JUDEHATET KOM FÖRE
JUDARNA

 av Sverker Oredsson

Antisemitismen i Sverige har längre anor än judarna i landet. Först 1775 fick judar rätt att bosätta sig i Sverige utan att tvingas överge sin religion. 

Men redan under medeltiden kunde judar angripas i kyrkomålningar. Det visar att målningarnahade kontinentala förlagor och att antisemitismen tidigt var en importprodukt.

Enhet i religion var något mycket viktigt i det svenska riket, samtidigt som många olika språk mycket väl accepterades. Det var inte bara judar som förbjöds bosätta sig i Sverige. Under stormaktstiden och den så kallade frihetstiden gällde detsamma för katoliker. Något mer positiv var man mot människor med reformert trosåskådning, men det berodde på att den svenska ekonomin hade stort behov av Louis De Geer och hans valloner. De fick utöva sin religion, men de fick inte göra propaganda för den och ingen svensk fick lämna den lutherska trosuppfattningen.

Louis De Geer (17 November 1587 i 
Liège, död 19 juni 1652 i Amsterdam) 
var en nederländsk handelsman och 
industriman. Han anses vara far till 
svensk industri.

Enstaka judar kunde dock komma in i landet, bland annat som läkare åt Gustav Vasa och drottning Kristina. Judar som döpte sig till den kristna, lutherska tron var välkomna, och dessa dop kunde firas som stora segrar för kristenheten. Det var alltså inte judarnas ”blod” eller sysselsättningar som vid denna tid utestängde dem från Sverige. Det var just deras religion. Ett viktigt skäl till detta var den kristna uppfattningen att judarnas förfäder bar skuld till Jesu död.

Gustav III var på flera sätt en upplysningsfurste. År 1781 genomdrev han mot prästeståndets vilja den första svenska religionsfrihetslagen. Den gav främmande trosbekännare, bland andra katoliker, rätt att fritt utöva sin religion, men den förbjöd dem att missionera och locka lutheraner att lämna sin trosuppfattning. Tidigt uttalade kungen också sin övertygelse att det skulle vara en stor fördel för Sverige ”om ett så idogt folk som judarna skulle kunna bosätta sig här”. Den förste som fick denna rätt var stämpel- och sigillgravören, tillika gårdfarihandlaren, Aaron Isaac. Han kom med sin familj till Sverige från Tyskland 1774.

Aaron Isaac (1730 - 1817) var en judisk
sigillgravör och köpman. Han kom från
Pommery (Svenska Vorpommern), 
en tysktalande området  då en del av det 
svenska riket, under regeringstiden av 
Gustav III, och övertalades att komma till 
Sverige  där det fanns ingen sigillgravörer
på gång. Han gjorde detta på villkor
att han kunde ta med sig minst tio judar, 
för att ha en minyan (kvorum) för bön. 
Hans modersmål var Jiddisch.

Kungen och den övriga överheten var långt mer toleranta än det svenska folket i stort. När Aaron Isaac hade fått tillstånd att utöva sin tro, vågade han inte visa sig utomhus av rädsla för att bli överfallen.

År 1782 tillkom ett allmänt judereglemente. Judarna skulle kunna bo och äga fastigheter i städerna Stockholm, Göteborg och Norrköping, senare också i Karlskrona. De fick endast gifta sig med varandra, blandäktenskap var förbjudna, och de fick endast syssla med hantverk som inte föll under skråstadgan.

Åren 1815 och 1838 är betydelsefulla i den svenska antisemitismens historia. 1815 beskylldes judarna för att ha åstadkommit den rådande lågkonjunkturen. Vidare anklagades de för ”lurendrejeri”, det vill säga smuggling, och de sades också ha drivit upp hyrorna i Stockholm så att det inte gick att hyra någon affärslokal. Till bilden hör att det vid denna tid fanns ungefär 800 judar i Sverige, varav drygt hälften i huvudstaden.

År 1838 avskaffades det särskilda judereglementet och ersattes med ett emancipationsedikt. Många menade dock att judarna i och med detta fick för stora friheter, och myndigheterna vågade inte omedelbart offentliggöra den nya förordningen. Det förekom upplopp i Stockholm mot den judiska befolkningen.

Under de närmast följande decennierna fick judarna allt större rättigheter. 1854 fick de tillstånd att bosätta sig i alla svenska städer. 1859 fick judiska barn lov att gå i svenska skolor och 1863 upphävdes förbudet mot äktenskap mellan judar och icke-judar. 1870 fick slutligen judar i huvudsak fullständiga medborgerliga rättigheter. Dock måste man även i fortsättningen tillhöra Svenska kyrkan för att få ingå i den svenska regeringen.

Efter 1870 började en ny judisk invandringsvåg. De tidigare judarna hade kommit från Tyskland och hade varit hantverkare. Deras ättlingar fick i många fall intellektuella sysselsättningar – hit hör välkända familjer som Bonnier, Schück, Warburg och Levertin. De kom också att betyda mycket för uppbyggandet av ett modernt svenskt bankväsen. Här gjordes insatser av bland annat firman Michaelsen och Benedicks, Eduard Heckscher, Louis Fraenckel och Theodor Mannheimer.

De nya invandrande judarna kom från Östeuropa. De hade under decennierna vid sekelskiftet drabbats av förföljelser (pogromer) i sina hemländer och drivits i landsflykt. De var fattiga och klyftan var ofta djup i förhållande till de tidigare invandrade judarna. I många fall livnärde de sig på gårdfarihandel, och de bosatte sig gärna nära varandra. En sådan liten svensk shtetl växte fram i Lund i den stadsdel som inte enbart kallats för ”Nöden” utan också ”Judéen”.

