HENRIK WERGELAND OCH DE SVENSKA JUDARNA
En tidsbild från liberalismens genombrottsår
Av Hugo Valentin
DEL II
På I. Ls (»Judiska intresset») sammanträde den 30 juli 1845 hemställde Abr. Hirsch, att man på något sätt skulle hedra den ädle Wergelands minne, varefter Lipman Lip-manson, lärare vid mosaiska församlingens gosskola, föreslog, att föreningen skulle sätta sig i spetsen för en insamling bland Sveriges och Danmarks judar för resandet av ett monument över skaldens grav.
Förslaget bifölls enhälligt, och en kommitté tillsattes för ändamålet, vilken i Stockholm kraftigt understöddes 637 av grosshandlaren Wilh. Benedicks, i Göteborg av Warburg och i Köpenhamn av med. d:r, sedermera professor Ballin. Inom kommittén synes Hirsch varit den drivande kraften.
De norska myndigheternas bifall vann man utan svårighet, sedan Levertin, som var insamlingskommitténs ordförande, trätt i skriftlig förbindelse med Wergelands vän och meningsfrände sorenskriver Sørensen och med pastor Björn, som var gift med Wergelands änka.
Efter någon tvekan förkastade kommittén föreningens Stockholmsavdelnings beslut att resa ett gravmonument av granit och beslöt i stället att låta resa ett av järn, gjutet på Ludvigsbergs verkstad av ingenjör Jacques Lamm. Denne hade erbjudit sig att, om han finge lejdebrev till Kristiania, själv besörja monumentets resande på skaldens grav, och man ansåg det högst önskvärt med hänsyn till de i Norge rådande judefientliga vanföreställningarna, att en jude, som tillika var en av Sveriges första järngjutare, finge sig detta uppdrag anförtrott.
Den 22 okt. 1847 ägde monumentets högtidliga avtäckning rum på en plan vid Ludvigsbergs gjuteri. Närvarande voro omkring 80 personer, dels subskribenter, dels ett antal för judeemancipationen intresserade ämbetsmän och publicister såsom Stockholms överståthållare Jakob Vilhelm Sprengtporten, presidenten Karl David Skogman, generalpostdirektör Hugo Adolf Hamilton, norske statsministern i Stockholm Fredrik Due, Wergelands vän skalden Arvid August Afzelius, som nu var prost i Enköping, d:r Karl Anton Wetterberg (»Onkel Adam»), kammarjunkarna Pontin och Liljenstolpe, den förre författare av flera uppmärksammade broschyrer och tidningsartiklar i judefrågan, den senare riddarhusets kanske varmaste förespråkare av judeemancipationen, med flera liberala koryféer.
Efter någon tvekan förkastade kommittén föreningens Stockholmsavdelnings beslut att resa ett gravmonument av granit och beslöt i stället att låta resa ett av järn, gjutet på Ludvigsbergs verkstad av ingenjör Jacques Lamm. Denne hade erbjudit sig att, om han finge lejdebrev till Kristiania, själv besörja monumentets resande på skaldens grav, och man ansåg det högst önskvärt med hänsyn till de i Norge rådande judefientliga vanföreställningarna, att en jude, som tillika var en av Sveriges första järngjutare, finge sig detta uppdrag anförtrott.
Den 22 okt. 1847 ägde monumentets högtidliga avtäckning rum på en plan vid Ludvigsbergs gjuteri. Närvarande voro omkring 80 personer, dels subskribenter, dels ett antal för judeemancipationen intresserade ämbetsmän och publicister såsom Stockholms överståthållare Jakob Vilhelm Sprengtporten, presidenten Karl David Skogman, generalpostdirektör Hugo Adolf Hamilton, norske statsministern i Stockholm Fredrik Due, Wergelands vän skalden Arvid August Afzelius, som nu var prost i Enköping, d:r Karl Anton Wetterberg (»Onkel Adam»), kammarjunkarna Pontin och Liljenstolpe, den förre författare av flera uppmärksammade broschyrer och tidningsartiklar i judefrågan, den senare riddarhusets kanske varmaste förespråkare av judeemancipationen, med flera liberala koryféer.
Bland de inbjudna voro även Abr. Salmson, som efter teckning av Chiewitz gjort modellen till monumentet, och samtliga i Stockholm varande norska kanslitjänstemän. Lipmanson, som höll det stora högtidstalet, var en verklig vältalare i tidens något yppiga stil. Ursprungligen en från Danmark invandrad vävargesäll hade han själv förvärvat sig sin bildning.
