Henriette Nissen Saloman (1819 - 1879)

HENRIETTE NISSEN-SALOMAN

En af de verldsbekanta konstnärinnorna inom sångens område, tillika berömd och långvarigt verksam lärarinna i sångens konst, fru Henriette Nissen-Saloman, har slutat sin bana. Hennes långvariga vistelse utomlands och de årtionden, som ligga emellan dödsdagen och hennes triumfer som en af Europas mest firade lyriska artister, ha icke ens hos den yngre svenska samtiden förtagit hennes namnkunnighet. 

Hon föddes i Göteborg den 12 mars 1821. Hennes fader var sin tids främste manufakturhandlare der i staden, och hela fädernehemmet var särdeles musikaliskt. Men lilla »Jetta» öfverglänste snart sina syskon i visan och vid pianot. 

Kantorn vid tyska kyrkan, Georg Günther, blef nu hennes lärare, och när August Bournonville gjort den unga flickans bekantskap och förenat sina yrkanden med lärarens, blef det bestämdt, att hon skulle bli sångerska »ex professo», ehuru detta länge varit familjen emot. 1839 fick hon således resa till Paris att sjunga för Garcia. 

August Bournonville 

Arbetet var allvarsamt och uthålligt, men kröntes med stor framgång, för henne tidigare vunnen i utlandet, än för Garcias senare anlända, med Henriette Nissen 1841-42 samtida elev Jenny Lind. 

Denna stora sångerska begynte först 1844 i Berlin raden af sina framgångar i utlandet. Redan året förut, i början af 1843, hade Henriette Nissen med stor framgång debuterat som Adalgisa i Norma, på italienska operan i Paris. 

I Elvira (Don Juan) skördade hon kort derefter en ordentlig triumf och erhöll nu ett tre-årigt engagement vid den nämnda operan, söm just då stod i sitt högsta for. I »Belisario», »Anna Boleyn», »Tancred» sjöng hon, i »Barberaren» utförde hon en gång utan repetition Rosinas parti, då ett hastigt sjukdomsfall hotat omintetgöra representationen. Nu var hon »en vogue» i Paris. 

Men hon skulle vidga kretsen för sitt rykte som sångerska och tillhörde ju redan antalet af de »divor», för hvilka hvarje stor scen står öppen, hvarje impressario bugar. 

Vintern 1845-46 sjöng hon på italienska operan i Petersburg, sjöng derefter i Genua, Mantua, Bologna, Livorno, Firenze, Roma m. fl. af Italiens städer, härunder varmt omfattad af ryska storfurstinnan Helena, som då höll hof nära Genua, med utmärkelse bemött af Rossini, med stormande bifall af publiken. 

Men Italien begynte blifva en föga angenäm vistelseort fram på våren 1848, och från Ferrara anträdde Henriette Nissen färden öfver Alperna. Det var då, hon i Milano blef bestulen på alla sina pre- tiosa. Till England for hon - och förtjente snart nya. 

Hade hon förut sjungit på svenska, franska och italienska, blef det nu att försöka på engelska. Hon anstäldes vid Conventgarden teatern i London och sjöng Norma och Lucie på engelska efter få veckors förberedelse. Efter en konsertresa i England kom hon derpå till Hamburg och sjöng från dervarande lyriska scen »Lucie» på tyska. Senare på sommaren 1848 konserterade hon i Sverige och Norge, följande höst och vinter i Leipzig. Derefter sjöng hon i Magdeburg, Hannover, Bremen och på Berlins stora opera, kort efter Jenny Lind, hvars konstreseperiod omfattar åren 1844-52. 

I Leipzig gjorde fröken Nissen bekantskap med danske tondiktaren Sigfrid Saloman, och detta inverkade på hennes lefnadsbana i dubbel måtto. Ty först blef hon den 10 sept. 1850 hans maka, i Göteborg, och dernäst afstod hon i och med det samma från scenen. 

Fröken Nissen har visserligen ännu några år uppträdt som konsertsångerska, i Ryssland, i Konstantinopel, i Paris m. fl. ställen, men hennes förnämsta verksamhet under det nu följande fjerdedelsseklet är sånglärarens. 

Sigfrid Saloman 

I Bruxelles, der hon 1853 vistades efter inbjudning af Fétis, erhöll hon anbud att, jämte Anton Rubinstein, inträda som lärare vid det musikkonservatorium, som skulle inrättas i Petersburg under storfurstinnan Helenas beskydd. I tjugu år var hon nu förtjenstfullt verksam som professor vid detta musikläroverk, och hen- nes elever ha lyst på många af Europas större scener. 

Efter en Göteborgstidning nämna vi följande bland dessa: Reschké, primadonna vid stora operan i Paris, m:me Raab vid k. operan i Petersburg, Marie Lido och Machwitz vid Her Majesty’s Theater i London, Lawrowska, Kamensky, Krutikof, Bitschurin, Fohström, Calach, Klem, Minckwitz, allt sångerskor, hvilka redan ega erkändt rykte; Prochoroif, Lewitsky, Voss, Wourzel, Zwanziger, Fritsky, m. fl., alla »pro- fessorskor» i sång vid olika konservatorier. En framställning af hennes metod som sånglärare tillkännagafs 1877 vara att förvänta, men har icke ännu utkommit. 

Äfven efter afskedstagandet verkade fru Nissen-Saloman som enskild lärare och som medelpunkten i Petersburgs bästa musikaliska krets. Erkännanden från många håll hade kommit henne till del, bland annat ledamotskallelse till vår musikaliska akademi (1870) och en rysk, briljanterad förtjenstmedalj. 

Efter en under sommaren 1879 fullbordad brunnskur i Marienbad begaf sig fru Saloman, jämte sin man och sin tvillinghroder, till Hartzburg, der hon den 27 augusti plötsligt afled. Hennes afsigt att besöka Göteborg blef ändå uppfyld, ty der nedsattes hennes jordiska qvarlefvor vid sidan af före henne bortgångna föräldrar och syskon.

Ur vår samtid
Femtio porträtt med nekrologer
af Harald Wieselgren
Stockholm, P. A. Nostedt & söner
Stockholm, 1880.