Friday, February 12, 2016


JULY 1953



Cable from JDC press in Oslo

Norway today welcomed as permanent settlers a group of 53 “hard core” cases from the displaced camps ( DPs) of Germany and Austria.

The refugees, all of them concentration camp survivors and members of their families, consisted of tuberculosis and post TB cases. They arrived here this morning after a two-day trip from Munich under a special emigration scheme sponsored by the Norwegian Government and the Joint Distribution Committee, a major American agency aiding distressed Jews abroad.

Under this project Norway agreed to accept a group of Jewish ”hard core” DP’s - victims of Nazism whose scars are taking longest to heal - as regular immigrant.

JDC in turn met all costs in connection with the transfer of the hard core group, including transportation costs and a lump sum payment per immigrant to the Norwegian government, which will be responsible for their care and maintenance. Also helping to defray the expenses of the movement was a grant from the Ford Foundation, administered through the Office of the United Nations High Commissioner for Refugees. 

Most of the Jewish refugees who arrived today are healthy men and women, no longer in need of hospital care for whom job and housing opportunities will be provided. However, nine of the DPs aboard the transport are active TB cases who will be moved to Norwegian sanatorium for treatment. 

Because of their medical histories, the refugees had been rejected as prospective immigrants by a number of countries to which they applied for entry. With several thousand other DPs still living in the camps, this group constitutes the “hard core” of the remaining Jewish DP problem.

The action of the Norwegian Government in offering permanent haven to the Jewish refugees was hailed by Samuel Haber, JDC Director for Germany, as “a humanitarian gesture of the first order.” Haber recalled that last year Norway accepted 21 post-TB patients plus their families – 42 persons in all – as immigrants. He said he was pleased to note that this experiment had proved so successful that Norway had agreed to accept additional Jewish refugees from DP camps and hospitals. “By its action” Haber said, ”Norway is making a definite contribution to the solution of the Jewish DP problem. At the same time it is setting a humanitarian example which we earnestly hope other countries will follow.”

Samuel Harber

The group consists of 30 family heads plus 23 dependent. Among them are 21 post-TB cases – former patients who are healthy persons today - and nine active TB’s. The group also includes eight children. 

The new arrivals constituted the largest transport of Jewish “hard core” refugees ever to leave the DP zone for permanent settlement. A JDC escort team of physicians and nurses, headed by Dr. Akiba Kohane, Deputy Director of the JDC for Germany, accompanied the transport.

Most of the refugees were resident of Camp Foehrenwald, the last remaining Jewish DP camp in Germany. Others camp from DP centers in Austria. The special JDC transport which brought them here is part of a broad program undertaken by JDC to bring an end to the post-war Jewish DP problem in Europe. Eight years after V-E Day 3,250 Jewish men, women and children still languish in the DP camps of Germany Austria and Italy.

All of the refugees who arrived today were examined and interviewed by a Norwegian Government mission, which spent more than a month in the DP camps this spring interviewing applicants for the JDC transport. The 53 new Norwegians range from children born in the DP installations who have never had a home, to middle-aged persons with memories of happier days before the Nazis confined them in ghettos, herded them into slave labor camps or imprisoned them in concentration camps. Again and again the notation appears in their case histories: “All his or her family wiped out by the Nazis”.


July 1953


H.C Andersen
(1805 - 1875)

In a charity school, among the children, sat a little Jewish girl. She was a good, intelligent child, and very quick at her lessons; but the Scripture-lesson class she was not allowed to join, for this was a Christian school. During the hour of this lesson, the Jewish girl was allowed to learn her geography, or to work her sum for the next day; and when her geography lesson was perfect, the book remained open before her, but she read not another word, for she sat silently listening to the words of the Christian teacher. He soon became aware that the little one was paying more attention to what he said than most of the other children. “Read your book, Sarah,” he said to her gently.

But again and again he saw her dark, beaming eyes fixed upon him; and once, when he asked her a question, she could answer him even better than the other children. She had not only heard, but understood his words, and pondered them in her heart. 