Liksom de svenska judarna var av olika kategorier, var densvenska antisemitismen det. August Strindberg utvecklade ett mönster vid angreppen på de intellektuella judarna. I romanen Röda rummet förekommer den osympatiske förläggaren Smith, som synes vara en karikatyr av Strindbergs egen förläggare Albert Bonnier. Smiths verksamhet dikteras helt av profitintresse och han är föga intresserad av litteratur.

I Det nya riket gisslar Strindberg bland andra Henrik Schück och Karl Warburg. Den sistnämnde är förebild för ”en ung Moses”, som i stor nationalism talar om hur gemensamma förfäder kämpat under Gustav II Adolfs fanor. 

Strindberg angriper svensk nationalism över huvud taget, men särskilt tar han avstånd från svenskjudisk nationalism, då han ser judarna som ett främmande folk, som blir löjligt då de talar om de svenska nationella minnena.

Lundaradikalen Bengt Lidforss skrev i Strindbergs anda och angrep särskilt författaren Oscar Levertin för den maktställning denne sades ha i svenskt kulturliv. Mycket ofta framhöll han Levertins judiska börd.

Ett mönster i antisemitismen är att judarna sätts i en motsatsställning till ”svenskarna”, och det framgår att man inte tror att judarna någonsin kan bli riktiga svenskar. Detta var ett återkommande tema i skämtpressen som under 1900-talets första decennier var mycket livaktig och som innehöll en stor del av den svenska kulturdebatten. Tidningarna – bland andra Söndags-Nisse, Strix, Naggen, Karbasen, Kasper – hade huvudsakligen en vänsterprägel och hörde i ett par fall till det socialistiska lägret.

I teckningarna och texterna är judarna stereotypt skildrade. De har stor näsa – en ”judesexa” – mörkt krulligt hår och stora fötter – ”ett arv från ökenvandringen”, menade man. Ofta visar de handflatorna i gesten ”vad vet jag?”, ”jag kan inte hjälpa det”. De talar svenska med stark brytning, och framför allt är de oerhört besatta av pengar. Den antikapitalistiska pressen skildrade kapitalisterna som judar och judarna som kapitalister. Antikapitalismen blev på detta sätt klart antisemitiskt färgad.

Det svåra försörjningsläget i slutet av första världskriget ledde till förstärkta angrepp mot ”mellanhänder” och ”gulaschbaroner”. Även dessa tecknades ofta som judar.

Judestereotyperna kompletterades med angrepp mot enskilda judar som nått framstående positioner i det svenska samhället. Här fanns Josef Sachs, Nordiska Kompaniets grundare och ägare, Isaak Hirsch, storbyggmästare och filantrop, samt konstnären Isaac Grünewald. 

I det sistnämnda fallet kunde angreppen mot det judiska och viljan att tjäna pengar kombineras med angrepp mot den moderna konsten, som tecknades ofördelaktigt i jämförelse med den inhemska, något äldre konsten av sådana namn som Zorn, Larsson och Liljefors. Ett för oss idag oväntat och märkligt antisemitiskt hatobjekt var Sven Hedin, men upptäcktsresanden framhöll faktiskt själv att han var 1/16 jude, och när skämtpressen angrep hans tysksvärmeri och aktivism fick han mycket judiska drag.

I Sveriges riksdag diskuterades inte de judar som nått positioner i det svenska samhället. Där gällde debatten i stället vågen av östeuropeiska judar. Göteborgsköpmannen P. E. Lithander kom 1886 in i riksdagen och han hade som sitt huvudmål att kämpa mot den handel som bedrevs av ”så kallade polska judar och andra schackrare”, och han framhöll att han bakom sig hade ”hela Sveriges minuthandelscorps”.

År 1907 nådde Lithander framgång. I en motion talade han om ”faran för blodförskämning”, och han framhöll att den högsta samhällsuppgift som samtiden hade var att ”förhindra att folkmaterialet degenereras och rasen försämras genom uppblandning av sämre folkelement”. Därför behövdes en invandringslag. Lithander fick stöd av bland andra Rudolf Kjellén, ledande statsvetare och konservativ ideolog, som menade att Sverige behövde skydd mot dem som lämnade ”underpanter av ett mera smutsigt blod, som stannar kvar efter dem inom vår ariska folkstam”. Kjellén underströk att Sverige inte fick vara ”en mänsklighetens asyl”.

Socialdemokraterna med Hjalmar Branting i spetsen yrkade först avslag på Lithanders motion med hänvisning till ”den gammaldags antisemitiska andan” som fanns där. Men senare accepterade de kravet på en utredning som skulle syfta till en invandringslag. 1913 kom en utlämningslag till stånd och följande år också en utvisningslag. Medan utredningsarbetet pågick inkom det nybildade Sveriges minuthandlares riksförbund med en utpräglat antisemitisk skrivelse till regeringen. 

Minuthandlarna framhöll att judarna bildade ”en samlad makt, en stat i staten, vars intressen icke sammanfalla med den övriga befolkningens”. Det låg en plan bakom judarnas arbete: först erövra penningen, sedan pressen och slutligen hela världen, menade organisationen. Om inga försiktighetsmått vidtogs skulle minuthandeln inom en mansålder komma att ligga i judiska händer. Därför begärde man dels en invandringslag, dels återförvisning av alla ryska och polska judar som vistades i landet.

