Ernst Cassirer Courtesy UiO

 

 

 E R N S T  C A S S I R E R

 

Father Eduard Cassirer (1843-1916)

Mother Eugenie (Jenny) Cassirer (1848-1904)

Ernst Cassirer (1874 – 1945) was a German philosopher. Trained within the Neo-Kantian Marburg School, he initially followed his mentor Hermann Cohen in attempting to supply an idealistic philosophy of science; after Cohen's death, he developed a theory of symbolism, and used it to expand phenomenology of knowledge into a more general philosophy of culture. He is one of the leading 20th century advocates of philosophical idealism.

Cassirer was born in Breslau (Wrocław), Silesia, into a Jewish family. He studied literature and philosophy at the University of Berlin. After working for many years as a Privatdozent at the Friedrich Wilhelm University in Berlin, he was elected in 1919 to the Philosophy chair at the newly founded University of Hamburg, where he lectured until 1933, supervising amongst others the doctoral thesis of Leo Strauss. Because he was Jewish, he left Germany when the Nazis came to power. 

Cassirer was professor in Goteborg from 1935 to 1941. This episode of his life is little known, even though the Swedish years were very important. During that time of political turmoil he wrote several books and most of the papers that are now being published posthumously. This book -- based on recently discovered sources -- gives a detailed picture of Cassirer's life and work in Sweden. It explains how he was invited to Sweden and why he became a Swedish citizen. The analyses show how Cassirer's exchange with Swedish philosophers influenced his work and shed new light on his development during exile. This study also contains an introduction by John Michael Krois, a chronology of the Swedish years and a description of the long lost manuscript of Das Erkenntnisproblem, volume four

After leaving Germany he taught for a couple of years in Oxford, before becoming a professor at Gothenburg University. When Cassirer considered Sweden too unsafe, he applied for a post at Harvard, but was rejected because thirty years earlier he had rejected a job offer from them. In 1941 he became a visiting professor at Yale University, before moving to Columbia University in New York City, where he lectured from 1943 until his death in 1945.

His son, Heinz Cassirer, was also a Kantian scholar.

Cassirer's first major published writings were a history of modern thought from the Renaissance to Kant. In accordance with his Marburg neo-Kantianism he concentrated upon epistemology. His reading of the scientific revolution, in books such as The Individual and the Cosmos in Renaissance Philosophy (1927), as a “Platonic” application of mathematics to nature, influenced historians such as E. A. Burtt, E.J Dikjsterhuis, and Alexandre Koyre.

In Substance and Function (1910), he writes about late nineteenth-century developments in physics and the foundations of mathematics. In Einstein's Theory of Relativity (1921) he defended the claim that modern physics supports a neo-Kantian conception of knowledge. He also wrote a book about Quantum Mechanics called Determinism and Indeterminism in Modern Physics (1936).

At Hamburg Cassirer discovered the Library of the Cultural Sciences founded by Aby Warburg. Warburg was an art historian who was particularly interested in ritual and myth as sources of surviving forms of emotional expression. In Philosophy of Symbolic Forms (1923–1929) Cassirer argues that man (as he put it in his more popular 1944 book Essay on Man) is a "symbolic animal". Whereas animals perceive their world by instincts and direct sensory perception, humans create a universe of symbolic meanings. Cassirer is particularly interested in natural language and myth. He argues that science and mathematics developed from natural language, and religion and art from myth.

In 1929 Cassirer took part in an historically significant encounter with Martin Heidegger in Davos. Cassirer argues that while Kant's Critique of Pure Reason emphasizes human temporality and finitude, he also sought to situate human cognition within a broader conception of humanity. Cassirer challenges Heidegger's relativism by invoking the universal validity of truths discovered by the exact and moral sciences.

Cassirer believed that reason's self-realization leads to human liberation. Mazlish (2000) however notes that Cassirer in his The Philosophy of the Enlightenment (1932) focuses exclusively on ideas, ignoring the political and social context in which they were produced.

In The Logic of the Cultural Sciences (1942) Cassirer argues that objective and universal validity can not only be achieved in the sciences, but also in practical, cultural, moral, and aesthetic phenomena. Although inter-subjective objective validity in the natural sciences derives from universal laws of nature, Cassirer asserts that an analogous type of inter-subjective objective validity takes place in the cultural sciences.

Cassirer as head of Univ of Hamburg 1929-1930 UHH/Archive

Cassirer's last work The Myth of the State (1946) was published posthumously; at one level it is an attempt to understand the intellectual origins of Nazi Germany. Cassirer sees Nazi Germany as a society in which the dangerous power of myth is not checked or subdued by superior forces. 

The book discusses the opposition of logos and mythos in Greek thought, Plato's Republic, the medieval theory of the state, Machiavelli, Thomas Carlyle's writings on hero worship, the racial theories of Arthur de Govineau and Hegel. 

Cassirer claimed that in 20th century politics there was a return, with the passive acquiescence of Martin Heidegger, to the irrationality of myth, and in particular to a belief that there is such a thing as destiny. 

Of this passive acquiescence, Cassirer says that in departing from Husserl's belief in an objective, logical basis for philosophy, Heidegger attenuated the ability of philosophy to oppose the resurgence of myth in German politics of the 1930s.



