 |
Symcho i 1939,
strax före han flyr till Ryssland.
Foto: AbstractExpress |
S Y M C H O M O S Z K O W I C Z
en konstnär utan land
av Karin Algrim
Från Symcho Moszkowiczs porträtt är det lätt att associera till Nelly Sachs flyktingar av rök, till hennes gestaltningar av existenstiell utsatthet.
Båda gör «jordiskt lidande genomskinligt» skildrar mänsklighetens djupa tragedi, talar med brutal nakenhet, öppnar utsikten mot en osynlig värld i sina rapporter från själens landskap och söker i skapandet befria sig från själsbördor.
Hos Nelly Sacks finns lägerskorstenarna, hos Symcho Moszkowicz fabrikernas tegelobelisker, hos båda finns muren ock flykten (tågen) med obeveklig destination, människoruiner, smärtans hemlighet och en verklighet bortom mänsklig fattningsförmåga.
Men där Nelly Sachs poesi är spröda skrin, är Symcho Moszkowiczs bilder tysta i sin uttrycksfullhet, förseglade är munnarna och ögonen – eller ett enda öga speglar en smärta utan botten.
Första gången jag hörde konstnärens namn var vid en intervju med skulptören Ingolf Kaiser i Uppsala. Han berättade om en 19 årings livsangörande möte med Symcho Moszkowicz och kallada honom sin andlige fader.
Han är den som betytt mest för min personliga utveckling som människa och konstnär, min innställning till moral och til tingen. Och han har räddat mig många gånger. Han lyckades visa vad som var mitt rätta jag, och han uppmuntrade mig att hålla fast vid det som har med mitt urspring att göra, sade Ingolf Kaiser.
Jag hade inte gjort de saker ja gör idag om jag inte träffat Moszkowicz (De var Kaiser och Moszkowizc med varandra). Jag hade blivit en annan människa, men att inflytandet var så starkt förstod jag långt senare.
Vem var då Symcho Moszkowicz?
Han föddes i Polen 1915. Fadern dog tidigt, och han fick avbryta sina studier och gå ut och tjäna pengar för att forsörja familjen. På flykt undan tyskarna i andra världskrigets kaotiska början tillfångatogs han av ryssarna och skickades till hårt arbetsläger, till svält och umbäranden i Ural. Där blev han kvar i fem år.
Någon gång under 1945 återvände han til hemstaden Lodz och sökte forgäves efter sin familj. Han kom til Wien och sättes i läger for displaced persons. Där hittade hans syster Teresa, hans enda överlevande andförvant, honom och han fick hjälp att komma til Sverige. Det var 1947. Här forsörjde han sig på tillfällighetsjobb, fabriksarbete, tidningsdistribution, diskning och liknande.
Från början fanns ingen tanke hos Symcho Moszkowicz att bli målare. Det kom en dag när han gick omkring i Stockholm och fick lust att köpa en fargläda. Han skaffade sig pastellfarger och papper, som han klippte i småbitar för att de skulle räcka länge
Da var han 34 år. Bakom det plötsliga infallet låg säkert en lang process, ett stärkt uttrycksbehov, ett inre tryck. «En kraft jag inte kan motstå drive mig att måla", sade han också.
Från det tillfälliga i livet vände han sig nu mot det nödvändiga och satte in hela sin vilja. Helhjärtat. Och resultatet blev först trevande, men snart alltmer helgjutet.
Mylla och grogrund för hans konst var det egna ödet, barndomens syner i judekvarteren, krigets fasor, lågerlivets hårdhet och judeförföljerserna.
När han fått ihop 200 kronor började han på Otte Skold-Åke Pernbys målarskola och fick snart en gratisplats mot att han standade. Där träffade Ingolf Kaiser honom hösten 1955.
 |
1947, efter fem och ett halvt år i
tvångsarbete och nitton månader i DP läger.
Foto: AbstractExpress
|
Symcho Moszkowicz bodde i en lägenhet på ett rum och kakelugn högt upp på Bellmansgatan 14. Den var tre ganger fyra meter och takhöjden var inte mycket mer än två meter. Det var vitmålat, kalt och kallt, ungefär 6-8 grader på vintern. I den temperatur målade han och ibland var han tvungen att gå ut och värma sig.
