som i stor nationalism talar om hur gemensamma förfäder kämpat under Gustav II Adolfs fanor.
Strindberg angriper svensk nationalism över huvud taget, men särskilt tar han avstånd från svenskjudisk nationalism, då han ser judarna som ett främmande folk, som blir löjligt då de talar om de svenska nationella minnena.
I Det nya riket gisslar Strindberg bland andra Henrik Schück och Karl Warburg. Den sistnämnde är förebild för ”en ung Moses”, som i stor nationalism talar om hur gemensamma förfäder kämpat under Gustav II Adolfs fanor.
Strindberg angriper svensk nationalism över huvud taget, men särskilt tar han avstånd från svenskjudisk nationalism, då han ser judarna som ett främmande folk, som blir löjligt då de talar om de svenska nationella minnena.
Lundaradikalen Bengt Lidforss skrev i Strindbergs anda och angrep särskilt författaren Oscar Levertin för den maktställning denne sades ha i svenskt kulturliv. Mycket ofta framhöll han Levertins judiska börd.
Ett mönster i antisemitismen är att judarna sätts i en motsatsställning till ”svenskarna”, och det framgår att man inte tror att judarna någonsin kan bli riktiga svenskar. Detta var ett återkommande tema i skämtpressen som under 1900-talets första decennier var mycket livaktig och som innehöll en stor del av den svenska kulturdebatten. Tidningarna – bland andra Söndags-Nisse, Strix, Naggen, Karbasen, Kasper – hade huvudsakligen en vänsterprägel och hörde i ett par fall till det socialistiska lägret.
I teckningarna och texterna är judarna stereotypt skildrade. De har stor näsa – en ”judesexa” – mörkt krulligt hår och stora fötter – ”ett arv från ökenvandringen”, menade man. Ofta visar de handflatorna i gesten ”vad vet jag?”, ”jag kan inte hjälpa det”. De talar svenska med stark brytning, och framför allt är de oerhört besatta av pengar. Den antikapitalistiska pressen skildrade kapitalisterna som judar och judarna som kapitalister. Antikapitalismen blev på detta sätt klart antisemitiskt färgad.
Det svåra försörjningsläget i slutet av första världskriget ledde till förstärkta angrepp mot ”mellanhänder” och ”gulaschbaroner”. Även dessa tecknades ofta som judar.
Judestereotyperna kompletterades med angrepp mot enskilda judar som nått framstående positioner i det svenska samhället. Här fanns Josef Sachs, Nordiska Kompaniets grundare och ägare, Isaak Hirsch, storbyggmästare och filantrop, samt konstnären Isaac Grünewald.
I det sistnämnda fallet kunde angreppen mot det judiska och viljan att tjäna pengar kombineras med angrepp mot den moderna konsten, som tecknades ofördelaktigt i jämförelse med den inhemska, något äldre konsten av sådana namn som Zorn, Larsson och Liljefors. Ett för oss idag oväntat och märkligt antisemitiskt hatobjekt var Sven Hedin, men upptäcktsresanden framhöll faktiskt själv att han var 1/16 jude, och när skämtpressen angrep hans tysksvärmeri och aktivism fick han mycket judiska drag.
I det sistnämnda fallet kunde angreppen mot det judiska och viljan att tjäna pengar kombineras med angrepp mot den moderna konsten, som tecknades ofördelaktigt i jämförelse med den inhemska, något äldre konsten av sådana namn som Zorn, Larsson och Liljefors. Ett för oss idag oväntat och märkligt antisemitiskt hatobjekt var Sven Hedin, men upptäcktsresanden framhöll faktiskt själv att han var 1/16 jude, och när skämtpressen angrep hans tysksvärmeri och aktivism fick han mycket judiska drag.
I Sveriges riksdag diskuterades inte de judar som nått positioner i det svenska samhället. Där gällde debatten i stället vågen av östeuropeiska judar. Göteborgsköpmannen P. E. Lithander kom 1886 in i riksdagen och han hade som sitt huvudmål att kämpa mot den handel som bedrevs av ”så kallade polska judar och andra schackrare”, och han framhöll att han bakom sig hade ”hela Sveriges minuthandelscorps”.
