HENRIK WERGELAND OCH DE SVENSKA JUDARNA
En tidsbild från liberalismens genombrottsår
Av Hugo Valentin
DEL I
DEN JUDEN VÄNLIGA svenska regeringens åtgärd att genom en kunglig förordning av den 30 juni 1838 giva judarna nästan alla de rättigheter, som grundlagarna ej förmenade dem, mottogs med våldsam förbittring i den regerings och judefientliga pressen. I Stockholm fruktade man till och med en regelrätt pogrom eller, såsom det heter i överståthållarens officiella rapport, »något försök att emot judarna i staden anställa någon stark, med överläggning utförd förföljelse».
Till några judemassakrer kom det visserligen icke men väl till pöbeldemonstrationer framför ett stort antal misshagliga personers hus med ty åtföljande krossande av fönsterrutor. Hos mosaiska församlingens ordförande, Aron Levi Lamm, utslogos en kväll 34 fönsterrutor, statssekreterare Skogman, som kontrasignerat juniförordningen, fick två gånger sina fönster bombarderade med stenar o. s. v.
Slutligen ansåg sig regeringen tvungen att delvis annullera nämnda förordning, men de ofrälse stånden vid 1840—41 års riksdag funno ej denna eftergift tillräcklig utan krävde hela förordningens fullständiga upphävande, vilket konungen emellertid avslog. Det mål, som hägrat för kristna och judiska emancipationsvänner, judarnas likaberättigande med övriga medborgare, syntes vika undan i ett avlägset fjärran.
Under intryck av dessa för judeemancipationens vänner nedslående händelser sammanslöto sig den 17 jan. 1841 sex judiska unga män i Stockholm på initiativ av musikbokhandlaren Abr. Hirsch till en förening, kallad »I. I.» (»Judiska intresset») för att med alla moraliska medel kämpa för den judiska saken. Samfundets existens skulle ej få yppas för någon, som ej tillhörde detsamma.Vid årets slut omfattade det 16 medlemmar, av vilka fyra i Göteborg, och tio år senare 26, av vilka 11 tillhörde filialföreningen i Göteborg.
Dess protokoller och handlingar 1841—1851, vilka godhetsfullt ställts till min disposition av direktör Otto Hirsch, Abr. Hirschs son — föreningens övriga papper hava tyvärr förkommit — giva en ingående inblick i samfundets verksamhetsmetoder och arbetsresultat under nämnda tidsskede, ett så mycket intressantare studium, som »I. I.» (»Judiska intresset») inneslöt eliten av dåtidens bildade svensk-judiska ungdom, som önskade »likhet inför lagen med våra kristna bröder och förbättrandet av de institutioner inom vår församling, som i borgerligt, sedligt och religiöst avseende äro av vikt för oss» (M. R. Henriques’ ord i revisionsberättelsen för föreningens fjärde arbetsår).
Under denna period har I. I. (»Judiska intresset») utvecklat en intensiv verksamhet. Det har, ehuru naturligtvis aldrig i eget namn utan endast anonymt eller i den eller de ledamöters, som mottagit föreningens uppdrag, bemött talrika jude- resp. emancipationsfientliga tidningsartiklar, författat och spritt emancipationsvänliga agitationsartiklar i pressen eller där låtit införa uppsatser och utrikesnyheter, som befrämjat emancipationssaken genom att undergräva de judefientliga vanföreställningarna eller genom att göra allmänheten underkunnig om emancipationsverkets framsteg i utlandet; det har givit judevänliga skribenter material för deras verksamhet, låtit översätta lämplig utländsk litteratur och påverkat eller sökt påverka riksdagens beslut genom spridandet av densamma inom riksdagskretsar och genom samtal med ledande politici och publicister. Genom av enskilda medlemmar eller dem närstående personer väckta förslag på församlingsstämmorna eller skrivelser till mosaiska församlingens föreståndare har slutligen I. I. på ett betydelsefullt sätt påverkat det judiska församlingslivets utveckling.