Målningar stod lutade mot väggarna. På golvet låg material, penslar och färg. Han experimenterade och använde praktiskt taget allt, tog, aska från kakelugnen och blandade med lim, tog, sot, pappersbitar, fynd från gatan.
 |
Symcho i sitt Paris studio, 1961
Foto: AbstractExpress |
I Det lilla rummet målade han snart bilder som gick från golv till tak. Där utforskade han sitt eget och andras livsmysterium i porträtt och stadsvyer.
Omutligheten, fråvaron av all spekulation och den magnetiska utstrålningen fångade Ingolf Kaiser. Han berättar:
Det fanns hos Moszkowicz ett förhållande till materialet som jag inte träffat på hos andra människor. Vissa delar upp material i dyrbart och skrot. De gränserna var förskjutna hos honom. Han kunde ta materialet i handen och förvandla det, göra guld av det andligt set Alkemistisk förvandla.
Den viktigaste delen av alkemin var inte att göra guld av bly, det var att människans andlighet blev förvandlad under processen.
När hon lever detta liv blir hon själv förvandlad och något av det fanns hos Moszkowicz i hans forhållande till materien. Han kunde direkt förvandla den till något jag som dödlig människe aldrig sett. Hur det kan komma sig vet jag inte. Man kan inte komma åt med ord.
Han använde vilket material som helst och han såg en skönhet och ett direkt värde i skrapet. Jag blev påverkad av ett visst sätt att se. Han har öppnat mina ögon för en ny värld som jag inte skulle haft tillgang til. Det är där hela rikedomen ligger. Jag har märkt att jag tittar in i en annen värld.
Ingolf Kaiser berättar att deras samtal inte bara handlade om filosofi. De kunde lika gärna tala om en skosula. Det var minst lika väsentlig. Symcho Moszkowicz levde under sädan omständigheter att en sula, en gammal ytterrock eller ett bröd spelade en mycket stor roll.
Han hade levt och levde i en sådan fattigdom att en brödsmula kunde vara kvintessensen av liv. En medfånges brödbit skapte honom en gång att överlava en svår infekstion.
Om lagret berättade han aldrig på ett hatiskt sätt. Han talade om arbetet, att man fick hålla på tills man stupade, men han hade upptäckt att russar utanför lagret hade det lika fatigt, att stor nöd rådde.
I motstand och kamp hadde Symcho Moszkowicz härdat tankar och känslor. Han hade enligt Ingolf Kaiser en märklig läggning. Varje människa i hans närhet kände sig upphöjd. Han hade ett sätt att umgås så att man kände sig utvald. Och han hade en ställing av profet.
Bakom hans livssyn ligger, får man förmoda, chassidismen en judisk fromhetsriktning som var stark i Polen, Ukraina och Vitryssland. Den präglades av mystik och livsglädje och växte fram på 1700 talet som en folklig protest mot det judiskt ortodoxa. Den koncentrerade sig på det inre livet, värderade människan högt, betonade vikten av självrespekt och värdighet i tanke och handling och ansåg att det är människans plikt att utveckla och uttrycka sin särart.
Han trodde inte på Gud i vanlig bemärkelse, men ansåg att vara handlingar är av största vikt, att varje handling påverkar och ger något tillbaka. Gör man något illa, finns ingen möjlighet att komma undan. Förr eller senare får man sitt straff.
Symcho Moszkowicz små inkomster gick mest till material. Han svält och var blåfrusen och en dag föll han ihop på stan av hunger och utmattning. Då förstod kamraterna på Akademin stöttde av professor Olle Nyman, att de borde göra något för honom och de kontaktade konstgallerier. Petra tyckte att han var för dyster, krig och galgar, och Gummessons hade programmet spikat för lång tid. Det blev det mindre kända galleriet S:t Nikolaus i Gamla stan. Där debuterade Symcho Moszkowicz i februari 1957. Da var han 39 år.
Konstnären visade poesi i fragment, målad med fasthet och mjukhet: ett hörn av en kallare, kol, tröskeln till en dörr, en bit av ett stuprör, porträtt där han skiftat ansiktuttryck med palettkniv eller lokomotiv där han ristat i färgen.
Han hade tagit fram den triviala vardagens magiska och hemlighetsfulla sida, men av naturen fanns inte ett spår, Han var präglad av staden, av sin uppväxt i trånga judiska Stätel. Hans värld var den nötta stadens och de slitna människornas.
över målningarna var det något avskrapat och naket. Och Symcho Moszkowicz vågade använda svart, den okända fargen. Det var ovanligt i idyllmåleriets Sverige.