 

• Substance and Function (1910) & Einstein's Theory of Relativity (1921), English translation 1923 Kant's Life and Thought (1918), English translation 1981
• Philosophy of Symbolic Forms (1923–29), English translation 1953–1957
• Language and Myth (1925), English translation 1946 by Susanne K. Langer
• The Individual and the Cosmos in Renaissance Philosophy (1927), English translation 1963 by Mario Domandi
• Philosophy of the Enlightenment (1932), English translation 1951
• Determinism and Indeterminism in Modern Physics: Historical and Systematic Studies of the Problem of Causality (1936), English translation 1956
• The Logic of the Cultural Sciences (1942), English translation 2000 by S.G. Lofts (previously translated in 1961 as The Logic of the Humanities)
• An Essay on Man (written and published in English) (1944)
• The Myth of the State (written and published in English) (posthumous) (1946)
• The Problem of Knowledge: Philosophy, Science, and History since Hegel (1950) 
• Symbol, Myth, and Culture: Essays and Lectures of Ernst Cassirer, 1935-1945 ed. by Donald Phillip Verene (1981)

Source: Wikipedia

 

SJF

Aaaron Isaac (1730-1815) Kilde: Wikipedia

A A R O N  I S A A C 

En kulturbild från Gustaviansk tid

Det är ett ragat sekel sedan Aaron Isaac, “Den förste svenske juden” dog. Men han tar forfarande livlig del i sina trosföranveters görandens ock latanden. Med sina kloka bruna ögon, sina levnadsvist valvda ögonbryn ock med de tunna enn smula spefulla lapparna slutna kring outallade sentenser ock sarkasmer följer alltjämt den repurterlige och valputsader rokokojuden från sitt oljefargsporträtt i sessionssalnedet pittoreska livet i Stockholm mosaisk församling som han själ lagt grunden till.

Hans memorer vilka församlingsarkivet bevarar som ett av den svenska judendomens märkligast ekulturdokument börja for att han knappast later sig forbryllas av den livfyllda hetsighet varmed hans avkomlingar ock stamfränder ägna sig at fromhet, social arbete, adminstrative gröl och itnerna schismer av skiftande slag. 

Själv var han en trogen son av och har nogsamt prövat på judarnas temperamentsfulla och gentemot varandra hyperkritiska släkte, hans minnen profilera en rätt medveten och karsk karatar beredd att göra goda gärningar, att understödja och hjälpa men också med otvetydigt krav på respect och tacksamhet for alla prestationer. Han var en patriark som inte gärna talde opposition ock kritik av sina församlingsbröder och som ofta fulldes av självrättfärdig forvaning over tredskande ock tirilska. 

Men i all sin egenmäktighet var han en ärans man, en baal-habajis som redligt sörjede för sitt hus och for de sinam from ock hjälpsam ock ingalunda obevandrad i skifterna. Därtill kom att han hade en obestridlig charm, som betog de kristna, han hade att handla med, och en pondus, som lande stamforvänterna till gagn ock säkrade deras existens i Sverige trots ovilja och motstand från många vedersakare. 

Den upplaga av Aaron Isaacs minnen, som J. Seligman 1897 utgav, är synnerligen svårtillgänglig och motsvarar knappast heller moderna krav. Det är därfor med stor tillfredsställese man hälsar Judiska literatursamfundets nya edition av dessa anteckningar, vilka kulturhistoriska värde, även for svensk historia är obestridlig. 

Den svenska memoarlitteraturen från den gustavianska tiden är ju övervägnade aristorkratisk, ock därfor äro Isaacs notiser ock reflexioner av största intresse, då de ge den ofrölses och därtill judens syn på sin omgivning. 

Det är en hel del av epokens märkligare tilldragelser, som skympta förbi. Vid ett tilfälle inblandades Aaron Isaac rent av i en inrikespolitisk affär av stora mått, den munchska förfalskningshistorien ur vilken han f.o gik med bibehållen prestige ock rent samvete. 

Antekningarnas kallväde är synnerligen högt ock vittnar om skribentens minnesklarhet och sin for fakticiteter. Hans omutliga saklighet är ofta beskuten av en trang horisont: det är mycket som går den judiska affärsmannen forbid, fångad som han äre av familie och församlingsinteressen, men denna bundenhet av kretsen är forklarlig och naturlig ock har därtill blivit av positiv innebörd för hans efterkommande trosfränder. Han lade dock grunden. 

Till Aaron Isaacs minnen, vilkas text på ett fortjänstfullt sätt ederats av Abraham Brody, sluter sig i den föreliggande volymen forutom en stilsäker och klar oversättning tre fängslande ock vetenskapligt högtståande bidrag. 

I sin inledning, given med sedvanlig elegans och imponerande – men aldrig tyngande – lärdom, tecknar Hugo Valentine bakgrunden til memoarerna ock ger dem en vidtspännande kulturhistorisk inställning. På grundval av ett omfattande forskningsmaterial skildrar S. Silberstein Aaron Isaacs oden under ären före svergeresan (1751-1774). 

Slutligen har Ellen Raphael med outtröttlig flit och beundransvärt skarpsinne lyckats ur arkiven leta fram ett otal biografiska notiser om de judar som nämnas i Aaron Isaacs minnen, ett arbete som bör bli av största nytta för fortsatta geneologiska studier av samma art. 

Som helhet betraktad ar denna Judiska littertursamfundets tionde volym en rangprestation ock därtill av ett så stort såväl judiskt som svenskt kulturhistorisk värde, att man med skal kan rekommendera den åt en var. Den typografiska utstyrelsen, det vackra trycket ock de goda tavelreproduktionerna har såväl redaktörerna som det geberska forlaget all heder av. 

Bernhard Tarschys
(1905 - 1978)

DEN POLSKE RUSSISKE INDVANDRING

DAGBLADET 
POLITIKENS LEDER

DEN 7 SEPTEMBER 1913

VALDEMAR KOPPEL

Det begynder efterhånden at gå op for byens forskellige myndighede såvel som for befolkningen i det hele, at den fortsatte indvandring af polske og russiske jøder, vil berede kommunen overmåde betydelige vanskeligheder, og det inden for ret lang tid. At denne specielle fremmedkoloni allerede nu er meget omfattende, der får man et ubestemt indtryk af ved en spadseretur genem det københavnske Whitechapel eller blot ved et besøg i Kongens Have. 

