 |
| Aaaron Isaac (1730-1815) Kilde: Wikipedia |
A A R O N I S A A C
En kulturbild från Gustaviansk tid
Det är ett ragat sekel sedan Aaron Isaac, “Den förste svenske juden” dog. Men han tar forfarande livlig del i sina trosföranveters görandens ock latanden. Med sina kloka bruna ögon, sina levnadsvist valvda ögonbryn ock med de tunna enn smula spefulla lapparna slutna kring outallade sentenser ock sarkasmer följer alltjämt den repurterlige och valputsader rokokojuden från sitt oljefargsporträtt i sessionssalnedet pittoreska livet i Stockholm mosaisk församling som han själ lagt grunden till.
Hans memorer vilka församlingsarkivet bevarar som ett av den svenska judendomens märkligast ekulturdokument börja for att han knappast later sig forbryllas av den livfyllda hetsighet varmed hans avkomlingar ock stamfränder ägna sig at fromhet, social arbete, adminstrative gröl och itnerna schismer av skiftande slag.
Själv var han en trogen son av och har nogsamt prövat på judarnas temperamentsfulla och gentemot varandra hyperkritiska släkte, hans minnen profilera en rätt medveten och karsk karatar beredd att göra goda gärningar, att understödja och hjälpa men också med otvetydigt krav på respect och tacksamhet for alla prestationer. Han var en patriark som inte gärna talde opposition ock kritik av sina församlingsbröder och som ofta fulldes av självrättfärdig forvaning over tredskande ock tirilska.
Men i all sin egenmäktighet var han en ärans man, en baal-habajis som redligt sörjede för sitt hus och for de sinam from ock hjälpsam ock ingalunda obevandrad i skifterna. Därtill kom att han hade en obestridlig charm, som betog de kristna, han hade att handla med, och en pondus, som lande stamforvänterna till gagn ock säkrade deras existens i Sverige trots ovilja och motstand från många vedersakare.
Den upplaga av Aaron Isaacs minnen, som J. Seligman 1897 utgav, är synnerligen svårtillgänglig och motsvarar knappast heller moderna krav. Det är därfor med stor tillfredsställese man hälsar Judiska literatursamfundets nya edition av dessa anteckningar, vilka kulturhistoriska värde, även for svensk historia är obestridlig.
Den svenska memoarlitteraturen från den gustavianska tiden är ju övervägnade aristorkratisk, ock därfor äro Isaacs notiser ock reflexioner av största intresse, då de ge den ofrölses och därtill judens syn på sin omgivning.
Det är en hel del av epokens märkligare tilldragelser, som skympta förbi. Vid ett tilfälle inblandades Aaron Isaac rent av i en inrikespolitisk affär av stora mått, den munchska förfalskningshistorien ur vilken han f.o gik med bibehållen prestige ock rent samvete.
Antekningarnas kallväde är synnerligen högt ock vittnar om skribentens minnesklarhet och sin for fakticiteter. Hans omutliga saklighet är ofta beskuten av en trang horisont: det är mycket som går den judiska affärsmannen forbid, fångad som han äre av familie och församlingsinteressen, men denna bundenhet av kretsen är forklarlig och naturlig ock har därtill blivit av positiv innebörd för hans efterkommande trosfränder. Han lade dock grunden.
Till Aaron Isaacs minnen, vilkas text på ett fortjänstfullt sätt ederats av Abraham Brody, sluter sig i den föreliggande volymen forutom en stilsäker och klar oversättning tre fängslande ock vetenskapligt högtståande bidrag.
I sin inledning, given med sedvanlig elegans och imponerande – men aldrig tyngande – lärdom, tecknar Hugo Valentine bakgrunden til memoarerna ock ger dem en vidtspännande kulturhistorisk inställning. På grundval av ett omfattande forskningsmaterial skildrar S. Silberstein Aaron Isaacs oden under ären före svergeresan (1751-1774).
Slutligen har Ellen Raphael med outtröttlig flit och beundransvärt skarpsinne lyckats ur arkiven leta fram ett otal biografiska notiser om de judar som nämnas i Aaron Isaacs minnen, ett arbete som bör bli av största nytta för fortsatta geneologiska studier av samma art.
Som helhet betraktad ar denna Judiska littertursamfundets tionde volym en rangprestation ock därtill av ett så stort såväl judiskt som svenskt kulturhistorisk värde, att man med skal kan rekommendera den åt en var. Den typografiska utstyrelsen, det vackra trycket ock de goda tavelreproduktionerna har såväl redaktörerna som det geberska forlaget all heder av.
(1905 - 1978)