En generell utlänningslag fick Sverige först år 1927. En person som drev på denna lagstiftning var byråchefen Otto Järte vid Socialstyrelsen. Han var ansvarig för frågor om utländsk arbetskraft och hade en intressant partipolitisk bakgrund. Han hade varit socialdemokrat men uteslutits ur partiet därför att han tillsammans med några andra pläderat för en svensk uppslutning på tysk sida i världskriget. I stället blev han en av högerns ledande politiker och ideologer och aktiv skribent i Svenska Dagbladet. Han framhöll att viseringstvång gav skydd mot rasblandning. 

”Från Östeuropas ghetton skulle det eljest ha strömmat in så många element av mindre önskvärd beskaffenhet att det även ur rasbiologisk synpunkt skulle ha varit synnerligen riskabelt att öppna dörrarna för en dylik invasion.” Inom den diplomatiska världen hade Järte starkt stöd från Torsten Undén, Sveriges representant i Riga och Östens storebror. Det som Torsten Undén i första hand såg som hotfullt var en stor judisk invasion, och han trodde att Sverige skulle få ta emot 160 000 östjudar bara från Lettland, om viseringstvånget slopades.

Givetvis fanns det vid sidan av dagsaktuell antisemitism också sådana känslor med månghundraåriga traditioner. Ett litet vardagsexempel ger Per Wästberg i boken Det judiska Stockholm. När Axel Hirsch och Hugo Geber började i Beskowska skolan 1888, förmanade lärarinnan klassen: ”I morgon kommer vi att få två nya kamrater. Det är ett par små judegossar. Nu ber jag er att försöka vara snälla mot dem och försöka glömma att deras förfäder korsfäste vår Frälsare.”

Vissa uttryck för antisemitism som ovan citerats är förvisso grova, men det fanns värre exempel i den politiska undervegetationen. Elof Eriksson, som försökte vara ideolog för den politiska bonderörelse som startade vid tiden för första världskriget, var extrem antisemit. Även i Samfundet Manhem, som bildades 1934 och hade C. E. Carlberg som ledare och finansiär, var antisemitismen en mycket viktig beståndsdel. Nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 syntes för en del vara en klarsignal att nu kunde antisemitism vara rumsren även i Sverige.

När pedagogen David Katz med tyskjudiskt ursprung 1937 skulle installeras som professor i Stockholm, delade Lindholmsnazister ut flygblad mot bland andra ecklesiastikministern, regeringen och Stockholms högskola.

I februari 1939 – alltså efter Kristallnatten – protesterade sex organisationer, bland dem Speceri- och viktualiehandelns expeditförening samt Svenska småföretagares riksförbund, mot att flyktingar kom till Sverige. De pekade på ”nödvändigheten av att i största möjliga utsträckning begränsa tillströmningen av främmande undersåtar, i synnerhet judar, till vårt land”. Det framhölls i skrivelsen att judarna ofta använde ”metoder i sin handel och vandel som endast kunna verka neddragande på den svenska affärsmoralen och förstöra svensk medborgaranda i allmänhet”. Skrivelsen underströk ”det ur raspolitisk synpunkt fördärvbringande att på dylikt sätt uppblanda den nordiska folkstammen”.

Ungefär samtidigt hände det för första och hittills enda gången att en riksdagsledamot karakteriserade sig själv som antisemit. Det var bondeförbundaren Otto Wallén, som berättade att han under tio år studerat förhållandena i Centraleuropa, och han visste att ”den asiatiska folkstammen” inte passade ”i sällskap med vår hyggliga svenska folkstam”. Anledningen till debatten i riksdagen var att regeringen föreslagit ett anslag på 500 000 kronor till flyktingars uppehälle och yrkesutbildning. Dittills hade flyktingar enbart fått hjälp från privat håll för att klara sitt uppehälle.

Vid samma tid sade landets största studentkårer med stora majoriteter nej till att Sverige skulle ta emot tio tyskjudiska läkare. Man hänvisade till arbetssituationen för nyutexaminerade svenska läkare, men en av de främsta tillskyndarna till uppsalabeslutet, Arvid Fredborg, menade också att ”Sveriges relativa rasliga homogenitet var ett värde att bevara”. I Lund lade man till meningen: ”I anslutning härtill vilja vi emellertid framhålla, att en invandring, som medför, att främmande element upptagas i vårt folk framstår för oss som skadlig och för framtiden oförsvarbar.”

Antisemitism kunde märkas på alla nivåer i samhället. Torsten Undén, nu minister vid beskickningen i Budapest, menade att de antijudiska lagar som införts i Ungern 1938 bar judarna själva skulden till. De hindrade de kristna att avancera då de hade makten inom industri, handel och på finansområdet. Folke Malmar, minister i Prag, ansåg i början av 1939, alltså då Tyskland tagit Sudetområdet, att Sverige inte kunde ta emot några judar, därför att de under 2 000 år aldrig tillåtit sig att bli assimilerade.

Successivt blev det klart för den svenska opinionen vad som höll på att ske ute i Europa. Svenskarna blev oerhört upprörda vid adventstid 1942, då fartyget Donau gick utanför den svenska kusten med 750 norska judar ombord på väg till koncentrationsläger och död. Ett knappt år senare deklarerade den svenska regeringen att alla danska judar var välkomna till Sverige, och flertalet lyckades också ta sig över Öresund. 

Raoul Wallenbergs och hela den svenska legationens insatser år 1944 i Budapest till förmån för de ungerska judarna tillhör andra världskrigets ljuspunkter. Folke Bernadotte med ”de vita bussarna” skulle i världskrigets slutskede i första hand rädda skandinaver i de tyska lägren. Men under arbetets gång utvidgades uppgiften och många också från andra länder räddades. Drygt 6 000 av de räddade har bedömts vara judar.