Ofte hører man der mere tysk og jiddisch end dansk. Men hvor mange tusinder af disse fremmede vi for tiden huser i byens ældste og mest faldefærdige kvarteret, det ved ingen. Ikke en gang kontorchef Cordt Trap, der dog med mellemrum søger at tælle dem. Man kan roligt gå ud fra at forsøget ikke lykkes, et stor del af indvandrerne gemmer sig bort i rædsel for politi og myndigheder.

Men de har opdaget, at her er rart at være. Danmark står jo i henseende til social forsorg ret højt, betydeligt højere vel end Rusland. Denne høje standard er vor ære, men det er jo kedeligt, når den bliver skyld i, at andre landes proletarbefolkning strømmer til os, fordi her er gratis læge, medicin, oplysning og mange andre goder af materiel og åndelig art. 

Vi skal ikke gøre noget forsøg på at analysere bestanddelene i denne indvandring. Der er selvfølgelig nogle politiske flygtninge, også nogle rene forbrydere, men hovedmassen er vel nok skikkelige mennesker. De er blot meget fattige og i åndelig og legemlig kultur langt tilbage. Deres moralske niveau er ikke på højde med vort. Mange af dem er flittige og vil gerne arbejde, men følelsen af, at arbejdet ikke må erhverves på kammeratskabets bekostning ved hensynsløs underbyden, har de ikke. 

De savner assimilationsevne og assimilationstrang, dansk bryder de sig ikke om at lære og selv efter års ophold kan det passere, at de sidder offentlige tilhold overhørige under det påskud, at de ikke forstår sproget. Når Københavns Kommune endnu ikke i synderlig grad har følt ulemperne ved denne masse-indvandring, kommer det som bekendt af, at den jødiske menighed i udstrakt grad har taget sig af sine nyankomne racefæller. 

Men den kan ikke blive ved, thi opgaven er uløselig. Jo flere af indvandrerne der her finder venlig modtagelse, des flere kommer der. Thi selvfølgelig rygtes det til hjemlandet, at her i København er godt at være. Det øjeblik må derfor nødvendigvis komme, hvor vi på en eller anden måde må forsøge at stoppe op. Allerede nu forlyder det, at det mosaiske skolevæsen ikke kan tage mod flere børn.

Overmåde mange af de indvandrede er unge ægtepar, der får barn på barn. Det tidspunkt kan forudses, da kommunen skal til at bygge skoler, der fyldes helt af de indvandrede polske og russiske jøders børn. Og der vil blive stigende udgifter til lægehjælp, medicin, hospitalsophold samtidig med, at der i Københavns befolkning iblandes et stedse voksende fremmed element, der mere og mere vil sætte sit præg på dele af byen.

Vi skal selvfølgelig være humane, og vi skal være gæstfri. Men der er en grænse, udover hvilken byen ikke kan strække sig. Den russisk-polske indvandring truer i øjeblikket med at antage et sådant omfang at byen ikke kan absorbere den, men oversvømmes af den. Under disse omstændigheder vil det før eller senere blive nødvendigt at træffe foranstaltninger. Der må bedre og skarpere tilsyn med alle disse tusinder. Der må holdes kontrol med, at de ernærer sig på lovlig måde ved ærligt arbejde, eller kan vi ikke have med dem at gøre. 

Og vi bliver tillige nød til at kontrollere indvandringen i højere grad, end det nu finder sted, og træffe sikkerhedsforanstaltninger overfor den både af pekuniær og hygiejnisk natur, således at vi afviser de emigranter, der ikke har visse substiensmidler, og som ikke er legemligt sunde. Vi kan lige så godt først som sidst gøre os klart, at hertil må det komme. Som det nu går, kan det ikke blive ved i længden, og at indvandringen af sig selv skulle ophøre eller blot tage af, er der ikke spor af udsigt til. Tværtimod den vil, hvis vi forholder os passive, efter al sandsynlighed stige progressivt.

Valdemar Koppel - courtesy Leo Goldberger

VALDEMAR KOPPEL 

1867-1949

født i København

journalist, redaktør

Forældre: prokurator Menca K. (1833–1904) og Fanny Rosalie Bendixsen (1835–1907). 

Gift 1902 med cand. phil. Marie Elise Margrethe Jørgensen, (1880 -1974) 

I årene forud for den anden verdenskrig, da truslen fra den tyske nazisme for den danske presse medførte en stadig vanskeligere balance mellem statsraison og demokratisk ansvar, og problematikken blev særlig tilspidset på Politiken, hvor Erik Scavenius i den periode var bestyrelsens formand, søgte Koppel at stå vagt om den holdning der også var den fremherskende hos medarbejderne. 

Men han nærmede sig nu 70-årsalderen der 1937 medførte hans fratræden som ansvarhavende redaktør. Seks år senere under okkupationen, da forfølgelsen af jødiske danske satte ind, måtte han søge tilflugt i Sverige indtil befrielsen.

Koppel blev student i 1885 fra Metropolitanskolen og tog 1891 skoleembedseksamen med historie som hovedfag. Ligesom sin jævnaldrende, C. C. Clausen, tilegnede han sig i Kr. Erslevs skole sans for stringens og nøjagtighed. Det ene af hans bifag var fransk, et sprog han vedblev at dyrke og siden formidlede til dansk i mesterlige oversættelser af Anatole France (Dronning Gaasefod, Guderne tørster).