Lars Erik Åström skrev i Svenska Dagbladet: «Patenterade stillösningar bryr han sig inte om, utan han målar direkt, fylld av sitt eget patos.
Hans måleri är tungt och trögt, men ändå känsligt i techningen, smutsigt och grovt i färgen som samtidigt ofta får en dov välklang. Det är en konst med inre värden som talar om en konstnär som vet vad han vill och är på väg att finna en egen och riktig form».
I Dagen uttryckte Harry Källmark sin åsikt så här: « . .konstären har något att säga, den saken är klar. Ehuru kanskje vi i vårt välfriserade folkhemsland inte riktigt kan hänga med i hans vokabulär. En sak som man innerst inne har oräk att vara tacksam för. Namnet Moszkowicz torde man dock ha anledning att lägga på minnet.»
I Hans Eklunds recension i Konstrevy kunde man läsa: «Det glimmar emellanåt till av en grulig fränhet. I den borstigt planade formen välbalanserad trots det halvgrova penselsparket är polacken Symcho Moszkowicz, Galerie S:t Nikolaus, en psykologisk berättartalang.»
Den polskfödde konstaren Symcho Moszkowicz visar i sina teckningar förmågan att avläsa en människas ansikte och det mänskliga lidandets historia. Det leder till jamförelse med Gorkij och Dostjevskij. Den anklagande döda blicken du möter.
I dessa ansikten skakar och följer dig länge efter det du lämnat denna fascinerande utställning, skrev Eugen Wrethol bl.a i Morgonbladet och Carl Molin konstaterade i DT att man i detta måleri, som kommer inifrån, finner konstnärens egen utstrålning, hans lidande och luttrade personlighet. Hans medium är maleriskt och helt och hållet konstnärligt.
Om Symcho Moszkowicz uttryckte sig Ulf Linde i Dagens Nyheter: «Han målar med forkärlek huvuden, otilgängliga för konversation och med ostentativt, slutna munnar, fysionomier som betraktar en med yttersta misttänksamhet. Hans färg är skrovlig och foga insmickrande – alla hans verktyg tycks ha varit trubbiga. Men de stämningar han frammanar har en styrka som berör en, hans patetik är inte falsk.»
Två år senare återkom konstären på samma galleri och med en ännu stärkare utställning.
Då var det Torsten Bergmark som recenserade den i Dagens Nyheter.
«. .Symcho Moszkowicz återkommer efter sin framgångsrika debut för ett par år sedan med en utställning i Galerie S:t Nikolaus. Det var förra gången fråmst porträtten som imponerade, ochså nu når han de mest avklarande resultaten i en rad technade ansikten, mycket expressiva, mycket stramt och känsligt technade. Det väsentliga inslaget på denna utställning utgörs emmertid av några stora, nästan sotsvarta målningar, där man i dunklet vagt kan skönja olika föremål. Det fins intensitet i dessa målningar, ett känsloengagemang, men också en högspänd ambition som hotar att spränga både lokalen och den enskilda målningens integritet.»
I Konstrevy rapporterade Eugen Wretholm: «Polacken Symcho Moszkowicz skapade en gång finstämda ting, ett slags färgbehagliga ikoner präglade av ljus melankoli. För att uttrycka sina inre upplevelser behöver han nu en ny färg, torftig som fattigdomen och en stärkt förenklad bildbyggnad med stora hela plan, som inger känslan av något naket och ödsligt. I Paris driver honom svårmodet till en fabriksbyggnads dystra brandgavel, i porträtten breder han ut sorgnas svarta flak. Han har lärt av Modigliani och kanske av Piero della Francesca de långsträckta halsarna, ambitionen att med några få känsliga linjer säga vad en skog av straekc ej formar. Hans färg kan stundom dö bort, stelna till smuts men i allmänhet är relationerna djupt riktiga.»
Denna konstnär med rötter i en värld som nu är helt forsvunnen, den judiska kulturen i östeuropa varierar främst tre motivvärldar: fabriker, järnvägar och porträtt.
Bakom fabrikerna ligger nog dyrköpta erfarenheten från lägeråren järnvägarnas lokomotiv kan symbolisera flykten fångfärden mot Ural och frändernas tågtransporter mot förintelsen, och porträtten är offeröden han mött. Offerdöden.
Foto: AbstractExpress
Med sin stärka moraliska medvetenhet kända han säkert att tigande var brottsligt, att han måsta tala, och han gjorde det på sitt sätt.