De ledande männen i 1.1 (»Judiska intresset»), representerade en annan typ än den gamla generationens svenska judar, ur vilkas krets ännu föreståndarna togos. Vanan att tillhöra ett förtryckt och smutskastat folk hade s. a. s. gått det äldre släktet i blodet, det räknade ständigt med möjligheten av ett förvärrande av situationen, och försiktighet blev därför det förhärskande draget i dess politik. Israel vore en kvinna, menade man, ju mindre det talades om henne, dess bättre. Sökte man erhålla utvidgade rättigheter, så skedde det genom arbete i det tysta. Ej sällan förutsatte man att dessa rättigheter rent av måste köpas och handlade därefter. Hade icke »skyddsjuden» för en penningsumma måst tillhandla sig det »skyddsbrev», som skänkte honom vistelserätt och en viss näringsfrihet i det kristna samhället?
De unga männen i I. I. (»Judiska intresset») trädde i medveten opposition mot dessa metoder och betraktelsesätt. Själva kände de sig som jämnbördiga med landets övriga invånare och betraktade därför sin nesliga undantagsställning som en skriande orättvisa mot dem själva och som en skymf mot människosläktets höghet. Lika förvissade som de voro om rättfärdigheten av sina krav, lika övertygade voro de om att dessa, alla fördomar och privata konkurrenshänsyn till trots, förr eller senare måste segra och att därför den judiska saken endast kunde vinna på att dragas fram i ljuset, ventileras och diskuteras.
Typiska barn av sin tid, sågo de i judendomen ingenting annat än en religion och betraktade varje framgång för judeemancipationen som en seger för trosfrihetens heliga sak. Kärleken till denna fäderneärvda religion, vars ceremoniella bruk och kultformer de dock i stor utsträckning önskade modernisera, sammansmälte hos dem med kärleken till tidens stora liberala och humana idéer. Då de kämpade för judendomens sak, kämpade de också för dem.
Med varmaste sympati och beundran följde de den oförtrutna kamp, som Henrik Wergeland, dåtidens störste och mest älskade norske skald, på vers och prosa, genom broschyrer och i pressen kämpade för utplånandet av den norska grundlagens bestämmelse: »Jøder er fremdeles udelukkede fra Adgang til Riget». Som människor och judar kände de sig lika upprörda över detta stadgande, enligt vilket varje jude, som beträdde Norges jord, skulle behandlas som en pestsmittad eller en förbrytare. Men detta grundlagsbud hade dessutom en mycket stor betydelse för den svenska judeemancipationens framgång eller nederlag.
Att den konstitution, som de svenska liberalerna plägade lovprisa som den friaste och mest demokratiska i Eu- ropa, innehöll en dylik bestämmelse, var nämligen alltifrån Norges förening med Sverige ett ständigt återkommande och för judarnas fiender välkommet argument i den politiska diskussionen om de svenska judarnas rättsliga ställning.
Genom ett brev till mosaiska församlingens i Stockholm föreståndare, daterat den 9 juli 1841, trädde Wergeland veterligen första gången i förbindelse med de svenska judarna. Han meddelade här, att han var sysselsatt med en försvarsskrift för judarna, »Indlæg i Jødesagen», att han därför trätt i förbindelse med vissa framstående judar i Tyskland, d:r Riesser i Hamburg och d:r Steinheim i Altona, och att han i tidningen »Den Konstitutionelle» låtit införa ett öppet brev till stortingspresidenten, vilket tillsänts honom av en lärd »mosait» i Danmark och förmodligen författats av Steinheim; han vore tacksam för upplysning om huruvida man bland judarna i Sverige kunde finna exempel på medborgerlig frikostighet, sådana som exempelvis »den kjöbenhavnske Meyer, som med al sin mosaiske Ortodoxi dog saa nyeligen i sine månge Legater betænkte ogsaa kristne elgjörenhedsindretninger».