Her father, a poor but honest man, had placed his daughter at the school on the conditions that she should not be instructed in the Christian faith. But it might have caused confusion, or raised discontent in the minds of the other children if she had been sent out of the room, so she remained; and now it was evident this could not go on. The teacher went to her father, and advised him to remove his daughter from the school, or to allow her to become a Christian. “I cannot any longer be an idle spectator of those beaming eyes, which express such a deep and earnest longing for the words of the gospel,” said he.

Then the father burst into tears. “I know very little of the law of my fathers,” said he; “but Sarah’s mother was firm in her belief as a daughter of Israel, and I vowed to her on her deathbed that our child should never be baptized. I must keep my vow: it is to me even as a covenant with God Himself.” And so the little Jewish girl left the Christian school.

Years rolled by. In one of the smallest provincial towns, in a humble household, lived a poor maiden of the Jewish faith, as a servant. Her hair was black as ebony, her eye dark as night, yet full of light and brilliancy so peculiar to the daughters of the east. It was Sarah. The expression in the face of the grown-up maiden was still the same as when, a child, she sat on the schoolroom form listening with thoughtful eyes to the words of the Christian teacher. 

Every Sunday there sounded forth from a church close by the tones of an organ and the singing of the congregation. The Jewish girl heard them in the house where, industrious and faithful in all things, she performed her household duties. “Thou shalt keep the Sabbath holy,” said the voice of the law in her heart; but her Sabbath was a working day among the Christians, which was a great trouble to her. And then as the thought arose in her mind, “Does God reckon by days and hours?” her conscience felt satisfied on this question, and she found it a comfort to her, that on the Christian Sabbath she could have an hour for her own prayers undisturbed. 

The music and singing of the congregation sounded in her ears while at work in her kitchen, till the place itself became sacred to her. Then she would read in the Old Testament, that treasure and comfort to her people, and it was indeed the only Scriptures she could read. Faithfully in her inmost thoughts had she kept the words of her father to her teacher when she left the school, and the vow he had made to her dying mother that she should never receive Christian baptism. The New Testament must remain to her a sealed book, and yet she knew a great deal of its teaching, and the sound of the gospel truths still lingered among the recollections of her childhood.

One evening she was sitting in a corner of the dining-room, while her master read aloud. It was not the gospel he read, but an old story-book; therefore she might stay and listen to him. The story related that a Hungarian knight, who had been taken prisoner by a Turkish pasha, was most cruelly treated by him. He caused him to be yoked with his oxen to the plough, and driven with blows from the whip till the blood flowed, and he almost sunk with exhaustion and pain. 

The faithful wife of the knight at home gave up all her jewels, mortgaged her castle and land, and his friends raised large sums to make up the ransom demanded for his release, which was most enormously high. It was collected at last, and the knight released from slavery and misery. Sick and exhausted, he reached home.

Ere long came another summons to a struggle with the foes of Christianity. The still living knight heard the sound; he could endure no more, he had neither peace nor rest. He caused himself to be lifted on his war-horse; the color came into his cheeks, and his strength returned to him again as he went forth to battle and to victory. The very same pasha who had yoked him to the plough, became his prisoner, and was dragged to a dungeon in the castle. But an hour had scarcely passed, when the knight stood before the captive pasha, and inquired, “What do you suppose awaiteth thee?”

“I know,” replied the pasha; “retribution.”

“Yes, the retribution of a Christian,” replied the knight. “The teaching of Christ, the Teacher, commands us to forgive our enemies, to love our neighbors; for God is love. Depart in peace: return to thy home. I give thee back to thy loved ones. But in future be mild and humane to all who are in trouble.”

Then the prisoner burst into tears, and exclaimed, “Oh how could I imagine such mercy and forgiveness! I expected pain and torment. It seemed to me so sure that I took poison, which I secretly carried about me; and in a few hours its effects will destroy me. I must die! Nothing can save me! But before I die, explain to me the teaching which is so full of love and mercy, so great and God-like. Oh, that I may hear his teaching, and die a Christian!” And his prayer was granted.