Man skulle kunna tro att nazismen och andra världskriget för alltid skulle ha omöjliggjort antisemitism också i salongsform. Staten Israel kunde bildas 1948. Många greps av beundran för människorna i den nya staten. Men vissa skildringar är präglade av gammal antisemitism. Jonatan Ollén, ledarskribent i den frikyrkliga dagstidningen Svenska Morgonbladet, skrev 1954 Israel på farliga vägar. Där skildrar han judarna som förblindade, kärlekslösa, fanatiska och besatta av ett outsinligt Kristushat. De fortsätter enligt Ollén ”att vända Gud ryggen”.

Under år 1960 gick det en våg av antisemitism över Europa, och även i Sverige tecknades på många håll hakkors och judefientliga paroller. En ny situation uppstod efter sexdagarskriget 1967 då det blev uppenbart att Israel var den militärt starkaste makten i området. Den kritik som därefter riktades mot Israel, inte minst från vänsterhåll, hämtade dock ofta inspiration från tidigare decenniers antijudiska föreställningsvärld. 

I tidskriften Puss fanns till exempel 1973 en teckning föreställande den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger, utförd i enlighet med antisemitisk tidskriftstradition från början av seklet. Uppsalateologerna Sigbert Axelson och Carl-Henric Grenholm i Broderskapsrörelsen använde sig av antisemitiskt präglade argument med ”kristen” bakgrund i sin kamp mot staten Israel.

Och antisemitismen frodas än i dag. Vi minns 1980-talets debatt om Förintelsen, föranledd främst av den franske litteraturvetaren Robert Faurisson som hävdade att Hitlers gaskamrar aldrig hade existerat. Omkring 1990 anklagade Radio Islam i sina sändningar judar för att vara sexualförbrytare och ritualmördare.

Med tanke på detta är det glädjande att forskningen om svensk antisemitism i höst tillförs nytt spännande material. Under de närmaste månaderna planeras nämligen tre disputationer i ämnet. Historikern Lars M Andersson i Lund kommer med en avhandling om konstruktionen av ”juden” i svensk skämtpress 1900–1930. I Lund disputerar även idéhistorikern Henrik Bachner på en avhandling om den svenska antisemitismen efter andra världskriget. Och i Umeå ser idéhistorikern Lena Berggren på antisemitismen under mellankrigstiden.

Takk til forfatter Sverker Oredsson, som är professor emeritus, Historiska Institutionen Lund universitet. Han har bland annat skrivit om antisemitism i boken Lunds universitet under andra världskriget.

Publicerad i Popular Historia 6/1 1999

Published by Scandinavian Jewish Forum

JUDARNA 

PÅ SVENSK MARK

GÖTEBORG 1924

DEL I

Judarna och deras levnadsförhållanden hava sedan gammalt utgjort ett i kulturhistoriskt hänseende märkligt spörsmål, som även under seklernas lopp framkallat en hel litteratur.

De hava därvid blivit föremål för de mest olikartade omdömen, alltefter det sätt Europas folk under skilda tider uppfattat dessa främmande gäster. Vid sidan om de historiska framställningarna av israeliternas öden och gammaldags kultur finner man en mångfald stridsskrifter, som beröra deras ställning till den kristna befolkningen. 

Intresset för judarnas förehavanden har under det senaste årtiondet alltmera ökats, mestadels på grund av världskrigets efterdyningar, och vårt eget land har icke förblivit oberört av den diskussion, som det internationella judeproblemet väckt till liv. Det är även i anslutning härtill, som vi framlägga efterföljande skildring av judarnas invandring och bosättning i Sverige. 

Därvid är dock att märka, hurusom detta arbete icke på något vis sysselsätter sig med den s. k. judefrågan eller det allmänna semitiska problemet, utan endast avser att lämna en kulturhistorisk översikt av judarnas öden i Sverige från äldre tider intill våra dagar samt en inblick i deras enskilda levnadsförhållanden och kyrkliga seder. För detta ändamål har särskild vikt lagts vid illustrationsmaterialet. 

De första judarna i Sverige 

Det torde vara ytterst svårt att säga, när de första judarna anlände till Sverige. Ahasveri landsmän hava säkerligen i äldre tider stundom besökt vårt land under sina sekellånga vandringar, ehuru dessa visiter med hänsyn till tidens ondska skedde inkognito. Det har särskilt antagits, att enstaka judar infunnit sig under skyddande förklädnad bland de många främmande köpmän, som i gamla tider besökte Sverige, — och företrädesvis bland de hanseatiska köpfararna eller bland resande folk från Östersjöprovinserna. 

Dessa strödda judiska resenärer hava dock icke avsatt några spår i våra äldre källskrifter ifråga om sina förehavanden, under det att zigenarna däremot, vilka uppträdde i större hopar, omtalas i Olaus Petri krönika: »Samma år (1512) Herr Sten war Höfwitsman worden kom en part af thet folket, som fara ifrån thet ena landet til thet andra, them man kallar Tattare, hit i landet och til Stockholm; förra hade the här aldrig vvarit».

Enligt ett antagande, som bl. a. framförts av Strindberg i en av lians dramer, skall den första juden i Sverige ha varit Herman Israels, en köpman. som inkom i landet under den kritiska tid, då Gustaf Vasa förberedde sitt rikes självständighet. Denne Israels gjorde vid detta tillfälle vårt land stora tjänster — mestadels av pekuniär art — och han vann även stort anseende bland rikets herrar. 

