JUDARNA 

PÅ SVENSK MARK

GÖTEBORG 1924

DEL I

Judarna och deras levnadsförhållanden hava sedan gammalt utgjort ett i kulturhistoriskt hänseende märkligt spörsmål, som även under seklernas lopp framkallat en hel litteratur.

De hava därvid blivit föremål för de mest olikartade omdömen, alltefter det sätt Europas folk under skilda tider uppfattat dessa främmande gäster. Vid sidan om de historiska framställningarna av israeliternas öden och gammaldags kultur finner man en mångfald stridsskrifter, som beröra deras ställning till den kristna befolkningen. 

Intresset för judarnas förehavanden har under det senaste årtiondet alltmera ökats, mestadels på grund av världskrigets efterdyningar, och vårt eget land har icke förblivit oberört av den diskussion, som det internationella judeproblemet väckt till liv. Det är även i anslutning härtill, som vi framlägga efterföljande skildring av judarnas invandring och bosättning i Sverige. 

Därvid är dock att märka, hurusom detta arbete icke på något vis sysselsätter sig med den s. k. judefrågan eller det allmänna semitiska problemet, utan endast avser att lämna en kulturhistorisk översikt av judarnas öden i Sverige från äldre tider intill våra dagar samt en inblick i deras enskilda levnadsförhållanden och kyrkliga seder. För detta ändamål har särskild vikt lagts vid illustrationsmaterialet. 

De första judarna i Sverige 

Det torde vara ytterst svårt att säga, när de första judarna anlände till Sverige. Ahasveri landsmän hava säkerligen i äldre tider stundom besökt vårt land under sina sekellånga vandringar, ehuru dessa visiter med hänsyn till tidens ondska skedde inkognito. Det har särskilt antagits, att enstaka judar infunnit sig under skyddande förklädnad bland de många främmande köpmän, som i gamla tider besökte Sverige, — och företrädesvis bland de hanseatiska köpfararna eller bland resande folk från Östersjöprovinserna. 

Dessa strödda judiska resenärer hava dock icke avsatt några spår i våra äldre källskrifter ifråga om sina förehavanden, under det att zigenarna däremot, vilka uppträdde i större hopar, omtalas i Olaus Petri krönika: »Samma år (1512) Herr Sten war Höfwitsman worden kom en part af thet folket, som fara ifrån thet ena landet til thet andra, them man kallar Tattare, hit i landet och til Stockholm; förra hade the här aldrig vvarit».

Enligt ett antagande, som bl. a. framförts av Strindberg i en av lians dramer, skall den första juden i Sverige ha varit Herman Israels, en köpman. som inkom i landet under den kritiska tid, då Gustaf Vasa förberedde sitt rikes självständighet. Denne Israels gjorde vid detta tillfälle vårt land stora tjänster — mestadels av pekuniär art — och han vann även stort anseende bland rikets herrar. 

Efter Gustaf Vasas intåg i Stockholm och sedan konungen ordnat rikets affärer, blev det en av hans första åtgärder att belöna den främmande köpmannen, vilket skedde sålunda, att Israels erhöll rättighet att driva handel i alla svenska städer. På Philippi Jacobi dag år 1524 utfärdades nämligen ett »Macktsbref om Köpslagningh i alla köpstäder i Swärighe», gällande för nämnde Israels och hans hustru att utan några som helst skattepålagor eller dylikt driva sin handel i städerna, vare sig med främmande köpmän eller med det bofasta borgerskapet. Med hänsyn till de under detta tidsskede starkt begränsade rättigheterna inom näringslivet voro de privilegier juden erhöll av stort värde. 

Gustav 1 Vasa var konge i Sverige i perioden
 1523–60. Opprinnelig navn var
Gustav Eriksson Vasa og utmerket seg
i krigen mot danskene i 1517–18

Efter detta enstaka fall av judisk inflyttning dröjde det ännu länge, innan de mosaiska trosbekännarna mera allmänt började finna vägen till Sverige. Gamla sockenlegender berätta visserligen mångenstädes om judar, som vistats i olika delar av landet under äldre tider, men först efter ingången av 1600-talet finna vi de äldsta säkra underrättelserna om judar i Sverige. 

Under Gustaf ü Adolfs tid, då vårt land inledde livligare förbindelser med den europeiska kontinenten, torde en hel del judar hava besökt Sverige i skilda ärenden, ehuru de måhända allt fortfarande dolde sin verkliga nationalitet. Särskilt vid anläggningen av Göteborg, därvid så många holländska köpmän inkallades, hava några rika judar överflyttat till den nya handelsstaden under Abraham Cabeliaus ledning.

Denne märklige man sägs även hava varit av judisk härkomst — på grund av namnets egendomligheter samt vissa drag i hans enskilda levnadssätt. Dessa fåtaliga judar tillhörde dock i allmänhet en klass av mera välsituerade israelitiska köpmän, vilka i Holland intogo en aktad ställning och som ej hade något gemensamt med de kringvandrande judar, vilka under 1600-talet allt oftare besökte Sverige, där de dock mestadels mottogos med stor misstänksamhet av både befolkning och myndigheter.