This was the legend which the master read out of the old story-book. Every one in the house who was present listened, and shared the pleasure; but Sarah, the Jewish girl, sitting so still in a corner, felt her heart burn with excitement. Great tears came into her shining dark eyes; and with the same gentle piety with which she had once listened to the gospel while sitting on the form at school, she felt its grandeur now, and the tears rolled down her cheeks. Then the last words of her dying mother rose before her, “Let not my child become a Christian;” and with them sounded in her heart the words of the law, “Honor thy father and thy mother.”

“I am not admitted among the Christians,” she said; “they mock me as a Jewish girl; the neighbors’ boys did so last Sunday when I stood looking in through the open church door at the candles burning on the altar, and listening to the singing. Ever since I sat on the school-bench I have felt the power of Christianity; a power which, like a sunbeam, streams into my heart, however closely I may close my eyes against it. But I will not grieve thee, my mother, in thy grave. I will not be unfaithful to my father’s vow. I will not read the Bible of the Christian. I have the God of my fathers, and in Him I will trust.”

And again years passed by. Sarah’s master died, and his widow found herself in such reduced circumstances that she wished to dismiss her servant maid; but Sarah refused to leave the house, and she became a true support in time of trouble, and kept the household together by working till late at night, with her busy hands, to earn their daily bread. Not a relative came forward to assist them, and the widow was confined to a sick bed for months and grew weaker from day to day. Sarah worked hard, but contrived to spare time to amuse her and watch by the sick bed. She was gentle and pious, an angel of blessing in that house of poverty.

“My Bible lies on the table yonder,” said the sick woman one day to Sarah. “Read me something from it; the night appears so long, and my spirit thirsts to hear the word of God.”

And Sarah bowed her head. She took the book, and folded her hand over the Bible of the Christians, and at last opened it, and read to the sick woman. Tears stood in her eyes as she read, and they shone with brightness, for in her heart it was light.

“Mother,” she murmured, “thy child may not receive Christian baptism, nor be admitted into the congregation of Christian people. Thou hast so willed it, and I will respect thy command. We are therefore still united here on earth; but in the next world there will be a higher union, even with God Himself, who leads and guides His people till death. He came down from heaven to earth to suffer for us, that we should bring forth the fruits of repentance. 

I understand it now. I know not how I learnt this truth, unless it is through the name of Christ.” Yet she trembled as she pronounced the holy name. She struggled against these convictions of the truth of Christianity for some days, till one evening while watching her mistress she was suddenly taken very ill; her limbs tottered under her, and she sank fainting by the bedside of the sick woman.

“Poor Sarah,” said the neighbors; “she is overcome with hard work and night watching.” And then they carried her to the hospital for the sick poor. There she died; and they bore her to her resting-place in the earth, but not to the churchyard of the Christians. There was no place for the Jewish girl; but they dug a grave for her outside the wall. 

And God’s sun, which shines upon the graves of the churchyard of the Christians, also throws its beams on the grave of the Jewish maiden beyond the wall. And when the psalms of the Christians sound across the churchyard, their echo reaches her lonely resting-place; and she who sleeps there will be counted worthy at the resurrection, through the name of Christ the Lord, who said to His disciples, “John baptized you with water, but I will baptize you with the Holy Ghost.”

En kultur syntesens man 

Av Lydia Wahlström


Då Överrabbinen i Stockholm, dr. Marcus Ehrenpreis av Kunglig Majestät erhöll professors namn, var detta en utmärkelse som tillföll hans mycket uppmärksammade författarskap. Om det också icke haft samma rent vetenskapliga karaktär som hans företrädares, professor Gottfried Kleins, så kan Ehrenpreis i stället som ingen annan sägas ha ingivit svenskarna intresse för gammaltestamentlig och senjudisk anda. 