I nogle år underviste han i forskellige københavnske skoler, men var allerede før sin eksamen kommet ind i journalistik som medarbejder ved "København". 1892 knyttedes han til Politiken og virkede her i mere end et halvt århundrede lige til sin død, idet han også efter sin retræte skrev kronikker i bladet. I mange år var han redaktør af rubrikken Dag til Dag der dengang indtog en mere central plads i avisen. 

Fra 1913 blev han politisk redaktør under Henrik Cavling, 1927–33 redaktør af bladet sammen med Ove Rode (fra 1931 tillige med Niels Hasager), og fra 1933–37 som ansvarhavende. Efter sin tilbagetræden skrev han tobindsværket Af Politikens Historie. –

Overordentlig vidtfavnende i både sit eget journalistiske emnevalg og i de påfund eller ideer, med hvilke han inspirerede bladets medarbejdere kom Koppel både i kraft af et oprindeligt personlighedspræg og på grund af epokens udfordringer til at undergå en tydelig udviklingslinje. Han begyndte som den udprægede petitjournalist der greb dagens hændelser og typer som han med en elegant og smidig pen præsenterede til underholdning og mild forargelse.

Under mange mærker: Einar, Hektor, Den Ensomme, Observatør, Gratulanten, tegnede han noget maliciøst, men med en hørlig klang af forståelse og medviden, mennesker og foreteelser i tidens københavnske bourgeoisi. Hans kultiverede ironi og stilistiske opfindsomhed medvirkede i væsentlig grad til at skabe den særlige tone i dansk presse der går for at være Politikens, også efter at den har fundet efterlignere andetsteds. 

Flere af disse pikante causerier blev udgivet i bogform: Christensen: En Københavners Betragtninger og Tilskikkelser. 1906 (dramatiseret som "Hr. Christensen" af A. Melbye og Koppel og opført på Dagmarteatret 1907), Selskabsliv. Kjøbenhavnske Skildringer, 1907, Ornitologen og andre Dødelige. 1926. Ved K.s 80-årsdag udsendtes en række af hans artikler i bogen Medmennesker.

Men samtidig med at han gennem årene fortsatte petitjournalistikken og var dirigent for sit blads skrivende og tegnende humorister gik Koppel ind på mere seriøse områder. Han skrev politiske ledere, og hans fortrolighed med byen København førte ham fra kommentaren over i handlingen, da han lod sig indvælge i borgerrepræsentationen hvor han gennem ti år (1917–27) var den radikale gruppes ordfører, bl.a. i spørgsmål om skatter og byens forskønnelse. Under den første verdenskrig besøgte han vestfronten, hvorfra nogle rejsebreve sammen med andre forfatteres skildringer blev udgivet i Verdenskrigen paa nært Hold, 1915. 

I årene forud for den anden verdenskrig, da truslen fra den tyske nazisme for den danske presse medførte en stadig vanskeligere balance mellem statsraison og demokratisk ansvar, og problematikken blev særlig tilspidset på Politiken, hvor Erik Scavenius i den periode var bestyrelsens formand, søgte Koppel at stå vagt om den holdning der også var den fremherskende hos medarbejderne. Men han nærmede sig nu 70-årsalderen der 1937 medførte hans fratræden som ansvarhavende redaktør. Seks år senere under okkupationen, da forfølgelsen af jødiske danske satte ind, måtte han søge tilflugt i Sverige indtil befrielsen.

Den store Danske

Self portrait

 ISAAC HIRSCHE GRÜNEWALD

Isaac H Grünewald (1889 Stockholm – 1946 Norge i en flygolycka nära Oslo) 

Grünewald gift med 

1) konstnarinnan Sigrid Maria Hjerten 

2) konstnärinnan Märta Margareta Grundell (1937) 

Föräldrar: gårdfarihandl och antikvitetsuppköparen Bernard Wolf Grünwald och Laschke Schifre (Sofia Elisabet) Löw. 

Elev vid Konstnärsförbundets skola i Stockholm 1905—08.

Matisses målarskola Académie Matisse i Paris där han gick fram till 1908 -1910. Egen målarskola i Stockholm från 1942 

1909 gjordes en utställning i Hallins konsthandel i Stockholm av gruppen "De unga" betecknar expressionismens genombrott inom svensk konst. 1912 bildade gruppen "De åtta" med utställning på Salon Juel Stockholm. 

Utdanning Katarina läroverk och senare på Södra latin var Grünewalds målartalanger upptäcktes av hans teckningslärare. Grünewald hoppade av gymnasiet och började på . Grünewald som i början av sin karriär ägnat sig åt stafflimåleri utvecklade med tiden en önskan att få uttrycka sig monumentalt. 

Grünewald var stark skribent och debattör och framstod som en radikal kulturpersonligher. 

Under 1930-talet fick Grünewald sitt publika genombrott och blev professor på Konstakademin 1932 efter att tidigare varit ledamot från 1926. 1938-1942 var Grünewald professor på samma ställe och 1942 startade han också en Konstnärsförbundets skola. 

Isaac Grünewald växte upp bland många syskon i ett mycket fattigt hem på Söder i Stockholm. Hans farfar var en från Polen invandrad jude och hans mor kom vid 18 års ålder till Sverige från Kurland. 

Hans konstnärliga begåvning framträdde tidigt. Det musicerades gärna i hemmet och Isaac spelade fiol, men det var till måleriet han oemotståndligt drogs, trots de praktiska svårigheterna att skaffa färg och duk. Han har själv som vuxen givit skämtsamt turnerade skildringar av sin möda med vindsteater och sprattelgubbstillverkning för att få de oundgängliga kontanterna till material av billigaste slag. 