Det svenska språket behärskade han suveränt. Hans klangfulla stämma bar hans ord vida, och hans varma känsla adlade hans föredrag. Aven som improvisator lär han varit utomordentlig. Annu berättar traditionen om hans sällsynta retoriska gåvor och om det mod varmed han under 1848 års antisemitiskt färgade oroligheter i. huvudstaden djärvt harangerade den på riddarhustorget församlade pöbeln.
Nu skildrade han med djupt kända ord judarnas tacksamhet mot Wergeland och deras hopp om slutlig seger för de toleransens idéer, som denne förfäktat. Därefter skildrade Afzelius sin bortgångne väns arbete i patriotismens och människokärlekens tjänst och uppläste en versifierad hyllning till hans minne.
Därefter tackade statsminister Due å egna och, såsom han uttryckte sig, »paa de fleste av mine oplyste, fordomsfrie Landsmænds Vegne» för den hedersbevisning, judarna ägnat den dem personligen obekante skalden, och uttalade sin förhoppning, att grundlagens förbud mot judars vistande i Norge, »denne Rustplet paa vor Forfatnings blanke Skjold», snart måtte bliva utplånad.
»Paa norsk Grund», så slutade han, »paa det Sted, hvor dette Monument kneiser, vil den icke længer banlyste Jøde ved siden av den Krands, som Nordmanden flætter sin Yndlings-skjald, da selv kunne nedlægge sin for Menneskevennen, Jødevennen Henrik Wergeland». Slutligen framsteg kyrkoherde N. J. Ekdahl, ehuru ej därtill uppmanad, och skildrade Wergelands politiska verksamhet i Norge.
Minnesvården är byggd i gotisk monumentstil, som då var modern — det år 1868 av svenska armén över Karl XII resta Fredriksh aidsmonumentet är ett prov på samma estetiska moderiktning. I rummet mellan de fyra strävpelarna var Wergelands byst placerad. Den föreställer skalden sådan han såg ut under de sista åren av sitt liv, då han från sitt sjukläger ledde kampen för judarnas mänskliga rättigheter. På minnesvårdens framsida läses: »Henrik Wergeland f. 1808, d. 1845, den utrættelige Kæmper for Menneskets og Borgerens Frihed og Ret». På dess frånsida står: »Taknemmelige jöder udenfor Norriges Grendser reiste ham dette Minde 1847».
Av judeemancipationens motståndare betraktades avtäckningshögtidligheterna naturligtvis med oblida ögon, vilket också kom till synes i några huvudstadstidningar. Tidningen »Tiden» talade om »festen i Skinnarviken för judeälskaren och svenskhataren Henrik Wergeland» och uttalade sin förvåning över att Sprengtporten och Hamilton, vilka som litterärt bildade män borde haft kännedom om vad som tilldragit sig i Norge, Ekdahl, som länge vistats därstädes, och Afzelius, vilken vore känd som svensk patriot, hade velat vara närvarande.
Judarna åter hade gjort klokt i att »kittla representanter i bägge rikena med ådagaläggandet av den ära och berömmelse, som kan skördas på judarnas emancipation. Om man därföre icke får någon minnesvård av egna landsmän, så erhåller man henne åtminstone genom judarnas försorg».
Planen att Jacques Lamm skulle i Kristiania ombesörja resandet av momentet, vilket strax efter avtäckningen sänts till Norge, blev, ovisst varför, icke realiserad, och saken fick anstå ända till Lipman Lipmansön slutet av följande år, då norska Studenter-samfundet tog saken i sin hand. Genom ett brev från sin ordförande kandidat Joh. Friis till insamlingskommitténs ordförande inbjöd samfundet denne och andra ev. hågade svenska judar att närvara vid de festligheter, som skulle äga rum vid monumentets avtäckning i Kristiania.