År 1907 nådde Lithander framgång. I en motion talade han om ”faran för blodförskämning”, och han framhöll att den högsta samhällsuppgift som samtiden hade var att ”förhindra att folkmaterialet degenereras och rasen försämras genom uppblandning av sämre folkelement”. Därför behövdes en invandringslag. Lithander fick stöd av bland andra Rudolf Kjellén, ledande statsvetare och konservativ ideolog, som menade att Sverige behövde skydd mot dem som lämnade ”underpanter av ett mera smutsigt blod, som stannar kvar efter dem inom vår ariska folkstam”. Kjellén underströk att Sverige inte fick vara ”en mänsklighetens asyl”.
Socialdemokraterna med Hjalmar Branting i spetsen yrkade först avslag på Lithanders motion med hänvisning till ”den gammaldags antisemitiska andan” som fanns där. Men senare accepterade de kravet på en utredning som skulle syfta till en invandringslag. 1913 kom en utlämningslag till stånd och följande år också en utvisningslag. Medan utredningsarbetet pågick inkom det nybildade Sveriges minuthandlares riksförbund med en utpräglat antisemitisk skrivelse till regeringen.
Minuthandlarna framhöll att judarna bildade ”en samlad makt, en stat i staten, vars intressen icke sammanfalla med den övriga befolkningens”. Det låg en plan bakom judarnas arbete: först erövra penningen, sedan pressen och slutligen hela världen, menade organisationen. Om inga försiktighetsmått vidtogs skulle minuthandeln inom en mansålder komma att ligga i judiska händer. Därför begärde man dels en invandringslag, dels återförvisning av alla ryska och polska judar som vistades i landet.
Minuthandlarna framhöll att judarna bildade ”en samlad makt, en stat i staten, vars intressen icke sammanfalla med den övriga befolkningens”. Det låg en plan bakom judarnas arbete: först erövra penningen, sedan pressen och slutligen hela världen, menade organisationen. Om inga försiktighetsmått vidtogs skulle minuthandeln inom en mansålder komma att ligga i judiska händer. Därför begärde man dels en invandringslag, dels återförvisning av alla ryska och polska judar som vistades i landet.
En generell utlänningslag fick Sverige först år 1927. En person som drev på denna lagstiftning var byråchefen Otto Järte vid Socialstyrelsen. Han var ansvarig för frågor om utländsk arbetskraft och hade en intressant partipolitisk bakgrund. Han hade varit socialdemokrat men uteslutits ur partiet därför att han tillsammans med några andra pläderat för en svensk uppslutning på tysk sida i världskriget. I stället blev han en av högerns ledande politiker och ideologer och aktiv skribent i Svenska Dagbladet. Han framhöll att viseringstvång gav skydd mot rasblandning.
”Från Östeuropas ghetton skulle det eljest ha strömmat in så många element av mindre önskvärd beskaffenhet att det även ur rasbiologisk synpunkt skulle ha varit synnerligen riskabelt att öppna dörrarna för en dylik invasion.” Inom den diplomatiska världen hade Järte starkt stöd från Torsten Undén, Sveriges representant i Riga och Östens storebror. Det som Torsten Undén i första hand såg som hotfullt var en stor judisk invasion, och han trodde att Sverige skulle få ta emot 160 000 östjudar bara från Lettland, om viseringstvånget slopades.
”Från Östeuropas ghetton skulle det eljest ha strömmat in så många element av mindre önskvärd beskaffenhet att det även ur rasbiologisk synpunkt skulle ha varit synnerligen riskabelt att öppna dörrarna för en dylik invasion.” Inom den diplomatiska världen hade Järte starkt stöd från Torsten Undén, Sveriges representant i Riga och Östens storebror. Det som Torsten Undén i första hand såg som hotfullt var en stor judisk invasion, och han trodde att Sverige skulle få ta emot 160 000 östjudar bara från Lettland, om viseringstvånget slopades.