Efter Gustaf Vasas intåg i Stockholm och sedan konungen ordnat rikets affärer, blev det en av hans första åtgärder att belöna den främmande köpmannen, vilket skedde sålunda, att Israels erhöll rättighet att driva handel i alla svenska städer. På Philippi Jacobi dag år 1524 utfärdades nämligen ett »Macktsbref om Köpslagningh i alla köpstäder i Swärighe», gällande för nämnde Israels och hans hustru att utan några som helst skattepålagor eller dylikt driva sin handel i städerna, vare sig med främmande köpmän eller med det bofasta borgerskapet. Med hänsyn till de under detta tidsskede starkt begränsade rättigheterna inom näringslivet voro de privilegier juden erhöll av stort värde. 

Gustav 1 Vasa var konge i Sverige i perioden
 1523–60. Opprinnelig navn var
Gustav Eriksson Vasa og utmerket seg
i krigen mot danskene i 1517–18

Efter detta enstaka fall av judisk inflyttning dröjde det ännu länge, innan de mosaiska trosbekännarna mera allmänt började finna vägen till Sverige. Gamla sockenlegender berätta visserligen mångenstädes om judar, som vistats i olika delar av landet under äldre tider, men först efter ingången av 1600-talet finna vi de äldsta säkra underrättelserna om judar i Sverige. 

Under Gustaf ü Adolfs tid, då vårt land inledde livligare förbindelser med den europeiska kontinenten, torde en hel del judar hava besökt Sverige i skilda ärenden, ehuru de måhända allt fortfarande dolde sin verkliga nationalitet. Särskilt vid anläggningen av Göteborg, därvid så många holländska köpmän inkallades, hava några rika judar överflyttat till den nya handelsstaden under Abraham Cabeliaus ledning.

Denne märklige man sägs även hava varit av judisk härkomst — på grund av namnets egendomligheter samt vissa drag i hans enskilda levnadssätt. Dessa fåtaliga judar tillhörde dock i allmänhet en klass av mera välsituerade israelitiska köpmän, vilka i Holland intogo en aktad ställning och som ej hade något gemensamt med de kringvandrande judar, vilka under 1600-talet allt oftare besökte Sverige, där de dock mestadels mottogos med stor misstänksamhet av både befolkning och myndigheter.

Dronning Christina (f. 1626
 i Stockholm, død 19. april 1689 i Rom)

Drottning Christina och judarna 

Den mångfrestande och vittsvävande drottning Christina, vars livliga sinne ständigt drev henne att söka sig nya vänner bland Europas stora män inom kulturens alla områden, försummade därvid ej heller judarna. Drottningens intresse för vetenskap och litteratur förmådde henne även att till Sverige inkalla sådana framstående män som Cartesius och Salmasius, under det hon samtidigt brevväxladé med den ryktbare rabbinen Manasse Ben Israel i Amsterdam, — en av det judiska folkets märkesmän på det andliga området.

Den lärde rabbinen förstod icke blott att tolka Talmuds sanningar för sitt folk utan ägde även förmågan att under mera poetiska former uttrycka sina tankar på judarnas gamla språk. Vid Christinas kröning författade Manasse Ben Israel sålunda en hyllningsdikt på hebreiska, däri han allegoriskt skildrade hennes lycka och vishet såsom den lärdaste bland drottningar. 

Efter sin tronavsägelse kom dock drottningen i beröring med en annan namnkunnig israelit, som av ekonomiska skäl snart ingrep på ett betydelsefullt sätt i Christinas levnadsöde. Denne man var den rike bankiren och portugisiske juden Don Manuel Texeira i Hamburg, vilken inom kort framträdde såsom drottningens finansiär och skattmästare och detta under den officiella titeln »kunglig resident». Texeira torde även hava varit den förnämste av de judiska köpmännen i Hamburg på sin tid, och det berättas t. o. m., att vakten vid torget skyldrade gevär, när Texeira passerade förbi i sin praktfulla kaross. 

År 1661, då drottning Christina gjorde sin andra utrikes resa, torde hon hava inlett de första förbindelserna med denne bankir under det långa uppehållet i Hamburg. En överenskommelse avslöts även, däri Texeira förband sig att varje månad betala drottningen 8.000 riksdaler samt att efter råd och lägenhet amortera hennes skulder i Holland. I gengäld erhöll juden rättighet att uppbära alla de inkomster drottningen mottog från sina samtliga un-derhållsländer.

Drottningen, som ofta var i stort behov av penningar under sina vidsträckta resor, värderade mycket Texeiras vänskap och bodde även i hans hus under sin vistelse i Hamburg — ehuru hansestadens magistrat anordnat ett furstligt logement åt den höga gästen. Texeiras stora anseende föranledde många furstar att mottaga inbjudan till hans taffel under den tid Christina vistades i hans hus, och då juden vid ett tillfälle kom i delo med magistraten, tog Christina hans parti och skrev till kejsaren rörande hans mellanhavande med myndigheterna. 

En judisk ambassadör 

Under det drottning Christina anlitade en jude såsom bankir, fann Carl XI:s förmyndarregering lämpligt att vid ett tillfälle begagna sig av en israelit såsom diplomatiskt sändebud. År 1667 utrustade nämligen Kongl. Maj:t en väpnad sjöexpedition till Medelhavet för att därstädes med kraft framföra en del politiska önskemål hos de svarta härskarna i de s. k. Barbaresksta-terna (Marocko, Algier, Tunis och Tripolis). Expeditionens syftemål var att avsluta en överenskommelse med nämnda riken, så att den svenska sjöfarten ej längre utsattes för de sjöröverier, som Barbareskstaternas invånare sedan gammalt bedrevo på Medelhavet och i angränsande farvatten. 