Föreståndarna svarade, att bland de fåtaliga judarna i Sverige visserligen ej funnits något motstycke till Meyer men att många av dessa i sina testamenten donerat betydande belopp till kristna församlingars fattiga, de anförde exempel på svenska judars frikostighet mot kristna institutioner och kristna nödlidande och dröjde särskilt vid H. Heilborn, vars i filantropiskt syfte på olika orter inrättade s. k. soppkokningsanstalter, en föregångare till senare tiders folkkök, vunnit allmänt erkännande, som bl. a. tagit sig uttryck i en vid pågående riksdag väckt motion om statspension åt deras upphovsman.
De skildrade judarnas verksamhet som fabrikanter och hantverkare och anförde slutligen ett skriftligt utlåtande av framlidne underståthållaren i Stockholm Olof af Wannqvist sedermera citerat i Wergelands »Indlæg» — att under de 28 år, han varit huvudstadens polismästare, ingen enda jude anklagats för mord, stöld, äktenskapsbrott eller fylleri.
Strax därefter trädde två av I. I:s mest aktiva medlemmar i skriftlig förbindelse med Wergeland, nämligen med. d:r Jacob Levertin i Stockholm och danske konsuln Michael Warburg i Göteborg. Wergelands brev till dem äro i avskrift eller original bevarade i föreningens protokollsböcker, där likaså kopiorna av de båda svenska judarnas skrivelser finnas. Denna korrespondens, för vilken här ej närmare kan redogöras — Wergelands brev till Warburg, inalles 25 stycken, ha för övrigt så gott som alla av professor Karl Warburg, Michael Warburgs son, publicerats i »Nyt norsk Tidsskrift» 1878 — blev bl. a. därigenom av viss betydelse, att Wergeland genom I. I:s och framför allt Warburgs verksamhet erhöll en del material, särskilt avskrifter av officiella aktstycken, som kom att spela en viktig roll vid judefrågans behandling i stortinget.
Då t.ex. Norges konsul i Holland, vars utlåtande rörande judarna i detta land de norska myndigheterna infordrat, i st. f. ett objektivt ämbetsutlåtande avgivit en judefientlig smädeskrift, satte sig I. I. genom holländska judar i förbindelse med myndigheterna i Nederländerna och skaffade så från samtliga där fungerande ministrar synnerligen fördelaktiga intyg rörande de holländska judarnas medborgerliga egenskaper samt en förklaring från den berömde general Chassé, som år 1832 med lysande tapperhet värjt Antwerpens citadell mot fransmännen, att de talrika judiska soldater, som under denna kamp stått under hans kommando, avlagt de största prov på mod, trohet och disciplin, vårföre han såsom man av ära ville avgiva den försäkran, att om hans framskridna ålder tilläte honom att göra ännu ett fälttåg, han skulle skatta sig lycklig, om han finge flera tusende av dessa tappra soldater under sitt befäl. Intyg av denna art måste naturligtvis bliva av betydelse för judefrågans utveckling ej blott i Norge utan även i Sverige.
Så kom juli 1845, det länge väntade sorgebudskapet att Henrik Wergeland skilts hädan, blott 37 år gammal. In i det sista hade han, ehuru redan märkt av döden, fullföljt sin oegennyttiga kamp för judarnas sak. På sjuksängen skrev han t. ex. de sista dikterna i »Jødinden, elleve blomstrende Tornekviste», liksom den tidigare, stortinget tillägnade diktcykeln »Jøden», en diktsamling som visserligen delat tendensdikters vanliga öde att snabbt åldras men dock äger partier av oförgänglig skönhet. Att Wergeland så hängivet in i döden förblev de judeemancipatoriska idéerna trogen är en av orsakerna till att de svenska judarnas hyllning åt hans minne vann en så allmän tillslutning.
En annan orsak är den underbara kraft varmed liberalismens stora idéer grepo dåtidens bildade män och kvinnor, särskilt de unga. Med en änförelse, som mången i realpolitikens och maktfilosofiens tidevarv funnit löjlig, togo de del av snart sagt alla undertryckta folks eller religionsbekännares frihetssträvanden. Det är betecknande, att då judesaken första gången debatterades i stor- tinget, den 9 sept. 1842, blev stortingspresidenten så rörd över de »herlige Taler», — Wergelands ord till Warburg — att han upprepade gånger brast i gråt och att underrättelsen om att den för grundlagsändring föreskrivna kvalificerade majoriteten icke uppnåtts mottogs med visslingar från åhörarläktaren, så att han måste kalla till ordningen.