Man skulle inte ha trott, att en jude skulle ha behövt föra nutidens kristna tillbaka till deras eget ursprung, men det kan icke nekas, att svenskarna stå betydligt mera tafatta än t. ex. anglosachsarna inför biblisk tradition och bibelcitat. Hur häpna ansikten möter man inte inför påpekandet av den storartade lyriska skönheten i Davids psalmer eller hos Jesaja, och hur svårt ha människor inte att betrakta bibeln som en del av världslitteraturen! 

Och den senare judendomen känna vi så föga till, att århundradena mellan låt oss säga judeupproret under Hadrianus å ena sidan och Lessings Nathan der Weise å den andra i detta avseende utgöra ett enda blankt kartblad för de flesta s.k. arier. Bestämt skulle även en del av våra kristendoms- och historielärare stå sig slätt vid en tentamen på korstågens betydelse för uppkomsten av judepogromerna, eller på Luthers i början välvilliga men sedan hatfulla uppträdande mot judarna. 

Om denna okunnighet i någon mån börjat skingras, så beror det delvis på att den senaste tidens judeförföljelser i Tyskland berett mark för Ehrenpreis’ böcker, som med sällsynt objektivitet behandla en historia, som eljest väl skulle kunna inbjuda en jude till lidelsefullt partitagande. 

Innan Ehrenpreis vid 45 år kom till Sverige, hade han bakom sig en rik verksamhet som representant för judisk kultur på olika håll inom Öst-Europa. Så gott som omedelbart sedan han i Erlangen vunnit doktorsgraden på en avhandling om emana-tionslärans utveckling i Kabbala på 1200-talet, fick han vid 26 års ålder tillträda en befattning som rabbin i den lilla staden Djakovar i Kroatien. Under denna tid kallades den unge rabbinen ibland till medhjälpare åt Teodor Herzl, den moderna zionismens egentlige upphovsman, vid förberedelserna för den allom bekanta judiska överflyttningen till Palestina. 

Då zionismen emellertid efter Herzls död fick en alltmera politisk karaktär, drog sig Ehrenpreis efter 1908 från det aktiva arbetet och nöjde sig med att i tidskrifterna verka för vad han uppfattade som zionismens egentliga ändamål. Eftersom Palestina ju omöjligen kan räcka till för ens en avsevärd del av världens 16 miljoner judar, vill Ehrenpreis, att det skall bli vad England redan blivit för de överallt utposterade engelsmännen, nämligen ett hem, där de då och då kunna uppliva en urgammal tradition, och en stödjepunkt, dit deras längtans tankar kunna gå. 

Under de första 14 åren av 1900-talet var Ehrenpreis överrabbin i Bulgarien, där han också för sina landsmän hade en politisk ansvarighet, vilken förde honom i livlig beröring med regeringen och skaffade honom konung Ferdinands aktning och tillgivenhet. Det blev ingen lätt uppgift han fick bland de till omkring 45000 uppgående sefardiska judarna, som troget bibehållit sitt gamla kastilianska språk, spaniol, sedan de på 1500-talet nödgats fly undan förföljelserna i Spanien. 

Det gällde att med hjälp av två för rabbinen nya språk, bulgariska och spaniol, söka få upp de bulgariska judarna ur den försoffning, vari turkväldet försatt dem, och han lyckades, fast det sedan utbrytande världskriget till större delen tycks ha ryckt upp hans lovande plantering. Men vid krigsutbrottet hade Ehrenpreis redan antagit kallelse till överrabbin i Stockholm. 

En judisk rabbin måste i stegrat mått kunna äga sitt folks förmåga av assimilering, och i medelåldern visade sig Ehrenpreis ha kraft nog att genomgå en omplantering, ännu starkare än den som fordrades för flyttningen från nuvarande Jugoslavien till Bulgarien. Efter tio års vistelse i Sverige stod han t. o. m. färdig att i en rad av arbeten på Sveriges språk nedlägga ett helt livs erfarenheter av kampen för sitt folks förnyelse genom den moderna kulturens sammansmältning med judisk tradition. 