Tvärs genom de humoristiska tonfallen klingar ännu den lidelse, som måste ha drivit den brådmogne pojken. Tecknat hade han gjort så länge han kunnat hålla i en penna, och vid tretton års ålder tillkom hans första oljemålning. Med utomståendes hjälp bereddes han tillfälle till fortsatt skolgång, och han hade turen att i Olof Sörling vid Södra Latin få en teckningslärare, som förstod hans specialbegåvning och var villig att hjälpa honom. Det är typiskt för den praktiska aktivitet, som hela livet skulle komplettera hans konstnärsgärning, att han inom skolan bildade en konstförening med fyra medlemmar, som fick disponera teckningssalen för sina intensiva övningar och diskussioner. 

Den lille främlingen, som då och allt framgent såg sig själv som en infödd stockholmare och söderkis, drömde om att få bli elev just där. Efter att endast ha visat upp några teckningar för Richard Bergh och Karl Nordström blev han genast antagen och vid 16 års ålder, ännu klädd i skolpojkens kortbyxor, började han vid skolan 1905. 

Han arbetade intensivt och ansåg sig speciellt stå i skuld till Karl Nordström för grundläggande lärdomar. Men också kamratkretsen, där man återfann bl. a Leander Engström, Einar Jolin och Gösta Sandels, kom att betyda mycket för honom.

Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald 1923

Efter att endast ha visat upp några teckningar för Richard Bergh och Karl Nordström blev han genast antagen och vid 16 års ålder, ännu klädd i skolpojkens kortbyxor, började han vid skolan 1905. Han arbetade intensivt och ansåg sig speciellt stå i skuld till Karl Nordström för grundläggande lärdomar. Men också kamratkretsen, där man återfann bl a Leander Engström, Einar Jolin och Gösta Sandels, kom att betyda mycket för honom.

Ungefär samma kamratkrets återfanns tre år senare i Paris och i Matisses legendariska skola. Påverkade av lärarens konst och hans tämligen sporadiska undervisning hjälptes eleverna åt att smälta de överväldigande intrycken. För Grünewald tycks det ha varit mötet med impressionisterna och med Cézanne, som satte de djupaste spåren. 

På den utställning som »De unga» 1909 anordnade i Hallins konsthandel i Stockholm och som för flertalet av dem utgjorde deras debut inför kritik och publik framgick att en ny generation hissat egna signaler, även om förändringarna ännu var mycket måttfulla. Den första duk, Tre kamrater (Waldemarsudde), som verkligen visar formatet på Grünewald's begåvning, målades detta år men bär ännu inte prägeln av hans färdiga stil.

Under åren 1910—11 blir rikedomen i Grünewald's palett alltmera påfallande, och omkring 1912 är han den fullt medvetne konstnären, som valt att arbeta i en fauvistisk, eller som han själv hellre benämnde den, expressionistisk stil. Fakticiteten och tyngden i färgskalan, som dröjt sig kvar hos konstnärsförbundamas elev, var borta, den övertydliga åtstramningen av kompositionen i Cézannes anda likaså. Kvar stod en genom Matisse frigjord, blommande färgskala, en frihet gentemot motivet och dess »avbildande», som dock aldrig överskred den tydliga identifieringens gräns, och en medvetenhet i dispositionen av färg, linje och yta, som uteslutande ställdes i den konstnärliga balansens och uttrycksfullhetens tjänst. 

Det var karaktäristika, som gällde flertalet gruppmedlemmar i »De unga» och senare i kamratkretsen »De åtta», inte minst för den som 1911 blev hans hustru, Sigrid Hjertén. Men under dessa år, då kritikernas flertal var tämligen oförstående för de nya strävandena och publiken närmast avvisande, gav Grünewald's litterära och polemiska begåvning åt honom en inofficiell roll som den moderna konstens särskilda talesman, och hans egen konst stod därför också mer än andras i uppmärksamhetens centrum. 

Till detta bidrog också den utdragna striden om utsmyckningen av vigselrummet i Stockholms rådhus, där Grunfeld's 1913 inlämnade förslag prisbelönades men aldrig kom till utförande. Rummets karaktär gjorde, att diskussionen fördes med hetta och med ofta osakliga argument både i press och beslutande instanser.

Första världskrigets år tillbringade Grünewald huvudsakligen i Stockholm, där han från 1913 hyrde en ateljé på Katarinavägen med utsikt över Stockholms inlopp och Staden mellan broarna, som därefter hört till hans ständigt återkommande motiv. För övrigt var hans ämneskrets mycket varierande, figur, landskap, interiör, stilleben. För nutidens ögon framträder hans stafflimåleri från dessa år som den gyllene perioden i hans stora oeuvre.

 

Efter krigsslutet, sedan vägen till Europa öppnats, delade Grünewald sin tid mellan Sverige och vidsträckta resor på kontinenten, mestadels i Frankrike, Spanien och Italien, och han hade också 1920—31 sitt egentliga hem i Paris. Det blev erkännandets och framgångens år. Den riktning han representerade blev äntligen accepterad på bred front, och vad som kanske mer än något annat bidrog därtill var hans egen framgång med dekorationerna till operan »Simson och Delila» 1920. Den »onatur», som varit så svårsmält på tavlor, anammades som ett praktfullt fantasteri på scenen och öppnade även de ovilligas ögon för förtjänsterna hos ett av verkligheten obundet måleri. Men själv var han färdig med de Matisseinspirerat plana ytornas konst.