Såsom diplomatisk ledare för denna expedition valdes den portugisiske juden Henrik Azzeveda, vilken från Holland medförde de bästa rekommendationer. Därjämte medföljde den namnkunnige diplomaten Nils (Eosander) Iyiljenroth. Enligt den instruktion, som utfärdats för Azzeveda, skulle denne i de anförda sjörövareländerna söka avsluta handelstraktater samt utverka att svenskar ej togos till fånga och av piraterna såldes såsom slavar. De svenskar, vilka redan befunno sig i fångenskap, skulle friköpas mot en lösesumma, som ej finge överstiga 300 speciepiaster pr man. 

Riksänkedrottningen och rådet lämnade penningkreditiver åt Azzeveda som därjämte utlovades 20.000 riksdaler specie, om han lyckades med sin mission. I viktigare ärenden borde han rådgöra med den sakkunnige Liljen-roth men ägde i övrigt stor frihet och tilläts bl. a. att till egen vinst försälja ett lastparti svenska varor — däribland kanoner, kulor och krut — vilket medfördes å skeppet. 

Något egentligt resultat i politiskt hänseende vanns emellertid ej av expeditionen, men händelsen är dock anmärkningsvärd såsom det första tillfälle, då en jude erhållit ett offentligt svenskt förtroendeuppdrag samt ingått större handelsavtal inom Sverige.

Fra Historien om Israeliternas Invandring Till Sverige 
av Eskil Olán
BOK- o. KONSTFÖRLAGET REX
Stockholm

Published by Scandinavian Jewish Forum

Oslo Jewish Museum

Oh, the sun was so bright

and the trees sticky and wet

in the evening stars quivered 

it was spring

Oh, the sky was blue

Flowers blazed

. your lips smelled sweet

it was summer, autumn, leaves withered

and in winter I sat at the window . .

. . it snowed

1938 Vienna 

R U T H   M A I E R

A  J E W I S H   R E F U G E E

 I N   N O R W A Y

1 9 3 9

The publication of “Ruth Maier’s Diary” with the subtitle “A Jewish Refugee in Norway” (Gyldendal, 2007) represents a shift in the historical perception of the account of the Norwegian Jewish narrative.

Ruth Maier was 22 years old when she boarded the “Donau” leaving Oslo on November 26th, 1943. She would never return.

The Norwegian poet Gunvor Hofmo (1921 – 1995) kept the diaries of Ruth Maier for fifty years, a collection of eight diary notebooks and 500 letters written from 1933 to 1942. The fact that we have access to them today is partly due to Gunvor Hofmo.

The Norwegian lyricist and poet Jan Erik Vold, the son of anti-Nazi fighter Ragnar Vold, has translated this extensive collection of altogether 1400 handwritten pages. Through them we get a picture of what was left out of our basic understanding of the Jewish destiny in Norway and it stands as a somber reminder of all the things we lost. Ruth’s writings give a captivating portrait of her as a very knowledgeable and insightful young woman. Thus Maier will also be the one we know most about among the 758 Jews from Norway who were killed during WWII.

The philosopher, public intellectual and author Espen Søbye, also of Norway, asks why it took several decades before we could read about Ruth Maier’s destiny and her diaries. Furthermore, why did it take a poet to provide us this chapter of Norway’s’ history? Why did not the academicians, the historians, focus their research on topics like these decades ago? Research on the WWII has spawned careers for many, but why did it take several decades to produce even a single dissertation on Jewish persecution during the war in Norway. Why?

“The answer is unfortunately easy: It was not considered relevant. Jewish persecution was perceived as a matter between the German occupation, the Quisling regime and the Jewish people in Norway. In this perspective the very topic of the Holocaust fell outside Norwegian history as such. The German historian Dan Diner has said that Holocaust has no narrative, but only statistics. With the publication of Ruth Maier’s diary, Vold has secured that Ruth did not become part of the statistics but made her insights available to us as evidence of a life lived.

Ruth Maier‘s diaries reflect the rich central European cultural tradition with German as the dominant language, a tradition that also has meant so much in Norway’ discourse within the humanities and the arts. Jakob Lothe is a professor of English Literature at the University of Oslo and writes in his article: "It pained Ruth Maier deeply that the Nazis vulgarized the language of her literary heroes Goethe, Schiller, Heinrich Heine, Thomas Mann, whose literary impact are continually present in her diaries."

Ruth grew up as the eldest daughter in a secularized and assimilated Jewish middle class family in Vienna. As it happened, their lives were turned upside down when Austria was annexed into the Greater German Reich. Quite rapidly their daily life saw elements of anti-Semitism, persecution, plundering and violence. The Austrian Jews were forced into a pariah situation and Ruth and her family ended up in having to live in a Jewish ghetto area in the city.

Ruth’s father, Ludwig Maier, had a high position in the postal and telegraphs service. He was the general secretary of an international postal workers' union and had a PhD. in philosophy and mastered nine languages. He died in 1933 only 51 years of age and thus was spared the humiliation of a pariah existence. However, his wife and two daughters - Ruth and her sister Judith (who is still alive, residing in Manchester, England) – were to experience all of it—to the bitter end of persecution!

From being a diary of a reflective young girl whose thoughts were occupied with school fights, conflicts with parents, infatuations, literature, her diary also deals with persecution, escape, harassment, torture, suicide, murder and concentration camps. The diary can be read as a vivid description of what Jewish existence in Vienna was like during the 1930s. Ruth’s experiences and observations as a Jew in Vienna stand in sharp contrast to the Austrian postwar myths about the country as Nazi’s first victims—to say the least.