Dronning Christina (f. 1626
 i Stockholm, død 19. april 1689 i Rom)

Drottning Christina och judarna 

Den mångfrestande och vittsvävande drottning Christina, vars livliga sinne ständigt drev henne att söka sig nya vänner bland Europas stora män inom kulturens alla områden, försummade därvid ej heller judarna. Drottningens intresse för vetenskap och litteratur förmådde henne även att till Sverige inkalla sådana framstående män som Cartesius och Salmasius, under det hon samtidigt brevväxladé med den ryktbare rabbinen Manasse Ben Israel i Amsterdam, — en av det judiska folkets märkesmän på det andliga området.

Den lärde rabbinen förstod icke blott att tolka Talmuds sanningar för sitt folk utan ägde även förmågan att under mera poetiska former uttrycka sina tankar på judarnas gamla språk. Vid Christinas kröning författade Manasse Ben Israel sålunda en hyllningsdikt på hebreiska, däri han allegoriskt skildrade hennes lycka och vishet såsom den lärdaste bland drottningar. 

Efter sin tronavsägelse kom dock drottningen i beröring med en annan namnkunnig israelit, som av ekonomiska skäl snart ingrep på ett betydelsefullt sätt i Christinas levnadsöde. Denne man var den rike bankiren och portugisiske juden Don Manuel Texeira i Hamburg, vilken inom kort framträdde såsom drottningens finansiär och skattmästare och detta under den officiella titeln »kunglig resident». Texeira torde även hava varit den förnämste av de judiska köpmännen i Hamburg på sin tid, och det berättas t. o. m., att vakten vid torget skyldrade gevär, när Texeira passerade förbi i sin praktfulla kaross. 

År 1661, då drottning Christina gjorde sin andra utrikes resa, torde hon hava inlett de första förbindelserna med denne bankir under det långa uppehållet i Hamburg. En överenskommelse avslöts även, däri Texeira förband sig att varje månad betala drottningen 8.000 riksdaler samt att efter råd och lägenhet amortera hennes skulder i Holland. I gengäld erhöll juden rättighet att uppbära alla de inkomster drottningen mottog från sina samtliga un-derhållsländer.

Drottningen, som ofta var i stort behov av penningar under sina vidsträckta resor, värderade mycket Texeiras vänskap och bodde även i hans hus under sin vistelse i Hamburg — ehuru hansestadens magistrat anordnat ett furstligt logement åt den höga gästen. Texeiras stora anseende föranledde många furstar att mottaga inbjudan till hans taffel under den tid Christina vistades i hans hus, och då juden vid ett tillfälle kom i delo med magistraten, tog Christina hans parti och skrev till kejsaren rörande hans mellanhavande med myndigheterna. 

En judisk ambassadör 

Under det drottning Christina anlitade en jude såsom bankir, fann Carl XI:s förmyndarregering lämpligt att vid ett tillfälle begagna sig av en israelit såsom diplomatiskt sändebud. År 1667 utrustade nämligen Kongl. Maj:t en väpnad sjöexpedition till Medelhavet för att därstädes med kraft framföra en del politiska önskemål hos de svarta härskarna i de s. k. Barbaresksta-terna (Marocko, Algier, Tunis och Tripolis). Expeditionens syftemål var att avsluta en överenskommelse med nämnda riken, så att den svenska sjöfarten ej längre utsattes för de sjöröverier, som Barbareskstaternas invånare sedan gammalt bedrevo på Medelhavet och i angränsande farvatten. 

Såsom diplomatisk ledare för denna expedition valdes den portugisiske juden Henrik Azzeveda, vilken från Holland medförde de bästa rekommendationer. Därjämte medföljde den namnkunnige diplomaten Nils (Eosander) Iyiljenroth. Enligt den instruktion, som utfärdats för Azzeveda, skulle denne i de anförda sjörövareländerna söka avsluta handelstraktater samt utverka att svenskar ej togos till fånga och av piraterna såldes såsom slavar. De svenskar, vilka redan befunno sig i fångenskap, skulle friköpas mot en lösesumma, som ej finge överstiga 300 speciepiaster pr man. 

Riksänkedrottningen och rådet lämnade penningkreditiver åt Azzeveda som därjämte utlovades 20.000 riksdaler specie, om han lyckades med sin mission. I viktigare ärenden borde han rådgöra med den sakkunnige Liljen-roth men ägde i övrigt stor frihet och tilläts bl. a. att till egen vinst försälja ett lastparti svenska varor — däribland kanoner, kulor och krut — vilket medfördes å skeppet. 

Något egentligt resultat i politiskt hänseende vanns emellertid ej av expeditionen, men händelsen är dock anmärkningsvärd såsom det första tillfälle, då en jude erhållit ett offentligt svenskt förtroendeuppdrag samt ingått större handelsavtal inom Sverige.

Fra Historien om Israeliternas Invandring Till Sverige 
av Eskil Olán
BOK- o. KONSTFÖRLAGET REX
Stockholm

Published by Scandinavian Jewish Forum