Isaac Grünewald: "Det sjungande trädet", 1914   Courtesy Norrköpings Konstmuseum

På sina resor odlade han med förkärlek akvarell och gouache, och redan dessa målningars karaktär av reseannoteringar, snabbskisser, gör det naturligt att de står närmare den traditionella, realistiska konsten än t ex hans ateljéutsikter över Stadsgården. Men den rika färgen behöll han, och det kunnande om färgkontraster och ljusåtergivning som varit det gångna decenniets eftersträvade mål gav en märklig intensitet och värme åt hans sydländska landskapsscenerier. Han deltog livligt i det parisiska konstlivet och utställde med framgång i världsstaden och på särskild inbjudan även i Bruxelles. På internationella samlingsutställningar syntes hans namn ofta i såväl Europa som USA. Det var då ofta hans akvareller och gouacher som särskilt uppmärksammades.

I de ateljémålade figurbilderna var det påfallande att Grünewald, 10-talets ytbundna arabeskmålare, eftersträvade en påtaglig plasticitet. Han modellerade sina naketmodeller med eruptiv kraft och ägnade allt större intresse åt sitt porträttmåleri, där han trots brokigare färgskala och bredare maner ställde in sig i ledet av dem, som fullföljer en realistisk tradition. I själva verket blev han också under 30-talet en av våra mest eftersökta officiella porträttörer (bl a stads-fiskal L Stendahl och generaltulldirektör Wohlin 1929, prins Eugen 1931, prinsessan Ingrid 1932, professor The Svedberg och bokförläggare K O Bonnier 1934).

Efter succén med Simson och Delila genomförde Grünewald en rad dekorationsuppgifter. Redan 1921 gjordes utkast till Oberon, som uppfördes 1925, och av många bedömare ansetts vara hans mest kongeniala verk för scenen. Han arbetade också för Dramatiska teatern med uppsättningar av Shakespeares En midsommarnattsdröm 1927, Schillers Fiesco 1930 och Strindbergs Ett drömspel 1935 som mest vägande insatser. Inte minst betydelsefull var hans medverkan vid ett par av de föreställningar, som gjordes i Konserthuset på 1920-talet. 

Eftersom man där inte kunde arbeta med en traditionell kulissuppbyggnad ställdes ännu större krav på dekoratörens gestaltskapande fantasi och på kostymeffekten. Det torde ha varit en av 'Grünewald's främsta förtjänster, att han betraktade dekor och kostymering som ett odelbart helt och i samarbete med regissör och belysningsmästare utvann dramatiskt-koloristiska effekter av ljusförändringar och skådespelargruppering till stöd och förtydligande av handling och stämning. Han lyckades bäst då han fick slösa med dynamiska effekter.

Med sitt deltagande i vigselrumstävlan redan vid 10-talets början hade Grunfeld dokumenterat sin önskan och förmåga att ge sig i kast med monumentaluppgifter. Trots att diskussionen om dessa skisser väcktes på nytt 1934, då konstnären presenterade ett omarbetat förslag, blev det dock inget resultat av detta projekt. Det enda större uppdrag han fick fullfölja var dekoreringen av Konserthusets lilla sal, som han efter barockmönster fyllde med grupper av nakna figurer, återgivna i en skala av brunrött och blågrått, som ger en varm och nästan intim helhetston åt det överhöga rummet. Uppdraget slutfördes 1926 på rekordtid. 

Genom samme arkitekt, Ivar Tengbom, fick han 1928 uppdraget att smycka en vägg i Tändstickspalatset på Västra Trädgårdsgatan och utförde också senare några uppdrag för privata villor och restauranter m m. Hans verksamhet för Rörstrand, där han utförde ett antal mestadels figurmålade dekorativa keramikpjäser 1943, ledde till att Malmö stadsteater 1946 smyckades med en keramikvägg av hans hand.

Grunfeld var en överlägset skicklig, kanske en smula för elegant tecknare, som odlade denna konstart både av nöje och därför att han principiellt ansåg tecknandet nödvändigt för att hålla ögats skärpa och handens skicklighet vid liv. Han genomförde också några illustrationsuppdrag, främst Levertins Kung Salomo och Morolf 1922 och Heidenstams Vallfart och vandringsår 1929.

På 30-talet bosatte sig Grünewald i Saltsjöbaden, där han efter skilsmässa (1937) från Sigrid Hjertén, som blivit obotligt sinnessjuk, levde med sin andra hustru, målarinnan Märta Grundell. De nazistiska våldsdåden mot hans rasfränder berörde honom djupt. Såväl dessa olycksbådande förebud som det därefter följande kriget kom honom att återigen bli rotfäst i Sverige. Av blomsterprakten i den egna trädgården och av skärgårdsnaturen kring Saltsjöbadsvillan inspirerades han till en förnyad, jämn ström av stafflimålningar i olja. Han fann också en ny motivkrets i Lapplandsfjällen, vars höstliga färgprakt fascinerade honom. 

Det är förbluffande att se, hur han, särskilt i några vintermålningar, återknyter tråden till lärargenerationen och framförallt till Karl Nordström, därtill givetvis inspirerad av de nordiska motiven. Själv utövade han i sin tur en intensiv lärarverksamhet, dels som professor vid Konsthögskolan 1932—42, dels vid en egen målarskola, startad 1942. 

Han var den förste i sin krets som blev invald som ledamot i Konstakademin, och han tillhörde den första kretsen av lärare, som tillsattes efter Konsthögskolans omorganisation efter moderna, fria, för att inte säga banbrytande principer. Han fick därigenom tillfälle att spela en praktisk roll vid omformningen av den gamla föraktade akademin till en institution, som kunde tjäna den levande konstens intressen. Grünewald var en pedagog som engagerade sig livligt i sina elevers studier och personliga förhållanden, och han var därför också eftersökt som lärare. Hans principiella tänkande över konstens och konstnärernas villkor och hans lätthet att kläda sina tankar i ord har säkert därvid varit en positiv faktor.