Man hade tänkt, att denna skulle försiggå den 17 maj, »icke mindst», skrev Friis, »fordi, man betragter den afdöde Digters Virken for Deres ædle men ulykkelige Folk som en av de skjønneste Sider ved hans Bestræbelser for vor Friheds udvikling i dess Sandhed». Men då genom missförstånd eller slarv den för länge sedan beslutna inbjudan till judarna icke avgått, beslöt Studentersamfundet enhälligt att uppskjuta festen till den 17 juni, skaldens födelsedag, på det att man måtte kunna hinna skaffa lejdebrev åt de inbjudna judiska gästerna och dessa
Det svenska språket behärskade han suveränt. Hans klangfulla stämma bar hans ord vida, och hans varma känsla adlade hans föredrag. Aven som improvisator lär han varit utomordentlig. Annu berättar traditionen om hans sällsynta retoriska gåvor och om det mod varmed han under 1848 års antisemitiskt färgade oroligheter i. huvudstaden djärvt harangerade den på riddarhustorget församlade pöbeln.
Nu skildrade han med djupt kända ord judarnas tacksamhet mot Wergeland och deras hopp om slutlig seger för de toleransens idéer, som denne förfäktat. Därefter skildrade Afzelius sin bortgångne väns arbete i patriotismens och människokärlekens tjänst och uppläste en versifierad hyllning till hans minne.
Därefter tackade statsminister Due å egna och, såsom han uttryckte sig, »paa de fleste av mine oplyste, fordomsfrie Landsmænds Vegne» för den hedersbevisning, judarna ägnat den dem personligen obekante skalden, och uttalade sin förhoppning, att grundlagens förbud mot judars vistande i Norge, »denne Rustplet paa vor Forfatnings blanke Skjold», snart måtte bliva utplånad.
»Paa norsk Grund», så slutade han, »paa det Sted, hvor dette Monument kneiser, vil den icke længer banlyste Jøde ved siden av den Krands, som Nordmanden flætter sin Yndlings-skjald, da selv kunne nedlægge sin for Menneskevennen, Jødevennen Henrik Wergeland». Slutligen framsteg kyrkoherde N. J. Ekdahl, ehuru ej därtill uppmanad, och skildrade Wergelands politiska verksamhet i Norge.
Minnesvården är byggd i gotisk monumentstil, som då var modern — det år 1868 av svenska armén över Karl XII resta Fredriksh aidsmonumentet är ett prov på samma estetiska moderiktning. I rummet mellan de fyra strävpelarna var Wergelands byst placerad. Den föreställer skalden sådan han såg ut under de sista åren av sitt liv, då han från sitt sjukläger ledde kampen för judarnas mänskliga rättigheter. På minnesvårdens framsida läses: »Henrik Wergeland f. 1808, d. 1845, den utrættelige Kæmper for Menneskets og Borgerens Frihed og Ret». På dess frånsida står: »Taknemmelige jöder udenfor Norriges Grendser reiste ham dette Minde 1847».
Av judeemancipationens motståndare betraktades avtäckningshögtidligheterna naturligtvis med oblida ögon, vilket också kom till synes i några huvudstadstidningar. Tidningen »Tiden» talade om »festen i Skinnarviken för judeälskaren och svenskhataren Henrik Wergeland» och uttalade sin förvåning över att Sprengtporten och Hamilton, vilka som litterärt bildade män borde haft kännedom om vad som tilldragit sig i Norge, Ekdahl, som länge vistats därstädes, och Afzelius, vilken vore känd som svensk patriot, hade velat vara närvarande.
Judarna åter hade gjort klokt i att »kittla representanter i bägge rikena med ådagaläggandet av den ära och berömmelse, som kan skördas på judarnas emancipation. Om man därföre icke får någon minnesvård av egna landsmän, så erhåller man henne åtminstone genom judarnas försorg».
Planen att Jacques Lamm skulle i Kristiania ombesörja resandet av momentet, vilket strax efter avtäckningen sänts till Norge, blev, ovisst varför, icke realiserad, och saken fick anstå ända till Lipman Lipmansön slutet av följande år, då norska Studenter-samfundet tog saken i sin hand. Genom ett brev från sin ordförande kandidat Joh. Friis till insamlingskommitténs ordförande inbjöd samfundet denne och andra ev. hågade svenska judar att närvara vid de festligheter, som skulle äga rum vid monumentets avtäckning i Kristiania.
Man hade tänkt, att denna skulle försiggå den 17 maj, »icke mindst», skrev Friis, »fordi, man betragter den afdöde Digters Virken for Deres ædle men ulykkelige Folk som en av de skjønneste Sider ved hans Bestræbelser for vor Friheds udvikling i dess Sandhed». Men då genom missförstånd eller slarv den för länge sedan beslutna inbjudan till judarna icke avgått, beslöt Studentersamfundet enhälligt att uppskjuta festen till den 17 juni, skaldens födelsedag, på det att man måtte kunna hinna skaffa lejdebrev åt de inbjudna judiska gästerna och dessa
i rätt tid kunna infinna sig.