Some excerpts from Ruth’s diary: “It is early in the morning, not a person in the street. A Jewish boy, youthful and well dressed turns the corner. Two SS men show up, one strikes and then another strikes the Jew on his ear, he covers his head and moves on. I, Ruth Maier, 18 years old, ask as a person, ask the world as a human being, if such things should happen. I ask why such is allowed, how a Germander, a German, is allowed to strike a Jew on his ear for the simple reason that one is German, the other a Jew! I am not speaking about pogroms, about harassment of Jews, about breaking the windows, plundering the residents. . It is not in the bottomless cruelties are expressed, but precisely in the strike on the ear. If there is a G-d. .I do not believe there is and I hardly call him by name. . but now I will, him. . if there is a G-d. This strike on the ear has to be paid for with blood.”

Around her 18th birthday Ruth writes: “They have beaten us. Yesterday was the most horrible of days I have ever experienced. Now I know what pogroms are, know what people are capable of doing. Human beings, images of God. We did not dare go to the streets, we told jokes, we were anxious. Dita (one of many nicknames of her sister Judith) and I took a cab home, it is hundred steps. We ran up the street, it was like in a war. . People stared, the air was chilly, many people in the street and in front were a truck full of Jews, and they stood on the deck of a truck like animals waiting for slaughter.

I must never forget this image. Jews as animals on a truck heading for slaughter. People staring. They beat a 75-year-old woman and she screamed, they rampaged her apartment with a hammer, etc. Today I walked through the narrow streets. It is like a graveyard. Everything is broken. Everything. The Jewish stores covered with panel and board. With a note: Inventory in this store is Aryan. Do not destroy!” 

“I am aware of my Jewish identity,” she writes in October 1938. “I can’t help it.” 

This fall her sister Judith moves to England with a kinder transport. Ruth is 17 months older, too old for the kinder transport. On the day before her sister’s departure, she writes: “The sisters will never meet again.” Ruth finally gets permission to travel to Norway. 

Thanks to her late father’s international contacts, the Norwegian telegraph employee, Arne Strøm, is willing to act as Ruth’s host and guarantor. She arrives to central railway station Østbanen in Oslo on January 30th, 1939. In the first letter to her sister she expressed her great joy and relief in having escaped the Nazi regime in Austria. While she is well received in Norway, Ruth wants to continue traveling to England in order to be reunited with her family.

One week after her arrival, the war between Germany and the Western Allies is a fact. Ruth is at that point accepted as a student at Frogner high school in Oslo. She chooses to postpone the travel to England and remains in Norway to take the exam. Of course, she understands full well that the war now makes the possibility of reunification with her family even less likely. Even so, she continues to dream. Ruth walks alongside the harbor in Oslo and imagines sneaking on board a boat heading for England. The relationship with her host family in Lillestrøm is getting strained and her condition as a refugee ever more lonely. “It is unsettling not to know anyone here. The family Strøm is gone. Furthermore, the German invasion of Norway on April 9th, 1940, makes any reunion impossible. An airport in Lillestrøm (near Oslo) is bombed and Ruth has to seek refuge in the basement.

Ruth had unique artistic and intellectual gifts. Two months after her arrival in Norway, she already reads Knut Hamsun’s celebrated novel Hunger in Norwegian, which she did not find particularly difficult to read. She took the Norwegian undergraduate college exam in one year and spoke perfectly Norwegian.

In the fall of 1940, Ruth signs up for voluntarily women’s work. Lack of food is a threat and farmers are lacking labor force. Through hard work on various farms on the west coast she meets likeminded people like Liv Width and her friends Karen and Gunvor Hofmo. Liv who introduces Ruth to Gunvor by saying: “She is one that will give you much joy!” remembers Ruth as a somewhat reserved, quiet and intelligent person. A close friendship develops among the four young women, especially between Gunvor and Ruth. Ruth writes about Gunvor: “I love her reserved ways of talking about things…[she] is a priceless human being.”

January 1940:

Ruth is having a difficult time. At school one of her classmates writes on her desk, "Jews not wanted here!" Her host in Lillestrom says, "You just don't fit in with the way people think around here.' She starts questioning her mental health and considers finding a doctor. "I'm living here as if I were a shadow! Grey in grey. I can't stand it any more."

She gives German lessons in order to earn money. After school she goes to the university library. She longs for somebody, longs for a man, longs for her sister, her mother, her grandmother in England. "Dittl, what will this year bring us? I think 1940 sounds so .. horrible."





Ludwig Maier, Ruth's father

(Wikipedia)

Irma Maier, Ruth's mother
(Wikipedia)

Vold describes with great insight and with utmost respect their close friendship. This relationship however, does not prevent Ruth from experiencing her situation as more and more hopeless. She does not see future possibilities, does not know how she would get a job or an education. To live as a refugee in a country occupied by Nazis is exactly what she had escaped from. It wears on her. Finally, she asks for professional help and is hospitalized in a psychiatric ward at Ullevål hospital: “What kind of life is this! Not enough that I have no prospect whatsoever to get work earn money, become independent and now I will also add to that my illness that awaits me outside the institution and that frequently overwhelms me. Escape attempt.” On February 4, 1941 Ruth, still on the psychiatric war, writes: “I am sharing room with a woman. She is 38 years old. Tells me her story. Everyone has a story. There are few happy people.” Around the same time she notes, that her relationship with Gunvor Hofmo, her intelligence, human warmth, and love of literature, serves to counter-balance the raw brutality of the Nazis. And plaintively asks:

“Why do people like Gunvor who is not a warrior end up in a place of resignation? “

- - - - - - - - - - - - - - 

After Ruth is released, she travels with her friends to another work assignment, this time to Ryfylke where things turn dramatic. “The idea of the trip was to find a boat that would take us across to England,” tells Liv Width. This did not happen. However, Gunvor Hofmo is arrested. It seems she has in a letter to a friend suggested something about their plans to escape and the Nazi authorities picked up this letter. She is released 10 days later. Ruth and Gunvor continue their existences in the occupied Norway. Early in the fall of 1941 they are both employed, working in a flower shop in Trondheim called Iris, all the while longing for family tears her heart. They head south. Gunvor heads for Oslo and Ruth to Lillestrøm.