Han gjorde det i teckningar, där han genom koncentration förtätat själstämningen, där lidandets eld lever i dufsa skuggansikten och där ögonen ställer avgrundsjdupa frågor. Han gjorde det i målningar med tunga ytor, ruvande mörka farger och blodröda accenter.
Till en början uttrycket han smärta med svart men senare med rött precis som en smed som låter metallen glöda.
Om sin konstsyn sade Symcho Moszkowicz bland annat: «Jag tycker om målningar med kraft och utryck. För att få fram uttryck behövs inte många fråger. Ofta är det mera kraft i en färg som svart, förutsatt att den äre korrekt och att teckningen uttrycker sanningen.»
 |
| Foto: AbstractExpress |
Janet Schneider, tidigare chef för museet Queens skriver, "Moszkowiczs upplevelser under kriget outplånligt märkt hans moraliska, metafysiska och estetiska åtaganden, och som sådan, hans personliga historia kan inte skiljas från en förståelse för sin konst." Även om liknande observationer kan göras av ett antal stora artister från andra perioder, verkar det att bara Moszkowicz framkommit från Förintelsen till skapa en sådan konstnärliga arv.
Fixerade säger väsendena mera än i rörelse. Rörelsen är temporär rörelsen forsvinner. Stillheten är evig.
Mina målningar visar inte bara fattigdomen hos en viss klass människor utan armodet i hela den moraliska existensen»
Vad han om och om igen gestaltat är alla människor lidande och inte enbart judarnas. Hans dialog med lidandets olösliga problem är allmänligt. Den speglar vår tid och den talar till alla som har modet att nalkas smärtan, som vägar se och känna.
Symcho Moszkowicz frös på många sätt i Sverige. Han betonade alltid känslolivets överhöghet över tanken . Han ville leva i miljöer där människor visade känslor och det är vi ju inte bra på.
När han fått ihop pengar reste han alltid til Paris som påminde honom om hans ungdoms Warzawa. Klimatet och rörligheten där passade honom bättre, men det var i Sverige han utvecklade sin stärka andlighet och det var här han kom att stå på höjden av sin formåga.
 |
| Foto: AbstractExpress |
Sommaren 1959 reste Symcho Moszkowicz till sin syster Teresa Synrop i New York, och i slutet av året slog han sig ner i Paris for gott. Aven där fick han ställning av en profet. Han var en person man lade märke till och drogs till. Människor av alla samhällsklasser kom til hans enkla skrubb överst i ett ungkarlshotell i 24, rue Mouffetard intill Place de la Contrescarpe. Där fick man kliva över sängen för att komma in i rummet som hade en liten glugg mot himlen och bara i en minimal del av rummet kunde man stå rak, resten var snedtak. Toalett och vatten fanns ute i trappen. En naken glödlampa på sin sladd lyste upp alla hans rum, hela hans liv.
Hans parisiska aktiviteter var energiska. Han studerade franska passionerat och upptäckte den franska litteraturen. Där hittade han det han utveklat i sitt maleri sencibelt artikulerat av franska existensialister och av Kafka. Han hade en separat utställning på Galeri Les Caves som blev en kritiker och forsäljningsframgång.
D. I. Meyer talade i konststidskriften Art om «en samling mycket fina gouacher och målningar» och skrev, att Symcho Moszkowicz behandlar människor, landskap och objekt som om de vore sammansmälta med hans egne bittra och ensamma själ. För att nå det åsidosätter han avsiktligt färg intill ytterlighet och använder bara neutrala och urtvättade färger.
F Pluchart i kulturinriktade Combat beskrev Symcho Moszkowicz som en originell konstnär som inte behöver söka efter originalitet. Den är redan en del av honom.
Han skapar ett stort universum, helighetsfullt och från djupet av sig själv, men inte stängt för omvärlden. Hans värld är svar att närma sig. Män när den bara efter en lång resa.
Kritikern Pluchart såg Moszkowicz som en efterföljare til Breughel, Goya, Souting och Bugget och fortsätte;
Som de kräver han fulhetens rätt och friheten att förändra naturen till och med i människans ansikte. Men här är förändringen konstruktiv, fulheten vacker och nödvändig.