Inbjudan mottogs med största tacksamhet. Till att vid festligheterna representera det från Norge bannlysta judiska folket utsågos Levertin, Lipmanson och med. d:r Axel Lamm, den sistnämnde en av I. I:s (»Judiska intresset») verksammaste ledamöter, sedermera skildrad i »Tjänstekvinnans son»av Aug. Strindberg, som blev informator i hans familj.
Den 17 juni ingick med strålande solsken. I procession med musikkår och sångkör i spetsen gick man från börsen, där deltagarna samlats, till kyrkogården. Av utrymmesskäl hade blott omkring 1.500 personer fått tillträde dit, men runt omkring dem böljade en väldig människomassa. Den svenska och norska flaggan vajade på var sin sida om det ännu ej avhöljda monumentet.
Efter avsjungandet av en för tillfället författad sång bestegs talarstolen av Friis, som talade över Wergelandsminnet och, som naturligt var, länge dröjde vid skaldens kamp mot vad talaren kallade »vor Grundlovs Forbud imod Folket med den smerterige Historie, imod det gjen-nem Aartusinder forfulgte og forhaanede Israels Folk».
Sedan därefter monumentet avtäckts, framträdde Lipmanson och hyllade vältaligt Wergeland såsom de judefientliga fördomarnas ädle bekämpare. »O», utropade han, »att jag hade de av fördom förblindade inför mig här, på detta fridlysta ställe, ansikte mot ansikte för att lugnt få rikta några fridens ord till dem. Denna jord, skulle jag säga, är vår gemensamma moder; däruppe i de osynliga rymderna bor vår gemensamma Fader. Bröder! Varför haten I oss? Kasten bort fördomens täta slöja! Betrakten oss! Har ej skaparens mästarhand satt sin prägel på våra ansikten såsom på edra?»
Här gjorde talaren ofrivilligt ett uppehåll. Solen belyste i detta ögonblick hela hans gestalt. Han var en man av nordiskt utseende liksom de kringstående
Inbjudan mottogs med största tacksamhet. Till att vid festligheterna representera det från Norge bannlysta judiska folket utsågos Levertin, Lipmanson och med. d:r Axel Lamm, den sistnämnde en av I. I:s (»Judiska intresset») verksammaste ledamöter, sedermera skildrad i »Tjänstekvinnans son»av Aug. Strindberg, som blev informator i hans familj.
Den 17 juni ingick med strålande solsken. I procession med musikkår och sångkör i spetsen gick man från börsen, där deltagarna samlats, till kyrkogården. Av utrymmesskäl hade blott omkring 1.500 personer fått tillträde dit, men runt omkring dem böljade en väldig människomassa. Den svenska och norska flaggan vajade på var sin sida om det ännu ej avhöljda monumentet.
Efter avsjungandet av en för tillfället författad sång bestegs talarstolen av Friis, som talade över Wergelandsminnet och, som naturligt var, länge dröjde vid skaldens kamp mot vad talaren kallade »vor Grundlovs Forbud imod Folket med den smerterige Historie, imod det gjen-nem Aartusinder forfulgte og forhaanede Israels Folk».
Sedan därefter monumentet avtäckts, framträdde Lipmanson och hyllade vältaligt Wergeland såsom de judefientliga fördomarnas ädle bekämpare. »O», utropade han, »att jag hade de av fördom förblindade inför mig här, på detta fridlysta ställe, ansikte mot ansikte för att lugnt få rikta några fridens ord till dem. Denna jord, skulle jag säga, är vår gemensamma moder; däruppe i de osynliga rymderna bor vår gemensamma Fader. Bröder! Varför haten I oss? Kasten bort fördomens täta slöja! Betrakten oss! Har ej skaparens mästarhand satt sin prägel på våra ansikten såsom på edra?»
Här gjorde talaren ofrivilligt ett uppehåll. Solen belyste i detta ögonblick hela hans gestalt. Han var en man av nordiskt utseende liksom de kringstående
norrmännen, hans huvud var ljuslätt och hans gestalt högväxt. Det var ett ögonblick av överväldigande verkan, oförgätligt för dem som upplevde det. Ett ändlöst jubel brusade från alla håll mot talaren från de samlade människomassorna.