Ruth was also preoccupied with what it meant to be a Jew – she entered a synagogue for the first time in June 1942, just months before she was captured. “I didn’t feel as if I belonged there. I was a stranger. The Jews had black hair and they were short and dark. I saw them as Jews and myself... as... a non-Jew.” She had proudly declared herself Jewish in a ‘Questionnaire for Jews in Norway’ which was Ruth’s undoing. She was later captured in a round up and clearly understood her fate.

Dreams and the meaning of dreams, short prose and poetry increasingly dominate Ruth’s diaries. She finally gets her own place in Dalsbergstien 3 in Oslo, a hospice for young women called “Home of Angels”. She starts modeling for the sculptor Gustav Vigeland a sculpture that would later be called “Surprised”. Ruth writes about the artist: “His hands are still young. But it is my impression that he is not a wise man.” “Surprised” was kept as a figure in plaster in the Vigeland museum till 2002 when it was cast in bronze and installed in the park.



Gustav Vigeland "Surprised"

Gustav Vigeland used the model and artist, Inga Syvertsen in 1904 for this motif. 

The model for the same motif 30 years later was a young Jewish refugee from Vienna, Ruth Maier. Maier studied art and was a writer. Half a year after modeling, she was sent to Auschwitz. The title of the sculpture is called "Surprised".

“I live in this little room with view of the backyard, a yellow railing seen through the window, no view at all. It is very quiet here. A small bookshelf stands by the bed. It is dark and the ceiling lamp is a white hospice lamp that gives no illumination. Gunvor shows up every so often wearing her gray coat. I read. I read a lot now." According to the diary, she also reads Swedish. Vold seems to imply that she was considering an escape to Sweden. Gunvor Hofmo had contacts that would have made this possible. It is a fact that over 900 Norwegian Jews made it across the borders. Why they never crossed the border, no one knows. A possible explanation is that Ruth did not want to leave without Gunvor. Gunvor also did not want to leave her family who was financially dependent on her, according to Vold.

“Jews arrested 26 October 1942. All Norwegian Jews arrested: It does not surprise me. I am nauseous. People are oppressed for their opinion. One kills each other to defend your country. But no one is being punished; no one hits people because of what they are, because they have Jewish grandparents. This is madness, something idiotic about the concept. It would drive anyone mad. It is against common sense. Perhaps they will come and pick me up too. Once it will all come to an end and then all will be well. Everything I have started has failed. It is as if it was too late for me. As if my life has lost out of something essential. The only comfort is to put my hand over my forehead. Seek peace in one’s own pain.”

One of the women, who lived in the hospice during the same period, recalls that she kept much to herself. “I remember only a sad face and her big brown eyes.” Most of the women shared rooms, but Ruth did not. She had a tiny room. When the air- raid alarm sounded, she did not run to the basement with the others, but went hiding in a closet in her room.

The last paragraph in the diary is from November 1942 and reads: “To mother: it happens that I wait for you. My fatigue, and my empty desire for something completely different than this, is my life. And you appear. You always did. A curtain has touched the wind, a scent of rain has reminded me of my childhood. Soft voices from the street have reached me. A girl’s laughter; a child’s frail cry. And then, you left and I remained bewildered. My forehead is so cold.

At dawn on November 26th1942 the doorbell rings at the “Home of Angels.” Several of the 60 women who live in the dormitory awaken. Two Norwegian policemen stride up the stairwell. A firm fist bangs on Ruth’s door. When the frail Jewish girl leaves the dormitory accompanied by two brawny policemen, the hallway is packed with terrified women. They follow Ruth and the police down the stairs. One of them notices the gold watch on Ruth’s narrow wrist: “Take off the watch. We will take care of it till you return!” “I will never return,” Ruth replies.

One of the girl’s recounts: When they were outside the door, we ran to the window. In the early dawn, a huge, black car is parked in the street. In the back seat were two frightened girls. Ruth was pushed inside and they drove off.



"Englehjemmet", Dalsbergstien 3 -

hospice for young girls

place of Ruth Maier's arrest, 

Gunvor Hofmo is among the few Norwegians who were at Vippetangen (Oslo’s harbor) when 532 Norwegian Jews were being taken on board the Donau on November 26th. Ruth managed to smuggle a note to Gunvor from the skip:

“I think it is just as well that it comes to this. Why should we not suffer when there is so much suffering? Don’t worry about me. I would perhaps not wish to replace my destiny with yours:.

Five days later, on December 1, 1942 Ruth Maier is murdered in the gas changer in Auschwitz with 345 other women, children and men with disabilities from Norway. The bodies are being burnt in an open field.

Ruth turned 22 years old.

Ruth's sister Judith, talks about her memories 

of the Second World War.

Published by Scandinavian Jewish Forum