Till några judemassakrer kom det visserligen icke men väl till pöbeldemonstrationer framför ett stort antal misshagliga personers hus med ty åtföljande krossande av fönsterrutor. Hos mosaiska församlingens ordförande, Aron Levi Lamm, utslogos en kväll 34 fönsterrutor, statssekreterare Skogman, som kontrasignerat juniförordningen, fick två gånger sina fönster bombarderade med stenar o. s. v.
Slutligen ansåg sig regeringen tvungen att delvis annullera nämnda förordning, men de ofrälse stånden vid 1840—41 års riksdag funno ej denna eftergift tillräcklig utan krävde hela förordningens fullständiga upphävande, vilket konungen emellertid avslog. Det mål, som hägrat för kristna och judiska emancipationsvänner, judarnas likaberättigande med övriga medborgare, syntes vika undan i ett avlägset fjärran.
Under intryck av dessa för judeemancipationens vänner nedslående händelser sammanslöto sig den 17 jan. 1841 sex judiska unga män i Stockholm på initiativ av musikbokhandlaren Abr. Hirsch till en förening, kallad »I. I.» (»Judiska intresset») för att med alla moraliska medel kämpa för den judiska saken. Samfundets existens skulle ej få yppas för någon, som ej tillhörde detsamma.Vid årets slut omfattade det 16 medlemmar, av vilka fyra i Göteborg, och tio år senare 26, av vilka 11 tillhörde filialföreningen i Göteborg.
Dess protokoller och handlingar 1841—1851, vilka godhetsfullt ställts till min disposition av direktör Otto Hirsch, Abr. Hirschs son — föreningens övriga papper hava tyvärr förkommit — giva en ingående inblick i samfundets verksamhetsmetoder och arbetsresultat under nämnda tidsskede, ett så mycket intressantare studium, som »I. I.» (»Judiska intresset») inneslöt eliten av dåtidens bildade svensk-judiska ungdom, som önskade »likhet inför lagen med våra kristna bröder och förbättrandet av de institutioner inom vår församling, som i borgerligt, sedligt och religiöst avseende äro av vikt för oss» (M. R. Henriques’ ord i revisionsberättelsen för föreningens fjärde arbetsår).
Under denna period har I. I. (»Judiska intresset») utvecklat en intensiv verksamhet. Det har, ehuru naturligtvis aldrig i eget namn utan endast anonymt eller i den eller de ledamöters, som mottagit föreningens uppdrag, bemött talrika jude- resp. emancipationsfientliga tidningsartiklar, författat och spritt emancipationsvänliga agitationsartiklar i pressen eller där låtit införa uppsatser och utrikesnyheter, som befrämjat emancipationssaken genom att undergräva de judefientliga vanföreställningarna eller genom att göra allmänheten underkunnig om emancipationsverkets framsteg i utlandet; det har givit judevänliga skribenter material för deras verksamhet, låtit översätta lämplig utländsk litteratur och påverkat eller sökt påverka riksdagens beslut genom spridandet av densamma inom riksdagskretsar och genom samtal med ledande politici och publicister. Genom av enskilda medlemmar eller dem närstående personer väckta förslag på församlingsstämmorna eller skrivelser till mosaiska församlingens föreståndare har slutligen I. I. på ett betydelsefullt sätt påverkat det judiska församlingslivets utveckling.