»Och denna enkla minnesvård», så slutade Lipmanson sitt tal, »rest av några israeliters djupa och innerliga beundran och tacksamhet, manar oss ej allenast att minnas utan även att glömma. Om även alla de tunga bojor, som under årtusenden fjättrat mina trosbröder, liksom genom ett trollslag skulle försvinna, de djupa sår, de blodiga ärr, som fjättrarna efterlämnat, försvinna dock ej så fort. Och likväl bjuda vi handen till glömska.
Glömma vilja vi en förfluten tid, så rik på tårar och förtryck, glömma alla de gräsliga kval, som våra förfäder lidit, därföre att de av samvete och heder ansågo sig förhindrade att med munnen bekänna, vad hjärtat ej kände. — O, så glömmen även I! Låten ej barnen lida för vad fäderna brutit! Endast få blad äro ännu oskrivna i den bok, varest broderns skuld mot brodern är upptecknad. Måtte människokärlekens hand snart slunga denna olycksdigra bok med dess blodiga skrift uti glömskans flod!
När enligt den heliga skrift vår stamfader Jakob vid sitt avsked från Laban slöt ett förbund med denne, uppreste de en minnesvård emellan sig, och de märkliga ord, som därvid yttrades, tillropar även jag er i denna högtidliga stund, I ädle norrmän: »Denna sten må vara ett evinnerligt vittne, att jag icke drager förbi den till dig eller du till mig i ondo».
Och snart skall då den tid komma, då kärleken blir en sanning. Då skall mänskligheten fira en stor avtäckningsfest. Hand i hand skola bröderna då samlas kring en grav, en helt annan än denna, fördomens grav. För våra blickar skall då avtäckas en minnesvård: sanningens förklarade gestalt. Wergelands ande skall då fira sin skönaste triumf i ljusets regioner, med välbehag skåda ner och välsigna det nya förbund, som redan under hans jordiska vistelse av honom förbereddes. Att denna tid snart måtte inträffa, det är heliga önskningar, heliga förhoppningar, värdiga att hysas och uttalas av oss alla vid skalden, frihets- och människovännen Wergelands grav.»
Efter avtäckningshögtidligheterna vidtog Studentersamfundets festmiddag, i vilken omkring 150 personer deltogo. De judiska hedersgästerna hälsades här av kandidat I. Smidt som »Mænd av den mosaiske Tro og Brødre, thi», yttrade han med en för studentliberalismens tidevarv typisk vändning, »tillader studenten, der i enhver ædel og frisindet Månd — der med frisk og ungdommelig Livsanskuelse har hævet Blikket ud over Døgnets Smaaligheder — skuer en Broder, at kalde og hilse eder med dette os kjære Navn».
Han uttalade den förhoppningen, att tros-och samvetsfrihetens sak snart skulle segra i Norge, så att detta land ej längre måtte på grund av en grundlagsparagraf berövas goda borgare av den stam, som trots ovärdig behandling, förtryck och förföljelse dock alltid framalstrat män, vilka som bärare av mänsklighetens ädlaste idéer stått vid sidan av nationernas yppersta, och utbringade till slut ett leve för de närvarande judarna. Statsrevisor Daa, en av judesakens i Norge främsta förkämpar, talade för judarnas likaberättigande med de kristna.
Han skildrade hemlöshetens martyrium, varvid han ej underlät att, såsom bruket var vid dåtidens liberala banketter, hylla de för sin frihet kämpande polackernas hjältedater, och betecknade det som enomänsklighet att förvägra judarna tillträde till riket. »Dersom det norske Folk hidintil har staaet efter alle Jordklodens Nationer i Erkjendelsen av denne Pligt imod Jøderne, saa give Gud, at det maatte antage et mildere Sind, førend det faar Aarsag til at bede om andres Barmhjertighed!» Av övriga tal märktes särskilt ett av den ryktbare hegelianen Monrad, som här gjorde gällande, att man just i egenskap av verkligt kristen, genomträngd av evangeliets milda anda, måste räcka juden sin broderliga hand.
Att den norska opinionen rönt inverkan av de tre svenska judarnas uppträdande i landet är otvivelaktigt. Vid Wergelands grav och vid Studentersamfundets fest framstodo de för de närvarande norrmännen, av vilka högst få någonsin sett, än mindre lärt känna en jude, såsom levande dementier av de rådande judefientliga vanföreställningarna. Också blevo de allmänt hyllade i den norska huvudstaden. Vid sin avresa därifrån riktade de genom tidningarna en tacksam avskedshälsning till dess befolkning.