Han förenar reformjudendomens uppskattning av nya värden med den konservativa judendomens pietet för de gamla. Han vet, att judarna genom ett fullständigt uppgående i de nationella nütidskulturern skulle förlora just den egenart, varigenom de bäst kunna tjäna de främmande folken. Vad han kräver är icke självuppgivelse, utan en inlevelse, där judendomen åt sina adoptivländer kan ge sitt bästa, därför att den ständigt hämtar kraft ur den monote-istiska rättfärdighetsreligion, som alltjämt är Gamla Testamentets budskap till folken. 

Ehrenpreis’ stora patos är detsamma som profeternas: judendomens uppgift mindre som en ras än som en kyrka med sin egen ideella mission bland folken. Och det som särskilt i dessa dagar måste göra denna uppgift aktuell, det är, att judarna av ren självbevarelsedrift måste arbeta för pacifismen. 

Det är en sådan internationell förkunnelse, som det varit Ehrenpreis’ ärende att framföra på ett otal språk — än på hebreiska, jiddisch och spaniol, än på slaviska språk och än på tvska, franska, engelska, italienska, spanska och holländska. Han skulle säkert kunna instämma med Paulus: »att upprepa detsamma är för mig icke besvärligt, men för eder nyttigt.» Och även som talare vädjar han med sin skarpa intelligens icke förgäves: också kristna samlas inte sällan kring hans predikstol i synagogor på skilda håll inom landet. Från den svenske överrabbinens arbetsrum utgår alltjämt, mutatis mutandis, en fläkt av samma ekumeniska anda, som en gång talade så starkt från Nathan Söderbloms arbetsrum i Uppsala. 

Alla Ehrenpreis’ böcker vare sig populärvetenskapliga undersökningar, reseskildringar eller uppbyggelseskrifter, utgöra försök att intressera de kristna för judefrågan. I reseskildringarna Österlandets själ (1926) och Landet mellan öster och väster (1928), varigenom han först slog igenom som svensk skriftställare, möta vi en vältalig och vaken journalistik av allvarlig art. Ännu mera betydande äro dock de religiösa skrifterna, som alla mer eller mindre beröra judendomens förhållande till kristendomen. I sitt brett anlagda arbete De som byggt Israel (1930—1931) övergår Ehrenpreis till en halvt novellistisk skildring, där han dock i dialogen noga följer sina källor, Bibeln och Talmud. 

I bokens andra del, Helige och Hjältar, är den mest framträdande gestalten en av upphovsmännen till Talmud, den blide rabbinen Hillel, Gamaliels fader, delvis samtida med Kristus, fast betydligt äldre än han. Hillel »var anfader för en dynasti, som under fjorton generationer innehade patriarkvärdigheten i Jerusalem, vilket betydde detsamma som att han var Höga rådets och den hebreiska akademiens överhuvud». Men han var också grundläggare av den religiösa riktning inom judendomen, som utmärkte sig genom sin frisinthet — om man så vill en föregångare till Ehrenpreis’ egen åskådning. Det är under Hillels tid som hedendom och judendom mötas i den rörelse, som vi i Apostlagärningarna ofta finna nämnd under proselyternas namn. Och det är inför en proselyt han sammanfattar lagen ungefär på samma sätt som Jesus senare i en mera positiv formulering gjorde det, nämligen i budet: »Vad som är dig förhatligt, skall du icke göra din nästa.» 

Man behöver icke leta länge i Ehrenpreis’ skrifter för att förstå, att försvaret för Talmud, som särskilt framträder i en bok med detta namn av år 1933, blivit honom en hj ärtesak. Denna skriftsamling, som för de flesta kristna, särskilt bland dem som inte tagit den ringaste kännedom därom, står som inbegreppet av judisk lag-träldom, är för honom en utveckling av det vi vörda högst i Gamla Testamentet, profetismen, vars betydelse det också har varit de nyare kristna teologernas sak att framdraga. 