De ledande männen i 1.1 (»Judiska intresset»), representerade en annan typ än den gamla generationens svenska judar, ur vilkas krets ännu föreståndarna togos. Vanan att tillhöra ett förtryckt och smutskastat folk hade s. a. s. gått det äldre släktet i blodet, det räknade ständigt med möjligheten av ett förvärrande av situationen, och försiktighet blev därför det förhärskande draget i dess politik. Israel vore en kvinna, menade man, ju mindre det talades om henne, dess bättre. Sökte man erhålla utvidgade rättigheter, så skedde det genom arbete i det tysta. Ej sällan förutsatte man att dessa rättigheter rent av måste köpas och handlade därefter. Hade icke »skyddsjuden» för en penningsumma måst tillhandla sig det »skyddsbrev», som skänkte honom vistelserätt och en viss näringsfrihet i det kristna samhället?
De unga männen i I. I. (»Judiska intresset») trädde i medveten opposition mot dessa metoder och betraktelsesätt. Själva kände de sig som jämnbördiga med landets övriga invånare och betraktade därför sin nesliga undantagsställning som en skriande orättvisa mot dem själva och som en skymf mot människosläktets höghet. Lika förvissade som de voro om rättfärdigheten av sina krav, lika övertygade voro de om att dessa, alla fördomar och privata konkurrenshänsyn till trots, förr eller senare måste segra och att därför den judiska saken endast kunde vinna på att dragas fram i ljuset, ventileras och diskuteras.
Typiska barn av sin tid, sågo de i judendomen ingenting annat än en religion och betraktade varje framgång för judeemancipationen som en seger för trosfrihetens heliga sak. Kärleken till denna fäderneärvda religion, vars ceremoniella bruk och kultformer de dock i stor utsträckning önskade modernisera, sammansmälte hos dem med kärleken till tidens stora liberala och humana idéer. Då de kämpade för judendomens sak, kämpade de också för dem.
Med varmaste sympati och beundran följde de den oförtrutna kamp, som Henrik Wergeland, dåtidens störste och mest älskade norske skald, på vers och prosa, genom broschyrer och i pressen kämpade för utplånandet av den norska grundlagens bestämmelse: »Jøder er fremdeles udelukkede fra Adgang til Riget». Som människor och judar kände de sig lika upprörda över detta stadgande, enligt vilket varje jude, som beträdde Norges jord, skulle behandlas som en pestsmittad eller en förbrytare. Men detta grundlagsbud hade dessutom en mycket stor betydelse för den svenska judeemancipationens framgång eller nederlag.
Att den konstitution, som de svenska liberalerna plägade lovprisa som den friaste och mest demokratiska i Eu- ropa, innehöll en dylik bestämmelse, var nämligen alltifrån Norges förening med Sverige ett ständigt återkommande och för judarnas fiender välkommet argument i den politiska diskussionen om de svenska judarnas rättsliga ställning.
Genom ett brev till mosaiska församlingens i Stockholm föreståndare, daterat den 9 juli 1841, trädde Wergeland veterligen första gången i förbindelse med de svenska judarna. Han meddelade här, att han var sysselsatt med en försvarsskrift för judarna, »Indlæg i Jødesagen», att han därför trätt i förbindelse med vissa framstående judar i Tyskland, d:r Riesser i Hamburg och d:r Steinheim i Altona, och att han i tidningen »Den Konstitutionelle» låtit införa ett öppet brev till stortingspresidenten, vilket tillsänts honom av en lärd »mosait» i Danmark och förmodligen författats av Steinheim; han vore tacksam för upplysning om huruvida man bland judarna i Sverige kunde finna exempel på medborgerlig frikostighet, sådana som exempelvis »den kjöbenhavnske Meyer, som med al sin mosaiske Ortodoxi dog saa nyeligen i sine månge Legater betænkte ogsaa kristne elgjörenhedsindretninger».
Föreståndarna svarade, att bland de fåtaliga judarna i Sverige visserligen ej funnits något motstycke till Meyer men att många av dessa i sina testamenten donerat betydande belopp till kristna församlingars fattiga, de anförde exempel på svenska judars frikostighet mot kristna institutioner och kristna nödlidande och dröjde särskilt vid H. Heilborn, vars i filantropiskt syfte på olika orter inrättade s. k. soppkokningsanstalter, en föregångare till senare tiders folkkök, vunnit allmänt erkännande, som bl. a. tagit sig uttryck i en vid pågående riksdag väckt motion om statspension åt deras upphovsman.