Då några månader senare Studenter-samfundets ordförande och en annan norrman, adjunkt Knudsen, besökte Stockholm, anordnade Lamm, Levertin och Lipmanson en fest för dem, vari bland andra flera för judeemancipationen intresserade författare och journalister deltogo. Då den bekante skriftställaren och runologen Geo Stephens vid detta tillfälle föreslog en skål för judarnas återkomst till Palestina och den judiska nationaliteten, uppträdde Lipmanson och protesterade mot den av Stephens förfäktade »nationella idén».
Av de många andra talen som här höllos, märktes särskilt ett av överstelöjtnant Gustav Hierta, en av jude- emancipationens varmaste anhängare i Sverige, som med anledning av att dagens post bringat underrättelse om ungrarnas seger över ryssarna vid Waitzen föreslog en skål för de ungerska judarna, som hjältemodigt deltagit i frihetskampen, och för ungrarnas framgång.
Två år senare upphävdes den omstridda grundlagsparagrafen genom stortingets beslut och konungens sanktion. Över allt gav man med rätta Henrik Wergeland äran därav. Han var det som tänt den strid, som nu krönts med seger, hans »Indlæg» utgjorde det tyngst vägande ord, som på skandinaviskt tungomål uttalats till judeemancipationens förmån, och hans diktsamlingar »Jøden» och »Jødinden» kommo efter hans död att spela en liknande roll för judarnas rättsliga ställning i Norge som sedan »Onkel Toms stuga» för negrernas emancipation i Amerika.
Men av de män, som vid hövdingens sida och i hans fotspår kämpade med i denna strid, förtjäna även de svenska judarna och särskilt medlemmarna av I. I (»Judiska intresset») att nämnas såväl för sitt arbete under skaldens livstid som för vad de uträttade efter hans död.
Förvisso hava de ej på ett värdigare sätt kunnat hedra hans minne än genom den insats i hans anda, varigenom de, om än på en blygsam plats, främjat framgången av hans verk.
»Och denna enkla minnesvård», så slutade Lipmanson sitt tal, »rest av några israeliters djupa och innerliga beundran och tacksamhet, manar oss ej allenast att minnas utan även att glömma. Om även alla de tunga bojor, som under årtusenden fjättrat mina trosbröder, liksom genom ett trollslag skulle försvinna, de djupa sår, de blodiga ärr, som fjättrarna efterlämnat, försvinna dock ej så fort. Och likväl bjuda vi handen till glömska.
Glömma vilja vi en förfluten tid, så rik på tårar och förtryck, glömma alla de gräsliga kval, som våra förfäder lidit, därföre att de av samvete och heder ansågo sig förhindrade att med munnen bekänna, vad hjärtat ej kände. — O, så glömmen även I! Låten ej barnen lida för vad fäderna brutit! Endast få blad äro ännu oskrivna i den bok, varest broderns skuld mot brodern är upptecknad. Måtte människokärlekens hand snart slunga denna olycksdigra bok med dess blodiga skrift uti glömskans flod!
När enligt den heliga skrift vår stamfader Jakob vid sitt avsked från Laban slöt ett förbund med denne, uppreste de en minnesvård emellan sig, och de märkliga ord, som därvid yttrades, tillropar även jag er i denna högtidliga stund, I ädle norrmän: »Denna sten må vara ett evinnerligt vittne, att jag icke drager förbi den till dig eller du till mig i ondo».
Och snart skall då den tid komma, då kärleken blir en sanning. Då skall mänskligheten fira en stor avtäckningsfest. Hand i hand skola bröderna då samlas kring en grav, en helt annan än denna, fördomens grav. För våra blickar skall då avtäckas en minnesvård: sanningens förklarade gestalt. Wergelands ande skall då fira sin skönaste triumf i ljusets regioner, med välbehag skåda ner och välsigna det nya förbund, som redan under hans jordiska vistelse av honom förbereddes. Att denna tid snart måtte inträffa, det är heliga önskningar, heliga förhoppningar, värdiga att hysas och uttalas av oss alla vid skalden, frihets- och människovännen Wergelands grav.»