Givetvis fanns det vid sidan av dagsaktuell antisemitism också sådana känslor med månghundraåriga traditioner. Ett litet vardagsexempel ger Per Wästberg i boken Det judiska Stockholm. När Axel Hirsch och Hugo Geber började i Beskowska skolan 1888, förmanade lärarinnan klassen: ”I morgon kommer vi att få två nya kamrater. Det är ett par små judegossar. Nu ber jag er att försöka vara snälla mot dem och försöka glömma att deras förfäder korsfäste vår Frälsare.”
Vissa uttryck för antisemitism som ovan citerats är förvisso grova, men det fanns värre exempel i den politiska undervegetationen. Elof Eriksson, som försökte vara ideolog för den politiska bonderörelse som startade vid tiden för första världskriget, var extrem antisemit. Även i Samfundet Manhem, som bildades 1934 och hade C. E. Carlberg som ledare och finansiär, var antisemitismen en mycket viktig beståndsdel. Nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 syntes för en del vara en klarsignal att nu kunde antisemitism vara rumsren även i Sverige.
När pedagogen David Katz med tyskjudiskt ursprung 1937 skulle installeras som professor i Stockholm, delade Lindholmsnazister ut flygblad mot bland andra ecklesiastikministern, regeringen och Stockholms högskola.
I februari 1939 – alltså efter Kristallnatten – protesterade sex organisationer, bland dem Speceri- och viktualiehandelns expeditförening samt Svenska småföretagares riksförbund, mot att flyktingar kom till Sverige. De pekade på ”nödvändigheten av att i största möjliga utsträckning begränsa tillströmningen av främmande undersåtar, i synnerhet judar, till vårt land”. Det framhölls i skrivelsen att judarna ofta använde ”metoder i sin handel och vandel som endast kunna verka neddragande på den svenska affärsmoralen och förstöra svensk medborgaranda i allmänhet”. Skrivelsen underströk ”det ur raspolitisk synpunkt fördärvbringande att på dylikt sätt uppblanda den nordiska folkstammen”.
Ungefär samtidigt hände det för första och hittills enda gången att en riksdagsledamot karakteriserade sig själv som antisemit. Det var bondeförbundaren Otto Wallén, som berättade att han under tio år studerat förhållandena i Centraleuropa, och han visste att ”den asiatiska folkstammen” inte passade ”i sällskap med vår hyggliga svenska folkstam”. Anledningen till debatten i riksdagen var att regeringen föreslagit ett anslag på 500 000 kronor till flyktingars uppehälle och yrkesutbildning. Dittills hade flyktingar enbart fått hjälp från privat håll för att klara sitt uppehälle.
Vid samma tid sade landets största studentkårer med stora majoriteter nej till att Sverige skulle ta emot tio tyskjudiska läkare. Man hänvisade till arbetssituationen för nyutexaminerade svenska läkare, men en av de främsta tillskyndarna till uppsalabeslutet, Arvid Fredborg, menade också att ”Sveriges relativa rasliga homogenitet var ett värde att bevara”. I Lund lade man till meningen: ”I anslutning härtill vilja vi emellertid framhålla, att en invandring, som medför, att främmande element upptagas i vårt folk framstår för oss som skadlig och för framtiden oförsvarbar.”
Antisemitism kunde märkas på alla nivåer i samhället. Torsten Undén, nu minister vid beskickningen i Budapest, menade att de antijudiska lagar som införts i Ungern 1938 bar judarna själva skulden till. De hindrade de kristna att avancera då de hade makten inom industri, handel och på finansområdet. Folke Malmar, minister i Prag, ansåg i början av 1939, alltså då Tyskland tagit Sudetområdet, att Sverige inte kunde ta emot några judar, därför att de under 2 000 år aldrig tillåtit sig att bli assimilerade.