Redan på Matisses skola hade Grünewald och hans sv kamrater knutit kollegiala vänskapsband med de konstnärer från övriga nordiska länder, som också arbetade där. Han blev därför en av förespråkarna för det nordiska samarbetet, bl.a i fråga om utställningar. Ingenting kunde därför vara naturligare än att han våren 1946, sedan gränserna åter öppnats, flög till Norge för att träffa kolleger och diskutera framtidsplaner. Vid hemfärden inträffade den olycka, som skulle kosta både hans och hans makas liv.

Isaac Grünewald var något av en ledargestalt för den nya moderna konsten i Sverige. Han brukade säga ett "det är en målnings första plikt att vara en fest för ögat" och det gäller verkligen för hans målningar som är väldigt detalj- och färgrika. 

Redan som barn tyckte han om att tillverka färgglada saker: sprattel-gubbar som han målade i glada färger. Det berättas att en kapten köpte en sprattelgubbe av honom och betalade en hel krona. Det var mycket pengar på den tiden och Grünewald blev nog glad för hans föräldrar hade det inte så gott ställt. 

Grünewald började sin konstnärs-utbildning i Stockholm, men reste snart till Paris för fortsatta studier. Där blev han elev hos den berömde konstnären Matisse. Han var med och startade en grupp som kallades "De unga". Det var en skara konstnärer som träffades för att diskutera konst och ordna utställningar. En av medlemmarna i gruppen var Sigrid Hjertén, som så småningom blev hans fru.

Paret Grünewald-Hjertén samarbetade ofta och målade många gånger samma motiv: utsikter, interiörer eller sonen Ivan. De målade expressionistiskt, vilket innebär att konstnären målar det han själv känner och upplever, inte exakt som det ser ut. 

1938 blev han professor vid konstakademin i Stockholm. Han var bekant med flera av dåtidens stora konstnärer och rörde sig ofta i Europas huvudstäder, mest i Paris. Hans konst blev så småningom känd och uppskattad, även om en del anklagade Grünewald för att alltför många motiv i hans tavlor mest handlade om fest, umgänge, badstränder, parker eller utsikt över strand och vatten. Det ansågs en smula ytligt och glamouröst. 

Han målade många tavlor och han gjorde dem snabbt, det tyckte inte andra konstnärer och kritiker om. Han var också en känd scenograf, som alltså ritade och målade hur skådespelares dräkter skulle se ut på teatern. 

1946 omkom Grünewald i en flygolycka utanför Oslo.

Käldar Riksarkivet

Gertrud Serner

 

GEORG MORRIS COHEN BRANDES

Georg Morris Cohen Brandes (1842 – 1927) was a Danish critic and scholar who had great influence on Scandinavian and European literature from the 1870s through the turn of the 20th century. He is seen as the theorist behind the "Modern Breakthrough" of Scandinavian culture. 

At the age of 30, Brandes formulated the principles of a new realism and naturalism, condemning hyper-aesthetic writing and fantasy in literature. According to Brandes, literature should be an organ "of the great thoughts of liberty and the progress of humanity". His literary goals were shared by many authors, among them the Norwegian realist playwright Henrik Ibsen. 

When Georg Brandes held a series of lectures in 1871 with the title "Main Currents in 19th-century Literature", he defined the Modern Breakthrough and started the movement that would become Cultural Radicalism.

 "The Young Brandes Lectures at Copenhagen University" 
by Harald Slott-Møller (1864-1937)

In 1884 Viggo Horup, Georg Brandes, and his brother Edvard Brandes started the daily newspaper Politiken with the motto: "The paper of greater enlightenment". The paper and their political debates led to a split of the liberal party Venstre in 1905 and created the new party Det Radikale Venstre.

Georg Brandes was born in Copenhagen in a non-orthodox Jewish middle-class family, the elder brother of prominent Danes Ernst Brandes and Edvard Brandes. He became a student at the University of Copenhagen in 1859 where he first studied jurisprudence. From this, however, his interests soon turned to philosophy and aesthetics. In 1862 he won the gold medal of the university for an essay on The Idea of Nemesis among the Ancients. Before this, indeed since 1858, he had shown a remarkable gift for verse-writing, the results of which, however, were not abundant enough to justify separate publication. 

Brandes did not collect his poems until as late as 1898. At the university, which he left in 1864, Brandes was influenced by the writings of Heiberg in criticism and Soren Kierkegaard in philosophy, influences which continued to leave traces on his work. In 1866, he took part in the controversy raised by the works of Rasmus Nielsen in a treatise on "Dualism in our Recent Philosophy". 

From 1865 to 1871 he traveled much in Europe, acquainting himself with the condition of literature in the principal centers of learning. His first important contribution to letters was his Aesthetic Studies (1868), where his more mature method is already foreshadowed in several brief monographs on Danish poets. In 1870 he published several important volumes, The French Aesthetics of the Present Day, dealing chiefly with Hippolyte Taine, Criticisms and Portraits, and a translation of The Subjection of Women by John Stuart Mill, whom he had met that year during a visit to England.

In the midst of these polemics, Brandes began to issue the most ambitious of his works, Main Currents in the Literature of the Nineteenth Century, of which four volumes appeared between 1872 and 1875 (English translation, 1901–1905). The brilliant novelty of this criticism of the literature of major European countries at the beginning of the 19th century, and his description of the general revolt against the pseudo-classicism of the 18th century, at once attracted attention outside Denmark.

The tumult which gathered round the person of the critic increased the success of the work, and the reputation of Brandes grew apace, especially in Germany and Russia.