»Skriften är klippan, den fasta, orubbliga, Talmud är det levande vatten, som springer fram ur den», säger han med en överdrift, som han dock själv i det följande korrigerar. Visserligen är den »en kaotisk blandning av eviga sanningar och dagens flyktiga ingivelser», men helighetskravet är dock det väsentliga, och lagbundenheten är liksom i Jesu lära endast medel, icke mål. Att sabbaten var till för människans skull och icke tvärtom, är en lära vilken så gott som ordagrant finns också i Talmud, och det har t. o. m. från religionshistoriskt håll kunnat ifrågasättas, om inte Jesu strafftal mot fariseerna rönt påverkan från Talmud, där det på ett ställe uppräknas sju sorters mindervärdiga fariseer, vilka betecknas som »den fariseiska plågan.» 

Jesus anklagar ju fariseer, som icke leva som de lära, men han anklagar ingalunda själva läran. Fader vår har också helt framgått ur gammaltestamentliga bönetexter. Jesus levde och dog som jude, säger Ehrenpreis, och de svenska teologer, som recenserat hans bok om Talmud, ha inte haft något att invända häremot. Jesus kände sig icke kallad att upplösa lagen, och det var endast i undantagsfall han skänkte sin förkunnelse till andra än judar. 

Och ändå har ingen starkare än Ehrenpreis kunnat framhålla olikheten mellan t. ex. Jesus och Hillel: ha de än samma mål, äro deras vägar dock olika. Först och främst talar Jesus i eget namn, medan fariséerna tala i Guds. Jesus bryter de skriftlärdas oavbrutna traditionskedja, hans förkunnelse är, i olikhet med fariseernas, utomvärldslig och över världslig: obekymrad om verklighetens imperativ, fordrar han själens suveränitet, han vill frälsa den enskilda individen, icke samhället. 

»Både Hillel och Jesus sträva efter upprättandet av Guds rike, men Hillels Gudsrike är av denna världen, han anvisar individen dess plats inom samhället, medan Jesu etik är individualistisk. Jesus fordrar människokärlek ända till självuppgivelse, medan fariseismen visserligen kräver självuppoffring men ej självförstörelse för andra.» 

Intet av detta behöver dock enligt Ehrenpreis’ mening medföra någon absolut skilsmässa mellan judendom och kristendom —-det är först Paulus som är skuld till brytningen. Det är i polemiken mot judendomens störste författare som Ehrenpreis skapat något av det vackraste och känsligaste han skrivit. I den nyssnämnda boken Helige och Hjältar utgör dialogen mellan Gamaliel och Paulus ett smärtsamt avsked mellan judendom och kristendom — intressant framför allt som vittnesbörd om en nutida lärd, religiös och vidsynt judes uppgörelse med den kristna etiken. 

Vemodet i denna uppgörelse är desto förklarligare som ingen har uppskattat Paulus mera träffande än Ehrenpreis när han kallar honom »en skaparnatur, rörlig och lidelsefull, ett viljegeni, laddad med kraft, besatt av vissheten om sin kallelse, oberäknelig och eruptiv, oförsonlig mot oliktänkande, den börne män-niskobetvingaren både som farisé och som kristen hednamissionär». Men det slutar med att han anklagar aposteln för att »utplåna femtio judegenerationers gudsupplevelse», när han säger att lagen betydde träldom, men att Kristus friköpt oss från lagens förbannelse. 

Ovillkorligen frågar man sig om inte detta är att ta en smula för tungt på saken. För en lekman som läser Paulusbreven förutsättningslöst och utan att vid kristendomsundervisningen ha fått dem sönderhackade till belägg för dogmer, måste Paulus framstå mer som lyriker än som teolog. Ångesten i romarbrevet, skönheten i första korinter-brevet, häftigheten i galaterbrevet, mystiken i kolosserbrevet — allt samverkar till ett intryck av konstnär. Och man tycker nästan, att den senfödde rabbinen Ehrenpreis, som själv har så mycket av konstnär inom sig, därför också borde kunna ha överseende med allt det irrationella och osystematiska, som bryter fram ur hans klassiske företrädares själ.