De skildrade judarnas verksamhet som fabrikanter och hantverkare och anförde slutligen ett skriftligt utlåtande av framlidne underståthållaren i Stockholm Olof af Wannqvist sedermera citerat i Wergelands »Indlæg» — att under de 28 år, han varit huvudstadens polismästare, ingen enda jude anklagats för mord, stöld, äktenskapsbrott eller fylleri.
Strax därefter trädde två av I. I:s mest aktiva medlemmar i skriftlig förbindelse med Wergeland, nämligen med. d:r Jacob Levertin i Stockholm och danske konsuln Michael Warburg i Göteborg. Wergelands brev till dem äro i avskrift eller original bevarade i föreningens protokollsböcker, där likaså kopiorna av de båda svenska judarnas skrivelser finnas. Denna korrespondens, för vilken här ej närmare kan redogöras — Wergelands brev till Warburg, inalles 25 stycken, ha för övrigt så gott som alla av professor Karl Warburg, Michael Warburgs son, publicerats i »Nyt norsk Tidsskrift» 1878 — blev bl. a. därigenom av viss betydelse, att Wergeland genom I. I:s och framför allt Warburgs verksamhet erhöll en del material, särskilt avskrifter av officiella aktstycken, som kom att spela en viktig roll vid judefrågans behandling i stortinget.
Då t.ex. Norges konsul i Holland, vars utlåtande rörande judarna i detta land de norska myndigheterna infordrat, i st. f. ett objektivt ämbetsutlåtande avgivit en judefientlig smädeskrift, satte sig I. I. genom holländska judar i förbindelse med myndigheterna i Nederländerna och skaffade så från samtliga där fungerande ministrar synnerligen fördelaktiga intyg rörande de holländska judarnas medborgerliga egenskaper samt en förklaring från den berömde general Chassé, som år 1832 med lysande tapperhet värjt Antwerpens citadell mot fransmännen, att de talrika judiska soldater, som under denna kamp stått under hans kommando, avlagt de största prov på mod, trohet och disciplin, vårföre han såsom man av ära ville avgiva den försäkran, att om hans framskridna ålder tilläte honom att göra ännu ett fälttåg, han skulle skatta sig lycklig, om han finge flera tusende av dessa tappra soldater under sitt befäl. Intyg av denna art måste naturligtvis bliva av betydelse för judefrågans utveckling ej blott i Norge utan även i Sverige.
Så kom juli 1845, det länge väntade sorgebudskapet att Henrik Wergeland skilts hädan, blott 37 år gammal. In i det sista hade han, ehuru redan märkt av döden, fullföljt sin oegennyttiga kamp för judarnas sak. På sjuksängen skrev han t. ex. de sista dikterna i »Jødinden, elleve blomstrende Tornekviste», liksom den tidigare, stortinget tillägnade diktcykeln »Jøden», en diktsamling som visserligen delat tendensdikters vanliga öde att snabbt åldras men dock äger partier av oförgänglig skönhet. Att Wergeland så hängivet in i döden förblev de judeemancipatoriska idéerna trogen är en av orsakerna till att de svenska judarnas hyllning åt hans minne vann en så allmän tillslutning.
En annan orsak är den underbara kraft varmed liberalismens stora idéer grepo dåtidens bildade män och kvinnor, särskilt de unga. Med en änförelse, som mången i realpolitikens och maktfilosofiens tidevarv funnit löjlig, togo de del av snart sagt alla undertryckta folks eller religionsbekännares frihetssträvanden. Det är betecknande, att då judesaken första gången debatterades i stor- tinget, den 9 sept. 1842, blev stortingspresidenten så rörd över de »herlige Taler», — Wergelands ord till Warburg — att han upprepade gånger brast i gråt och att underrättelsen om att den för grundlagsändring föreskrivna kvalificerade majoriteten icke uppnåtts mottogs med visslingar från åhörarläktaren, så att han måste kalla till ordningen.