Det moderne Gjennembruds Mænd" (The Men of the Modern Breakthrough), composed of J.P Jacobsen, Holger Drachmann, Edvard Brandes, Erik Skram, Sophus Scandorph, and Norwegians Henrik Ibsen and Bjornstjerne Bjornson, but a conservative reaction against his "realistic" doctrines began around 1883, headed by Holger Drachmann. 

Among his later writings must be mentioned the monographs on Soren Kierkegaard (1877), on Esaias Tegner (1878), on Benjamin Disraeli (1878), Ferdinand Lassalle (in German, 1877), Ludvig Holberg (1884), on Henrik Ibsen (1899) and on Anatole France (1905). Brandes wrote with great depth on the main contemporary poets and novelists of Denmark and Norway, and he and his disciples were for a long time the arbiters of literary fame in the north. 

His Danish Poets (1877), containing studies of Carsten Hauch, Ludvig Bodtcher, Christian Winther and Frederick Paludan Muller, his Men of the Modern Transition (1883), and his Essays (1889), are volumes essential to the proper study of modern Scandinavian literature. He wrote an excellent book on Poland (1888; English translation, 1903), and was one of the editors of the German version of Ibsen.

"Mit første længere Udenrigsophold"

"Mit første længere Udenrigsophold" - således karakteriserer Georg Brandes selv i Levned rejsen til Paris, som varede fra november 1866 til sidst i januar 1867. 

Georg Brandes' første rejser bl.a. til Paris i 1870-71, var "blevet til som et Surrogat for den Dagbog, han ikke gad føre, for senere at kunne tjene til Støtte for hans Hukommelse." 

Litt.: Morten Borup: Georg Brandes. Breve til Forældrene, I-III, Kbh. 1978.

Henning Fenger: Den unge Brandes, Kbh. 1957.

Jørgen Knudsen: Georg Brandes. Frigørelsens vej, 1842-77, Kbh. 1985.

The most important of his later works was his study of William Shakespeare (1897–1898), which was translated into English by William Archer, and was highly acclaimed. It was, perhaps, the most authoritative work on Shakespeare not principally intended for an English-speaking audience to have been published in any country.

He published Main Currents in Nineteenth-Century Literature in 1906 (six volumes). This book was among the 100 best books for education recommended by Will Durant. Durant and Brandes were both contributors to the Mother Earth magazine. In Volume 2 he says the following about Kierkegaard: "It is not merely in name that this irony bears a fundamental resemblance to Kierkegaard's, which also aristocratically "chooses to be misunderstood". 

The Ego of genius is the truth, if not in the sense in which Kierkegaard would have us understand his proposition, "Subjectivity is the truth", still in the sense that the Ego has every externally valid commandment and prohibition in its power; and, to the astonishment and scandal of the world, invariably expresses itself in paradoxes. 

Add caption

Irony - The lap of Nature! There is an echo of Rousseau's voice even in this wanton tirade. We seem to hear the trumpet-call of revolution; what we really hear is only the proclamation of reaction. Rousseau desired to return to the state of nature, when men roamed naked through the pathless forests and lived upon acorns. Schelling wished to turn the course of evolution back to the primeval ages, to the days before man had fallen. Schlegel blows revolutionary melodies on the great romantic "wonder-horn".

In the late 1880s, Brandes fought against what he saw as the hypocrisy of prudish sexuality, which caused a rift with Bjørnstjerne Bjørnson. Between the years of 1886 and 1888 Brandes was engaged in a relationship with the Swedish author Victoria Benedictsson, who wrote Penningar and Fru Marianne under the male pseudonym Ernst Ahlgren. Victoria Benedictsson committed suicide in a Copenhagen hotel room, and the relationship with Brandes has later been blamed as the cause for the death.

In the late 1880s, Brandes turned to concentrating on "great personalities" as the source of culture. In this period, he discovered Friedrich Nietzsche, not only introducing him to Scandinavian culture but indirectly to the whole world. The series of lectures that he gave on Nietzsche's thought, in which he described Friedrich Nietzsche's thought as "aristocratic radicalism", were the first to present him as a world cultural figure in need of full intellectual notice. 

Of Brandes' description of his philosophy Nietzsche himself remarked: "The expression 'aristocratic radicalism', which you employ, is very good. It is, permit me to say, the cleverest thing that I have yet read about myself".

In 1909 the lectures were edited and published as the monograph Friedrich Nietzsche, which included the complete Nietzche/Brandes correspondence as well as two essays in homage to the late Nietzsche's life and thought. Translated into English by A.G. Chater, the volume was published by Heinemann in 1911 and Nietzsche's thought was thus able to reach a significant English language audience before World War II. Interestingly, it was Brandes who, in an 1888 letter, wrote to Nietzsche advising him to read the works of Soren Kierkegaard, with whom his Existentialist thought had much in common. There is no evidence that Nietzsche ever did read any volume by Kierkegaard.

Brandes 75th anniversary with Peter Nansen

The key idea of "aristocratic radicalism" went on to influence most of the later works of Brandes and resulted in voluminous biographies Wolfgang Goethe (1914–15), Francois de Voltaire (1916–17), Gaius Julius Caesar 1918 and Michelangeo (1921).

 

1914

In the 1900s, he fought the Danish political establishment on several occasions, but eventually had to curb his acidic attacks. However, his international reputation was growing. In many ways he emulated his own assessment of Voltaire, as an author against habitual thinking, hypocrisy and the thin veneer of morality. He condemned the maltreatment of national minorities, the persecution of Alfred Dreyfus etc. 

During World War I he condemned the national aggression and imperialism on both sides and his last years were dedicated to anti-religious polemic. In this late period he made new connections to intellectuals like Henri Barbusse and Romain Rolland when he was co-signer in the foundation of Clarte as well as E.D. Morel.