Efter avtäckningshögtidligheterna vidtog Studentersamfundets festmiddag, i vilken omkring 150 personer deltogo. De judiska hedersgästerna hälsades här av kandidat I. Smidt som »Mænd av den mosaiske Tro og Brødre, thi», yttrade han med en för studentliberalismens tidevarv typisk vändning, »tillader studenten, der i enhver ædel og frisindet Månd — der med frisk og ungdommelig Livsanskuelse har hævet Blikket ud over Døgnets Smaaligheder — skuer en Broder, at kalde og hilse eder med dette os kjære Navn».
Han uttalade den förhoppningen, att tros-och samvetsfrihetens sak snart skulle segra i Norge, så att detta land ej längre måtte på grund av en grundlagsparagraf berövas goda borgare av den stam, som trots ovärdig behandling, förtryck och förföljelse dock alltid framalstrat män, vilka som bärare av mänsklighetens ädlaste idéer stått vid sidan av nationernas yppersta, och utbringade till slut ett leve för de närvarande judarna. Statsrevisor Daa, en av judesakens i Norge främsta förkämpar, talade för judarnas likaberättigande med de kristna.
Han skildrade hemlöshetens martyrium, varvid han ej underlät att, såsom bruket var vid dåtidens liberala banketter, hylla de för sin frihet kämpande polackernas hjältedater, och betecknade det som enomänsklighet att förvägra judarna tillträde till riket. »Dersom det norske Folk hidintil har staaet efter alle Jordklodens Nationer i Erkjendelsen av denne Pligt imod Jøderne, saa give Gud, at det maatte antage et mildere Sind, førend det faar Aarsag til at bede om andres Barmhjertighed!» Av övriga tal märktes särskilt ett av den ryktbare hegelianen Monrad, som här gjorde gällande, att man just i egenskap av verkligt kristen, genomträngd av evangeliets milda anda, måste räcka juden sin broderliga hand.
Att den norska opinionen rönt inverkan av de tre svenska judarnas uppträdande i landet är otvivelaktigt. Vid Wergelands grav och vid Studentersamfundets fest framstodo de för de närvarande norrmännen, av vilka högst få någonsin sett, än mindre lärt känna en jude, såsom levande dementier av de rådande judefientliga vanföreställningarna. Också blevo de allmänt hyllade i den norska huvudstaden. Vid sin avresa därifrån riktade de genom tidningarna en tacksam avskedshälsning till dess befolkning.
Då några månader senare Studenter-samfundets ordförande och en annan norrman, adjunkt Knudsen, besökte Stockholm, anordnade Lamm, Levertin och Lipmanson en fest för dem, vari bland andra flera för judeemancipationen intresserade författare och journalister deltogo. Då den bekante skriftställaren och runologen Geo Stephens vid detta tillfälle föreslog en skål för judarnas återkomst till Palestina och den judiska nationaliteten, uppträdde Lipmanson och protesterade mot den av Stephens förfäktade »nationella idén».
Av de många andra talen som här höllos, märktes särskilt ett av överstelöjtnant Gustav Hierta, en av jude- emancipationens varmaste anhängare i Sverige, som med anledning av att dagens post bringat underrättelse om ungrarnas seger över ryssarna vid Waitzen föreslog en skål för de ungerska judarna, som hjältemodigt deltagit i frihetskampen, och för ungrarnas framgång.
Två år senare upphävdes den omstridda grundlagsparagrafen genom stortingets beslut och konungens sanktion. Över allt gav man med rätta Henrik Wergeland äran därav. Han var det som tänt den strid, som nu krönts med seger, hans »Indlæg» utgjorde det tyngst vägande ord, som på skandinaviskt tungomål uttalats till judeemancipationens förmån, och hans diktsamlingar »Jøden» och »Jødinden» kommo efter hans död att spela en liknande roll för judarnas rättsliga ställning i Norge som sedan »Onkel Toms stuga» för negrernas emancipation i Amerika.
Men av de män, som vid hövdingens sida och i hans fotspår kämpade med i denna strid, förtjäna även de svenska judarna och särskilt medlemmarna av I. I (»Judiska intresset») att nämnas såväl för sitt arbete under skaldens livstid som för vad de uträttade efter hans död.
Förvisso hava de ej på ett värdigare sätt kunnat hedra hans minne än genom den insats i hans anda, varigenom de, om än på en blygsam plats, främjat framgången av hans verk.