Successivt blev det klart för den svenska opinionen vad som höll på att ske ute i Europa. Svenskarna blev oerhört upprörda vid adventstid 1942, då fartyget Donau gick utanför den svenska kusten med 750 norska judar ombord på väg till koncentrationsläger och död. Ett knappt år senare deklarerade den svenska regeringen att alla danska judar var välkomna till Sverige, och flertalet lyckades också ta sig över Öresund.
Raoul Wallenbergs och hela den svenska legationens insatser år 1944 i Budapest till förmån för de ungerska judarna tillhör andra världskrigets ljuspunkter. Folke Bernadotte med ”de vita bussarna” skulle i världskrigets slutskede i första hand rädda skandinaver i de tyska lägren. Men under arbetets gång utvidgades uppgiften och många också från andra länder räddades. Drygt 6 000 av de räddade har bedömts vara judar.
Raoul Wallenbergs och hela den svenska legationens insatser år 1944 i Budapest till förmån för de ungerska judarna tillhör andra världskrigets ljuspunkter. Folke Bernadotte med ”de vita bussarna” skulle i världskrigets slutskede i första hand rädda skandinaver i de tyska lägren. Men under arbetets gång utvidgades uppgiften och många också från andra länder räddades. Drygt 6 000 av de räddade har bedömts vara judar.
Man skulle kunna tro att nazismen och andra världskriget för alltid skulle ha omöjliggjort antisemitism också i salongsform. Staten Israel kunde bildas 1948. Många greps av beundran för människorna i den nya staten. Men vissa skildringar är präglade av gammal antisemitism. Jonatan Ollén, ledarskribent i den frikyrkliga dagstidningen Svenska Morgonbladet, skrev 1954 Israel på farliga vägar. Där skildrar han judarna som förblindade, kärlekslösa, fanatiska och besatta av ett outsinligt Kristushat. De fortsätter enligt Ollén ”att vända Gud ryggen”.
Under år 1960 gick det en våg av antisemitism över Europa, och även i Sverige tecknades på många håll hakkors och judefientliga paroller. En ny situation uppstod efter sexdagarskriget 1967 då det blev uppenbart att Israel var den militärt starkaste makten i området. Den kritik som därefter riktades mot Israel, inte minst från vänsterhåll, hämtade dock ofta inspiration från tidigare decenniers antijudiska föreställningsvärld.
I tidskriften Puss fanns till exempel 1973 en teckning föreställande den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger, utförd i enlighet med antisemitisk tidskriftstradition från början av seklet. Uppsalateologerna Sigbert Axelson och Carl-Henric Grenholm i Broderskapsrörelsen använde sig av antisemitiskt präglade argument med ”kristen” bakgrund i sin kamp mot staten Israel.
I tidskriften Puss fanns till exempel 1973 en teckning föreställande den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger, utförd i enlighet med antisemitisk tidskriftstradition från början av seklet. Uppsalateologerna Sigbert Axelson och Carl-Henric Grenholm i Broderskapsrörelsen använde sig av antisemitiskt präglade argument med ”kristen” bakgrund i sin kamp mot staten Israel.
Och antisemitismen frodas än i dag. Vi minns 1980-talets debatt om Förintelsen, föranledd främst av den franske litteraturvetaren Robert Faurisson som hävdade att Hitlers gaskamrar aldrig hade existerat. Omkring 1990 anklagade Radio Islam i sina sändningar judar för att vara sexualförbrytare och ritualmördare.
Med tanke på detta är det glädjande att forskningen om svensk antisemitism i höst tillförs nytt spännande material. Under de närmaste månaderna planeras nämligen tre disputationer i ämnet. Historikern Lars M Andersson i Lund kommer med en avhandling om konstruktionen av ”juden” i svensk skämtpress 1900–1930. I Lund disputerar även idéhistorikern Henrik Bachner på en avhandling om den svenska antisemitismen efter andra världskriget. Och i Umeå ser idéhistorikern Lena Berggren på antisemitismen under mellankrigstiden.
Takk til forfatter Sverker Oredsson, som är professor emeritus, Historiska Institutionen Lund universitet. Han har bland annat skrivit om antisemitism i boken Lunds universitet under andra världskriget.