Teologen, filosofen och läkaren Albert Schweitzer har i sin bok om Paulusmystiken (1930) sökt härleda denna ur apostelns genom tidshändelsernas raseri förklarliga eskatologiska stämning, som också förklarar bristen på samhällsintresse hos Jesus. Så mycket är säkert, att Paulus lika litet som sin Mästare har velat upplösa lagen: han har endast velat upphäva den trälaktiga laglydnad, som skaffat honom själv så mycket lidande och som i alla tider legat nära till hands för alla nevrotiska naturer, behärskade av överkänsligt samvete. 

Icke för intet har en sådan typisk nevrotiker som Luther genomkämpat samma ångestkamp mot lagen, tills han först lik-som genom eld kunde nå fram till den djupa sanningen att »goda gärningar icke äro nödvändiga till saligheten, men att saligheten är nödvändig för goda gärningar.» Icke för intet upptäcker nutidsmänniskan oupphörligt hur själva förbudet lockar till överträdelse, fast hon kallar lagen för en hämning och oftast går motsatt väg mot Luther och Paulus — icke den kristna frihetens väg, utan driftens i grunden mera bundna. 

Den judiske författaren Arnold Zweig går ju så långt, att han i ett nyutkommet arbete skyller den gängse antisemitismen på just den judiska lagen, som lagt släkte efter släkte i fjättrar. Men även den gammal-testamentlige psalmisten, som ber om »en ny, frimodig anda», känner något av samma disharmoni, som icke fullt kan hävas annat än genom den visshet om att »tillvarons innersta är salighet», varom Geijer talade. Så mycket är säkert, att om Pauli etik verkligen blivit normgivande för de kristna, inga judeförföljelser kunnat uppkomma. 

Ehrenpreis ger sig heller inte sken av att ha sagt sista ordet i diskussionen mellan judendom och kristendom. I sin senaste bok Israels möten med folken (1934), där han sammanfattar resultatet av ett helt livs studier och erfarenhet, står han själv lika grubblande över gåtan Israel som någon utomstående kan göra, och han hoppas endast, att hans »personliga funderingar, som icke göra anspråk på allmängiltighet, kunna hjälpa andra att lättare finna sig till rätta». 

Att inom knappa tvåhundra sidor lyckas sammantränga en översikt av den brokigaste historia världen har att uppvisa och på samma gång göra den läsbar, är ett experiment som inte skulle kunnat lyckas annat än för en framstående stilist. Huru en utlänning fått detta fenomenala herravälde över svenska språket, är en gåta — så framt det inte skulle kunna anses vara just ett tecken till den »assimilation» i ordets högsta bemärkelse, som han talar om som den hellenistiska judendomens särskilda gåva. 

»Israels möten med folken ha format dess karaktär på gott och ont», säger professor Ehrenpreis. »Än luttrade de oss, än förnedrade de oss, än eggade de oss till heroisk självbesinning, än knäckte de vår rygg och mördade vår människovärdighet. Man bör i rättvisans namn icke glömma en sak: vi äro till en del produkt av de förföljelser vi utstått. Uppgiften att som jude leva i en religiöst väsensskild omgivning och på samma gång bevara sig själv har icke varit någon lätt uppgift, allra minst för renhåriga, ärliga människor, som sträva efter ett liv i harmoni med sig själva och med världen.» 

Efter den babyloniska fångenskapen kommer Israels beröring med Hellas och Rom — »en dubbel försvarskamp först för det egna själslivet och sedan för den politiska självständigheten, en kamp som förvandlade den judiska staten till en andlig gemenskap, en religionsnation, som på visst sätt tvangs att själv bana väg för den ur dess sköte framgångna kristendomen.» 

Frågan blir här om tre olika utvägar för beröringen med de främmande folken: anpassning, sammansmältning eller förvandling (efterhärmning, mimicry). Och att judarna i allmänhet lyckats motstå frestelsen till mimicry, berodde nog mest på att de så sällan kunnat leva i verklig trygghet. 