I hans starka universum lämnar människorna litet åt ödet. Deras kamp är smärtsam, men alltid segerrik. Mannen på gatan, prinsar, luffare och maktens män visar sin storhet i moralisk styrka, värdighet och stolthet. Det finns inget rum för svaghet. Allt detta presenteras på ett enkelt, poetisk språk utan en enda tom fras.
Snabbt kom Symcho Moszkowicz in i dåtidens litterära och konstnärliga kretsar, deltog i samlingutstälningar och spelade 1962 med i en allegorisk kortfilm – Huoat.
Men hans livslånga armod bröt ner hälsan. När Ingolf Kaiser träffade honom sista gången 1965 var blicken trött, och året därpå dog han i hjärtinfarkt på Cochinsjukhuset i Paris. Det var den 3 maj 1966. Då höll han enligt uppgift på att förbereda en utställing.
Hans liv i Paris blev mycket fattigt och oerhört svart trots att han där fann den känsla av tilhörighet han saknat. Men tyvärr fick han leva inte bara på svältgränsen (och ibland under) utan också i ständig ängslan från upphöllstillstånd til uppehållstillstand nåda till sin död vid 51 års alder.
Först begravdes han i svenskgraven på kyrkogården Garonne Colombe vid rue Jules Ferry, men 1969 fick han en egen grav på Bagneux kyrkogården söder om Paris. Det var ett helt liv, kort till åren, men helt. Symcho Moszkowicz var en människa som blev mycket vis innan han dog. På det sättet blev han verkligt gammal och hans liv var avslutat, summerar Ingolf Kaiser.
I samband med den skrev Jean Blot och Nadia Blokh i L’Arche bland annat: «Ansiktena som är det väsentliga på utställningen är träldomens forvandling, i livet och i slingrande linje har de inset rättigheter. Endast ögat behåller sitt oberöende och avslöjar vad det vill. Färgen talar om livet och hoppet. I kolmassan vaknar en blick, en spegel där man upptäcker martyren i vår tid i Øst Europa. Det som hans pensel avslöjar är attlägninar till Goyas personer. De är födda av samma förtvivlan, den som griper som själen när man känner förintets avmakt och att grymheten som ursprung värken har Gud eller ödet utan människan själv.»
I La Galerie des Arts skrev signaturen CB: «Moszkowicz uttrycker lidandet oföragtliga fasor (Pogromer naziläger) i en serie självporträtt och i skövlade och tomma landskap. De resignerade eller tragiska ansikterna. . . är illusjonslösa och fångande med en hyperkänslig exakthet som är nästan outhärdlig. En pessimistisk expressionism och en dokumentation av värde»
När systern kom hem til New York fick hon brev från franska kulturministeriet daterat den 11 juli 1969. Hon hade erbjudit si att avyttra några av bröderns arbeten och chefskonservatorn Jean Leymahie skrev att de på Musee National d’Art Moderne skulle vara ytterst hedrade om de kunde räkna med några arbeten av Symcho Moszkowicz, t.ex en målning och fura til sex teckningar och av de senare especielt ett av de självporträtt som visades på Parisutställningen. Men hon såg ingen möjlighet att resa tilbaka, så museet blev utan verk av honom.
Idag är han representerad i Vatikanmuseet i Rom och på ett konstmuseum i Israel. 1978 var det också en stor minneutsällning på Queens Museum i New York, men hans gamla syster är orolig. Hon vill at brodern målningar ska komma till ett museum och hon är inte ensam om tanken att det är viktigt att Symcho Moszkowicz skal kunna fortsätta att leva genom sitt arbet.
Ingen släkt finns, och risken är stor att allt skingras om något skulle hända henne.
Jag träffade Tersa Syro i New York i maj, 1987. Det var exakt tjugo år sedan Symcho Moszkowicz dött. Vi talade och talade om brodern och timmarna tillsammans ackompanjerades av hennas suckar de djupaste suckar jag hört. Bakom dem låg tanke på broderns verk som hon har hand om.
Symcho Moszkowicz öde och konstnärskap är gripande och interessant. Hans verk blev ett fragment, en torso, därför att han började sent i livet och för att ekonomin var sådan att han inte alltid hade tillgång till material och för att umbärande förburkat hans hälsa. Men han efterlämner stora och skakande bilder där vår tids grymhet och fasa fått ansikte och uttryck och der han tvingar oss at inte glömma.
Det var här i Sverige han började måla, her han utbildade seg och här han gjorde sina viktigaste saker. Därför vore det på sin plats att hans bästa arbeten komm til något svenskt museum.