Visserligen kom till sist franska revolutionen och gav dem deras medborgarrätt, men befrielsen blev dock knappast fullständig, eftersom den mera grundade sig på liberala teorier och principer än på verklig inre övertygelse hos de kristna folken. Därför kommo också då och då plötsliga bakslag av antisemitisk opinion, vilket i sin ordning gav upphov till zioniströrelsen. Dess första kongress hölls i Basel 1897. 

Och i Basel var det också, fast trettiosju år senare, 1934, som den ryktbara processen hölls, där Ehrenpreis i egenskap av expert på Talmud skulle få den triumfen att inför domstol slutgiltigt bevisa, att de ryktbara »Zions vises protokoll» med deras skändliga beskyllningar mot judarna belt enkelt är en ömklig förfalskning. 

Frågan är bara, om någon vetenskaplig bevisning hjälper inför dunkelmän, som naivt demonstrera sin egen mindervärde-känsla genom att söka utstöta den judiske medborgaren ur våra dagars folkgemenskap. Judarnas möten med folken tvinga oss alla till självrannsakan. Ehrenpreis slutar sin bok med orden: »En våg av hat går genom länderna, ej blott mot judarna. Det är icke blott judendomens existens som står på spel. Den judiska frågan är en allmäntmänsklig fråga. Det har fallit på vår generations lott att kämpa för människans dyrbaraste värden: för religiositet, för rätt, för humanitet.» 

Ja, vårt tidevarv reducerar alla värden tillbaka till deras enklaste formler — tiden har inte längre användning för de tusen och en nyanser, varmed vi eljest bruka mildra tillvarons grella blixtljus för vår ömtåliga syn. Livet börjar för oss liksom för barnen bli en värld av kolsvart och kritvitt, där man utan alla relativitetens sidoblickar t. o. m. vågar det hittills i historien omöjliga, nämligen att peka ut angriparen i ett pågående krig, hundra år innan arkivpapperen ligga på bordet. Skola vi en gång våga göra något sådant, även när det gäller judefrågan, där varken Nationernas Förbund eller kyrkornas ekumeniska sammanslutning ännu vågat tydligt säga ifrån, trots upprepade påminnelser? Har det ännu inte gått upp för oss, att de kristna folken först genom antijudisk lagstiftning renodlat judarnas sämre egenskaper och sedan genom upprepade förföljelser söka straffa dem för dessa egenskaper? 

Inför den anklagelsen är det inte lätt att komma undan. Ty även de som äro alltför moderna för att lyssna till vad de antagligen föraktfullt kalla »biblisk romantik», skola i längden icke kunna komma att tysta ned den nyare psykologiens högtalare, som allt tydligare säger ifrån vad som ligger bakom våra dagars antisemitism. Våra ursäkter härför utgöra ju bara förtvivlade försök att rationalisera det irrationellaste av allt nämligen vår sjuka aggressivitet, som med ett slags outrotlig mystik kräver en syndabock. Det är därför som vi ända ut i det orimliga måste överdriva motståndarens farlighet och styrka. 

Men ingen verklig kristen kan vara antisemit, säger en så beprövad auktoritet som Masaryk. Hur vi än bära oss åt, kunna vi inte ostraffat såga av den gren vi själva sitta på, och därför blir också de kristnas hat mot judarna — om det nu verkligen är äkta och inte konstgjort — onaturligare och sjukare än det mesta hat här i världen. 

Eller kanske det egentligen endast är en yttring av det slags hat som barn i dessa tider så ofta hysa mot sina föräldrar, vilka för länge hållit dem kvar i barndomens beroende. Men i så fall blir detta hat bara ena sidan av ett slags olycklig kärlek — smärtsammare just i den mån det är omöjligt att komma ifrån dem som man dock med alla traditionens band är fäst vid. 

Om Sverige med sin urgamla demokrati och sin frihet från antisemitism här skulle kunna tjänstgöra som ett slags förmedlande länk i världens kaos, är det för oss en särskild fördel att i vår mitt äga en man, så väl skickad till kosmopolitisk försonargärning som Marcus Ehrenpreis.

Ord och Bild
Illustrerad M
Fyrtiofemte årgången


Published by Scandinavian Jewish Forum